Redigare uppdatering

Nu har jag ett litet ögonblick att blogga ty J går omkring och bär Knut i björnen. Han är skittrött. Knut alltså. Eller J också. Och jag.
Det är en påfrestande situation att aldrig aldrig någonsin kunna slappna av. Det är så märkligt och det är något jag inte alls hade vetskap om innan Knut kom, att ens helspännläge är så påfrestande. När J kommer hem på klättrar jag på väggarna och vill att han ska hålla Knut lite... bara så jag får andas ut lite och slappna av. Man märker hur spänd man är när man slappnar av.
Idag var vi tvungna att fixa vinterdäck vilket J så snällt gjorde, så det blev några extra timmar... plus allt meckande imorse som det inte blev någon mening med, så jag är trött, det är jag.
Att vaccinationen inte blev av fick vi veta när vi var i väntrummet. Jag hade fashionabelt slagit mig ner i en Fatboy och fick i nästa sekund veta att vi kunde dra igen.
Att ta sig upp ur en Fatboy var inte så enkelt, kan jag meddela. Med det sagt är det ändå så att jag vill ha en sån. Synd att 1. vi inte har någon plats och 2. J inte gillar grejer på golvet.

På lördag nästa vecka ska Knut ha sitt icke-dop. Knuts ickedop kallas för Knutkalas och det har under några veckor fixats med, så smått här och där där man har hunnit. Men jag har några bekymmer jag inte riktigt vet hur jag ska lösa. Jag skulle vilja besöka en affär med en trappa upp till och det vetifan om det går.
Men: vår hiss har varit paj och jag har asat vagn upp för trappen alla fyra våningarna. Det gick, då måste jag väl klara fyra ynka trappsteg. Nå.
Men det gäller ju att Knut är vid god vigör. Sällan så nuförtin. Han vill roas hela hela tiden, annars blir han vanvettigt arg. Igår fick jag nog av amningsproblemet och ringde till en hjälpmamma på amningshjälpen. Hon hade egentligen inga direkta svar utan frågade bara vad jag trodde och så trodde hon att det var rätt.
Jag har dock en ny teori idag. Jag lurar på om han kanske inte har svamp i munnen. Han hade en vit beläggning som jag såg förut idag under en skrikfest, dessutom kliar han sig i munnen hela tiden med händerna. Det tillsammans med att det kliar lite (mer för ett tag sedan) i mina bröst och det faktum att han ibland inte vill tolerera att bli ammad gör att jag börjar misstänka det... Vi får se.
Jag har lite svårt att acceptera det här som vissa säger: att bäbisar ibland bara skriker utan anledning. Det är klart att det finns en anledning och man måste kunna lösa problemet på något sätt. Jag kräver av mig att jag ska göra det och kan inte bara gå omkring och trösta. Det är ju inte som om han är olycklig pga den oförändrade reporäntan utan det ÄR ju något - som jag borde kunna fixa. Annars är jag dålig.

Jag har alldeles för mycket tid att tänka på olika sätt som jag är dålig på. Jag kommer nog att lyckas bryta ner mig själv riktigt bra till den dag jag börjar jobba igen.

Knut lär sig grejer nu. Det är i alla fall skitkul. Vända sig gör han som ingenting, när han har lust (vilket han sällan har för det är roligast att kolla på mamma eller pappa), han pratar och pratar med massa konsonanter och grejen för dagen är att han anstränger ihjäl sig för att lära sig att sitta. SOM han tar i det lilla livet. Men det är nog en bit kvar, men han vill vill vill. Han vill se vad som händer och varför och om det inte är kul låter han oss veta det sådetså.

Nu ska jag ta och ordna med mina nattgrejer och lägga mig. Det lär bli ett ganska snabbt insomnande. Jag tippar på 22.55 (nu är klockan 22.29).
Todeloo.

Nu för ett år sedan

För ett år sedan mådde jag otroligt dåligt. Jag mådde dåligt fysiskt, det inser jag nu när allting som påminner mig om höst/vinter gör att jag mår illa, och jag mådde dåligt psykiskt. Det var inte himlastormande lycka på vår gata i stan för ett år sedan, vi kan säga så.
Jag fick missfall den 10 oktober. Märkligt, märkligt att det sätter sådana spår. Om det inte råkade vara så att jag tog ett graviditetstest eftersom jag kände mig lite konstig och om det inte råkade vara så att det där gravtestet visade positivt på den allra tidigaste dagen möjlig så hade jag inte ens vetat om att det var ett missfall. Men nu visste jag det och den tionde oktober ville den lille inte vara med mer. På jobbet bestämde den sig för det. Man vet ju inte direkt om det är ett missfall eller bara nån liten egenhet kroppen har för sig. Men jag hade ingen tid att ringa kvinnokliniken och fråga, för jag hade ett skitviktigt möte på ljusgröna tygstolar sekunden efter. Så jag satt där på yttersta yttersta kanten på stolen och försökte leda detta möte. Det varade i en och en halv timme.
Men det var egentligen inte det där missfallet som jag tänkte på nu, utan det som hände sen. Snabbare än blixten blev jag gravid igen. Eller om det var en tvilling. Till denna dag vet ingen riktigt hur det där gick till, hur man än räknar på det så verkar det ovettigt. Men han som skulle bli Knut han höll sig i alla fall kvar och två chockade blivande men ändå inte-föräldrar blev chockade en gång till.
Dagarna gick och varje dag tog jag mig min promenad till jobbet. Jag gick upp före J, åt min frukost (eller drack min dryck) och gick iväg på femkilometerspromenaden till jobbet. Jag mådde illa. Det enda som hjälpte mot illamåendet var Pressbyråns bullar. Så varje morgon poppade jag in där på vägen, köpte två bullar och tryckte i mig dem på vägen. Det höll mig stången till lunchen, då mådde jag också illa. Alla äter olika grejer på min arbetsplats och plötsligt tålde jag inte lukten av ditt, plötsligt inte lukten av datt.
Det fanns tillfällen då jag satt vid mitt skrivbord med papperskorgen mellan knäna och försökte andas och andas.
Samtidigt var jag ju livrädd för ytterligare ett missfall. Under tiden för den första graviditeten tränade jag på gym. Jag vågade inte lyfta en bok ens nu eftersom jag någonstans i huvudet var helt övertygad om att gymträningen var orsaken.
Nå, varje morgon var det i alla fall samma sak, samma rutiner (jag gillar rutiner) och samma mående. Dag ut och dag in. Jag räknade och räknade ner till 12 veckor då jag skulle kunna pusta ut litegrann i alla fall. Det skulle infalla kring jul och då skulle jag också berätta för familjen. Mycket billig och bra julklapp.

Allt jag gör nu försöker jag göra annorlunda så att det inte påminner om den där tiden. Jag har givit bort en massa produkter och parfymer jag hade då som jag inte klarar av. Jag går ju inte längre min långa morgonpromenad (även om jag skulle vilja) men även när jag är ute på dagen och så kan jag inte gå den vägen jag då gick till jobbet. Jag mår illa av tanken på en specifik gata, konstigt nog.
Saker och ting börjar ändå påminna mig rätt duktigt nu. Ljuset är detsamma, vädret och temperaturen är densamma, känslan är densamma. Denna morgon gick jag dessutom upp helt ensam eftersom både J och Knut ville sova vidare. Att sitta här ensam och tyst medan resten av lägenheten sover, det påminner också om då. Jag har ett gäng stickade tröjor som jag hade för ett år sedan innan magen blev för stor, dessa tvättade jag häromdagen, men likförbannat luktar de ändå som oktober/november 2011.
Jag måste skaffa nya minnen. Helst vill jag inte ens bo kvar i lägenheten, i alla fall inte med samma möbler. Knuts närvaro hjälper lite samt det faktum att jag inte går till jobbet varje dag... men det ligger ändå här i hela kroppens minne och lurar. Tanken på bullar får mig att vilja besöka papperskorgen igen, näringsdrycken känns heller inte som världens mest fantastiska...
Äh. Jag får väl härda ut och skapa nya minnen. Trots allt så var förra året förra året. Punkt.

Ps. Det här med näringsdrycker: jag måste hålla mig till så mycket flytande jag kan p.g.a. den här sjukdomen. Näringsdrycker till frukost och lunch är ganska bra t.e.x Ds.

Dance the night away

Tio i fyra vaknade Knut för sin nattamning. Han fick mjölk både från bröst och flaska eftersom vi igår natt tinat lite för mycket bröstmjölk och jag inte ville att den skulle förfaras. Allt detta meck med ditt och datt (istället för att bara lägga honom vid sidan om mig i brösthöjd och sedan somna om) gjorde att jag vaknade lite mer. Sen sprakade Knut så jag fick byta blöja, när jag gjorde det kissade han fontän och blötte ner sin pyjamas. Så jag fick byta jamis.
Nybytt på både blöj- och jamisfronten la jag tillbaka honom i hans säng, mig själv i min och blundade.
Då började det.
Host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host.
Nu är klockan tio i sex, jag ligger i soffan istället för att inte väcka familjen.
Det fungerar sådär eftersom J blev bekymrad för mig och gick upp och gjorde te.
Innan han kom ut låg jag och grät i soffan eftersom jag så gärna vill sova, i sovrummet, tillsammans med Knut och J.
Nu när jag har druckit mitt te kan jag konstatera att jag hostar mycket mindre.
(Hur fungerar det där egentligen? Man har ju rosslet i luftrören, inte matstrupen. Hur kan te som man dricker göra någonting med luftrören?)
Så jag går väl och lägger mig igen... har jag tur så får jag en kvarts sömn innan Knut vill ha mat igen.

Jahaja

För tredje gången sen snittet har jag lyckats göra illa mig på sådant sätt att jag inte kan röra mig normalt. Jag måste ha sträckt på mig en gång för mycket inatt för jag har vaknat flera gånger av att det har gjort ont precis där där det har gjort ont två gånger förut, långt inne i snittet. Antingen i musklerna eller livmodern.
Sist så blev det värre, och sen gav det sig. När det var som värst ville jag gråta litegrann mest hela tiden. Så nu är strategin att jag ska hålla mig så jäkla still och så kanske det bara läker denna dag. Så nu är J och Knut ute på sin söndagspromenad, UTAN MIG!
Mitt hjärta går i bitar. För att inte tala om hur otroligt uttråkad jag är.
De gick för tio minuter sedan.
Knut var glad.
Nu är glada Knut med J och inte med mig.
Depp.
Jävlaskithelvetesåterhämtningsomtarsåjävlalångtidjagvillfandödanåt.

Ser så ut

J: har någon slagit sönder alla hans saker och snott alla hans pengar?

Location:Ystadsgatan,Malmö,Sverige

Verkligheten

Vi har varit på bvc nu. Knut har vuxit EN enda cm. Men han följer sin kurva, han ska tydligen inte växa mer, och dessutom hade han lite att ta av från förra gången i fråga om utveckling så det är lugnt. Han börjar närma sig fem och ett halvt kilo, vilket är precis på medelkurvan. Han är lång och smal med ett stort huvud, en oliv på en tandpetare helt enkelt.
Sen hade vi ett mammasamtal, och jag och bvc-sköterskan. Jag fick fylla i ett papper och stryka under hur hålögd jag var och så. Inte så särskilt, men det är klart, ibland bryter jag ihop och får för mig att jag är den allra värsta mamman på denna jord.
Men jag fick några svar:
Anledningen till att J kan lugna Knut bättre än jag är att jag luktar mjölk. Jag ger alltid upp och tar fram bröstet, och det fungerar alltid. Hon sa att det vore konstigt om det inte var så. Knut glömmer mat om han kommer till J, förutsatt att han inte är hungrig.
Jag är inte världens sämsta mamma och det är inte ovanligt att mammor hovrar över papporna och att papporna inte ens tror om sig själv att klara byta blöja, klä på eller ens hålla. Inte så konstigt om mammorna hovrar... vilka mammor gör så? Vilka mammor kan inte lita på att deras partner kan ta hand om det gemensamma barnet?
Jag skickade iväg J och Knut inför samtalet och de gick ut lite på stan. BVC-sköterskan sa att det inte var så vanligt att mammor gjorde så...
Oj.
Jag ska nog bara hålla käft om allting hädanefter, för jag har inte ens fattat att "jag har det ovanligt bra" med en partner som jag litar på...
Kära nån.
Jag är helt väck.

Om ni undrar

Jag är så himla less på min lugg, men erkänn nu. Var sanningsenliga: visst ser jag ut som en dum fan (OBS ej särskrivning) utan lugg?



Om ni undrar varför jag kan blogga så mycket så är det för att Knut somnat om.



Om ni undrar varför jag har skor på mig inomhus så kan jag meddela att jag går in mina nya svinsköna (behöver egentligen inte gås in, jag testgår) höst och vinterskor. Köpta på affären Bekväma skor här i Malmö. Inget himla ortopedmärke för det, de har bra grejer, men allt är noga utvalt för sin bekvämlighet.
Jag kör på den affären uteslutande framöver, de har nämligen hela registret. Party, vardag, kallt, varmt, väta, promenad... Dessa är skitbra.



Om ni undrar varför jag inte skrivit mer om pedalhinken kan jag meddela att det är för att den kom först igår.



Frid och fröjd.

Location:Södra Parkgatan,Malmö,Sverige

J och handlingar

J tar det här med att handla saker på största allvar. Om något ska köpas så måste man först googla på det. Man kan inte bara köpa något som man vill ha och behöver utan man måste hitta det bästa genom att gå igenom diverse utlåtanden från alla möjliga olika personer och instanser. Det här tar sin lilla tid. Vi talar alltså om månader, år i vissa fall, innan ett beslut kan fattas och transaktionen ske.
Jag är inte sådan. Jag är tvärtom.
Jag vill att saker ska ske nu och kan kolla på det jag ska köpa i max en månad. När jag köpte bilen var det ungefär så lång tid det handlar om. Jag förstår inte riktigt poängen med att dra ut på det till dödsbädden, men det gör tydligen J.
Så igår motionerade vi bilen till Klippan. Vi åkte lite tidigare än vi egentligen behövde och jag föreslog att vi snabbt skulle köra förbi Ikea, köpa en sådan papperskorg till toan som vi pratat om så hade vi det gjort. J började svettas, det gick ju inte, vi har ju inte alls undersökt det här. Nej nej, det gick inte alls.
Så jag lämnade ämnet till tillbakavägen då vi missade Malmöavfarten och istället fick vända vid Väla (stort köpcenter). Jag föreslog igen att vi bara snabbt skulle in på Ikea för att köpa nämnda papperskorg. Nu började han skaka i kroppen, flackade med blicken (vilket inte alls var bra eftersom han körde) och jag var snabb med att säga att vi skulle glömma det, innan han bröt ihop totalt.
Problemet med en papperskorg vi har är att den börjar bli för liten ju mer frekvent lilla Knut är med blöjfyllnaden.
Så när vi kom hem började vi den obligatoriska googlingen. Jag hittade en bra på i princip första träffen, mailade den till J och hans respons var att kolla efter återförsäljare i Malmötrakten. Vi måste ju känna på den, menade han. Titta och cirkulera kring den, peta och trampa på pedalen. Hur stor är den egentligen? Hur fungerar innerhinken? Kan den tippa?
Ja, det är som ni hör många frågor.
Jag la ner och organiserade min garderob istället.
Sen vaknade jag ju som skrivet med nackspärr denna morgon och fick gå upp eftersom jag inte kunde ligga ner mer.
En skållhet dusch senare sitter jag här och har beställt en redig pedalhink. Jag tänker att han kan ju inte bli allt för arg på mig när jag är så ynklig med halsduk och allt. Vetevärmaren är dessutom försvunnen.

En liten parantes förresten är att vi körde på tom tank hem från Klippan. 60 l tank har vi, 59,95 l tankades i i Glumslöv. Sånt behöver man tydligen inte undersöka, men en pedalhink, det är viktiga grejer det.

Tröst

Pappa tröstar Knut.

Vid läggdags var han riktigt glad.

Timmar

J var sjuk igår, riktigt ligga i sängen och sova hela dagen-sjuk så jag stod för ruljansen. Detta betydde att jag fick handla och laga mat för första gången sen Knut kom. J har skött det där tidigare. Jag fick också ha kökstjänst + alla andra tjänster i hushållet. Det brukar också vara J som har kökstjänst. Lite då och då kunde jag i alla fall lägga ifrån mig Knut hos slö-J medans jag diskade eller var på toa. Bra det.
Kl 22 fick Knut sitt sista mål och sen la vi oss. Sju (7) timmar senare vaknade Knut och bad snällt om mer mat. Det är alltså tre PLUS fyra timmar utan mat. Herrrminje.
Tidigare på dagen var han också sådär. Jag gick ut på en promenad strax före 11 (själv alltså!) och var hemma igen vid tjugo i ett. Knut sov men jag tänkte att det var nog nära. Vid tjugo i fyra hörde jag ett pip, störtade dit bara för att se honom pipa i sömnen. Jag tog ett exekutivt beslut och bytte blöja. Då piggnade han till lite och ville äta i en halvtimme. Sen somnade han.
Han kan det här med att sova, min lille Knut. Men han tar igen det på kvällen då bara maratonamning och korta stunder i Björnen hjälper.
Är det inte nu det ska sägas: det vänder. Det kommer att bli skit. Tro mig.

Borde...

Det här ägnar jag mig åt hela tiden. Blir besviken på mig själv för att jag inte klarar det jag borde. Och jag BORDE klara allt. Eller får för mig att jag inte klarar det för att jag bara orkar försöka en, max två gånger och sen börjar jag designa snaran jag borde hängas i.
I dessa stunder (som är många) är följande min uppfattning om min mammaroll:
Jag borde klara allt på första försöket och helst tre gånger så bra som J eftersom det är jag som är mammaledig. Som mor borde jag förstå alla Knuts signaler nu (han är ju trots allt sex veckor på måndag) och aldrig någonsin borde jag stå rådvill.
OBS att detta är bilden av hur JAG borde vara och klara saker. Det hela bottnar i att jag har så många minus på en massa andra konton så jag har inte råd att inte vara strålande här.
Så: när saker och ting inte går skitbra, konstaterar jag bara lugnt att jag borde ringa socialen så de får komma och hämta Knut asap.
Ikväll var en sådan kväll. Vanligen innefattar våra rutiner att J ger Knut hans 100 ml tillmatning på kvällen när jag borstar tänder och tar spruta (blodförtunnande) och sånt. Ikväll har J känt sig risig med frossa och grejer så jag tog hela kvällsrutinen själv. Med Knut i sittern kunde jag göra mina bestyr och sedan börja med hans kvällsmål. Knut i knät och börja med matning. Tjugo minuter gick och jag tyckte att det var fan vad segt det gick. Jag skulle kontrollera tempen på mjölken och upptäckte att pipen var igenkloggad. Bara där 100 minuspoäng. Borde jag inte ha fattat det? Nytt försök, kloggades igen. Nytt försök och återigen. Vid det här laget ville jag (vid sidan av att arrangera min egen tortyr) även göra något litet och vasst med dr Brown.
Jag värmde igen och tog till snipan istället, med det resultatet att Knut spillde överallt och blev skitpissed.
J stapplade upp och erbjöd sig att ta över. Eftersom jag vid det här laget kände mig totalt värdelös så lämnade jag gladeligen över Knut och svor att aldrig mer hantera honom - jag klarar ju uppenbarligen inte av det.
J klarade det självklart galant.
Så det var historien om hur jag samlar minuspoäng på mammakontot. Jag tror att jag ligger på rött än så länge.

Jämför

Jämfört med pappa är Knut jätteliten.

Fönstret

Knut ber pappa att berätta vad som finns utanför fönstret. J berättar med stor inlevelse om tomtar, troll, stockar och sten. Knut blir hänförd.

Vi utvecklas

Jag sitter i soffan och mindar my own business. Bakom mig hör jag diverse smackljud som jag mer eller mindre ignorerar. J utbrister plötsligt "höh!"
"Höh?" säger jag och vänder mig om.
Där ser jag J med Knut i knät smackandes med munnen.
Jag ansluter.
Knut är lugn och fascinerad och väldigt uppmärksam.
"Höh!" säger J igen.
"Vad?" säger jag.
"Intressant att jag kunde lugna honom på ett intellektuellt plan, istället för strikt biokemiskt."

Det verkar vara höga krav på ingenjörers intellektualitet nuförtiden.

Somnade i en något märklig ställning.

Jag klarat!

En bra bit med sovning i vagn. Sen vaken- men gladhet. Efter det ledsenhet som ordnades med Björn. Jag kunde gå hela vägen ner till Västra hamnen sen, heja och ta imål (bra ord) J som sprang 21 km på 1.35.11.
Det var soligt och varmt och lite svårt att hålla Knut skuggad så vi vände ganska kvickt.
Vi fick stanna vid Kockums och amma, liksom ett annat par med bäbis också hade gjort. Sen tig vi tåg hem, handlade och nu hemma. Kl 19.

När vi kom hem fick Knut prova på att slappa i sin säng.

Där fanns det en mus som attackerade honom. Jag ställde musen öga mot öga, så de skulle kunna bli vänner.

Det gick inte så bra.

Dagens pärs

Jag, J och Knut var ute på en promenix förut. Jag behövde komma över lite tandborsthuvuden och en regnponcho (eftersom ingen av mina regnjackor tillåter brösten längre). Så vi gick till Clas Ohlsson. Jag har bestämt att jag i mesta möjliga mån ska försöka ta trapporna både upp och ner när jag ska någonstans eftersom jag numer har så himla svaga ben, så det gjorde jag. Jag gick upp för rulltrappan (för er som känner till Triangelen låter väl detta väldigt konstigt, men vi skulle upp och kolla på nybyggnationerna först) och J och Knut tog hissen. Jag lät handen glida längs med handräckebandet och fick något kladdigt på handen. Jag kollade när jag kom upp och där hade vi någons äckliga, vidriga blod på min hand.

Paniken.

J och Knut skulle komma upp med en hiss som jag inte hittade. I skötväskan skulle det finnas våtservetter. Jag BEHÖVDE TVÄTTA AV MIG SKITEN NU. Men J kom aldrig och det var byggnationer överallt och jag antog att hissen stängts av eller något. Jag var på väg in på Stadium med ett hyperventilerande sammanbrott under ytan och hade tänkt kräva att de fixade fram något papper NU, men kom sedan på att det fanns toa på den här våningen. Jag gick dit snabbare än snabbast. J och Knut fick hitta mig bäst de kunde (de hade också min mobil så jag anade oråd). När jag kom fram till toan var det universums längsta kö där utanför. Till handikapptoan. Jag tänkte att alla skulle byta blöja på nåt eller vafan, jag sket i vilket och gick helt sonika in på damtoan och började tvätta händerna. Då insåg 80% av de som stod i kön att de inte behövde köa till handikapptoan när de kunde ta någon av damtoorna (båstoaletter).

Puckon.

I alla fall. Jag tvättade händerna med skållhett vatten, tvålade in en miljon gånger och skållade och tvålade och skållade och tvålade.

Personerna som nu så fint bildat en kö där inne trodde väl att jag hade svårt gången OCD. Det skiter jag i, det också.

Jag gick ut, gick bort till rulltrappan och funderade på om jag skulle säga till alla människor som åkte upp att ta för fan inte i räcket, men då såg jag J och Knut som visst hade åkt hiss upp.

Jag berättade om mitt trauma och vi gick och kollade lite på nybyggnationerna, innan jag återigen var tvungen att gå in på toa och tvätta händerna i skållhett vatten och onödigt (antagligen) mycket tvål.

Eftersom jag inte heller denna gång gick in på toa såg jag säkert ut som någon med svåra problem med hygienfixering.


Vad var det för stolpskott som kletade sitt blod där folk har sina händer? Gud i himmelens himlar, vem vet vad för sjukdomar och skit som den personen hade? Knarkare finns det gott om i Malmö.

Hu hu hu.


Kanske har jag ändå fler fobier än knän, getingar och humlor. Okänt folks blod som plötsligt befinner sig på min hud... det kan vara en sådan grej.


Sen på vägen hem blev vi ikappsprungna av våra fina grannar som ville gratulera till nedkomsten. Tack tack sa jag. Knut skrek som en galning för han ville ha mat, helst nyss.

Jag hade ingen sinnesnärvaro nog att småprata om mindes att J bjudit in dem lite löst på fika någon gång. Jag gick helt sonika rakt till den berömda kärnan och skrek något om att vi föreslår nästa söndag, kan det vara bra, jamenfint, hej och tack hejdå.

Sen sprang jag. J kom efter, han hade bestämt tid också. Han är smart han.

När vi kom hem fnissade J gott åt att jag hade haft en fläck på tanden hela tiden och verkade så himla stressad.

Jag fräste åt honom att han skrattade onödigt mycket åt detta och att det nästa gång passade sig att påpeka fläcken direkt när han ser den.

Knut åt sen så han höll på att kvävas. Då och då slet han bort huvudet och hämtade andan, han flåsade värre än Per Elofsson med Mühlegg i startfältet. Sen dök han ner igen. Nu sover han som en stock på amningskudden, och jag har kunnat skriva detta inlägg.

Fint.

Tålig och inte tålig

Vartåt slutade det inatt, förstår jag att ni undrar. Gudars. Jag ammade och J sov. Amma amma amma. Knut släppte ett bröst, gav sig på det andra, släppte det, somnade, blev lagd, började överanvända bokstaven ä, J jobbade på att hålla kvar nappen i munnen, det gick inte, jag tog upp, vaggade, gick omkring, gosade, ammade lite mer i liggande ställning och sedan i sittande (då blev han glad och tyst), J sov lite mer under tiden.
Klockan gick. Blink blink, trött mamma. Knut släppte igen, somnade, blev lagd men var ändå inte färdig med ä.
Engagera J igen. Prova att trösta, rapa, vagga, klappa, lugna, prata... ä blev ÄÄ och sen WÄÄ. Mer hungrig? Brösten kunde inte producera många droppar. Ersättning. 60 ml. Knut blev gladare.
Någonstans här somnade jag.
J tog hand om resten. Byte av kläder eftersom han bubblat en massa, fin randig jamis på. Trösta, rapa, vagga, hålla napp, klappa och mindre och mindre ä. Till slut somnade alla inblandade, klockan var då något i stil med tre om jag har förstått det rätt. Jag missade nog den där sista timmen och J var snäll nog att inte väcka mig. Han är rätt fantastisk den där J.
Klockan åtta vaknade Knut och var hungrig. Mitt högra bröst svarade med att vara hårdare än en basketboll och Knut käkade.
Sen paltkoma i sittern, jag har fått duscha och göra mina morgonbestyr inklusive frukost och nu detta inlägg.
Är det inte fantastiskt?

Fem timmars sömn för mig genererar en liten seghet om morgonen och några extra gäsp... men nu känns det inte så farligt.

Det här med att vara nybliven mamma... väldigt många känslor. Det räcker med något så litet så litet, så är man helt övertygad om att man är totalt värdelös och borde tas av daga omedelbart. En liten kommentar gör mig helt övertygad om att de här gnagande känslorna som ligger där rätt nära ytan om att jag är ganska dålig (t.ex. det här med att jag faktiskt kunde SOMNA innan Knut var klar med sina Ä:n, jag trodde att det var biologiskt betingat att höra sitt barn även om man är trött... men tydligen inte på mig, jag är på alla sätt en dålig mamma tänker jag då, även grundbiologiskt). Är jag elak mot honom när jag byter blöja? Håller jag honom inte rätt? Får han för lite/för mycket dagsljus? Borde jag väcka honom? Borde jag låta honom vara i vagnen eller på mig när han dåsar?
Varför är det såhär eller såhär? Jamen det är för att du alltid bär honom på höger axel.
Jaha, jamen då är det väl dödsstraff på mig då, allt humör helt borta och deppigheten slår till med full kraft.
(Observera att detta var en hypotetisk kommentar)
Tänk på det, snälla ni som är mer erfarna, kom gärna med tips och råd men försök att göra det på ett ganska mjukt sätt (och helst bara när ni bedömer att det kan behövas och göra skillnad). Såhär tredje veckan in i hormonbadet tål jag ingenting.

Använd aldrig, aldrig, aldrig ordet "ju".
Tack.

Toodeloo

God morgon och god dag före midsommar. Idag är det fint väder, fiskmåsarna skriker, katterna river ner grejer och i morgonsoffan sitter sametingets ordförande och pratar om att han har nagellack och gärna ville ha stödstrumpor men inte fick för att han hade så stora fötter och spinkiga ben.
Jag känner till det där, men tvärtom.
Det går inte för mig att införskaffa mina stödisar på apoteket, nej nej. Jag måste köpa mina på nätet och inte ens då kan jag verkligen pricka in mig själv på en storlekstabell. Jag har alltså storlek 36-37 i fötter och benen verkar passa någon som har storlek 42-43. Freak of nature. Som vanligt.

Igår hade J lagt sina svindyra sonnenbrillen på förarsätet. Nu lever de inte mer. Kan man få sånt på hemförsäkringen månne?

Medical day and night

Vi var hos barnmorskan idag. Roligt. För högt blodtryck igen och minskade fosterrörelser. Barnmorskan ringde till sjukhuset och skulle dubbelkolla... eftersom vi skulle dit imåra tänkte jag inte så mycket på det. Men hon ringde upp och meddelade att såklart, såklart, skulle vi sätta oss i en taxi och åka till sjukhuset.
Då var vi på barnvagnsaffären och fick en av personerna där att ringa Emmaljunga för att höra vad problemet var. Problemet ligger tydligen hos Emmaljunga och inte hos denna affär... hm I say, hur sent har de beställt egentligen? Hon lovade att ringa imorgon och berätta om sakernas ordning.
Vi får se hur det blir.
I alla fall: väl på den prenatala avdelningen (där vi börjat bli tjenis med personalen) fick vi gå in i ett rum, jag fick kissa i mugg och sen lägga mig med ctg på magen i 40 minuter eller något sådant. Sen fick vi vänta på läkaren. Det är alltid det som tar tid. Oklart hur länge idag.. en timme kanske? Två? Jag vet inte, jag tappar tidsuppfattningen av att vara så uttråkad.
Jag fick träffa läkaren sen. Hon mätte fostervattnet och allt såg som vanligt bra ut. Allt utom blodtrycket. Det känns som om jag slänger bort mitt liv på det där himla sjukhuset trots att det aldrig är något som är fel. Men alternativet är såklart otänkbart... så jaja.
Imorgon bitti är det dit igen. Det visade sig när jag fick höra lite om vad journalen sa att läkaren i måndags hade svept hinnorna. Det är något helt annat än att bara känna lite på livmodertappen. Plötsligt förstår jag varför det kändes som om någon sprängde en bomb i dalen.
Jag hoppas att han inte tänker göra om den manövern imorgon... det gjorde ont som helvetes jävlar.
Klokare som vi blir tror jag vi ska packa ner tidningar och sånt imorgon. Vi hittade en ganska rolig lek i att kasta ett ihopknycklat kvitto mot en sopsäck en bit bort i rummet. Det var kul tills J träffade. Sen var det kuliga över.

Vi får se hur roligt det blir imorgon.

Vad trodde ni?

Trodde ni att Sverige skulle gå vidare från gruppen? Trodde ni att Hamrén hade kunnat klara det? Trodde ni sen att Sverige skulle kunna göra något i en kvartsfinal?
Det var dåligt att förlora mot Ukraina, där var den stora missräkningen, men allt annat än förlust mot England och Frankrike hade ju varit bonus. Sluta slakta laget. De är ungefär så bra som de spelade igår, vilket var bra, men inte bra nog.
Ukraina hade inte haft en sporstlig om Sverige spelat mot dem i den första halvleken som de gjorde i matchen mot England igår. Men nu gjorde inte Sverige det, självaste Zlatan vandrade omkring som om han var på söndagspromenad i 45 minuter innan han vaknade. Hur förväntas då de andra, mer oerfarna bli inspirerade?
Men det är som det är och SÅ jäkla dåligt är det inte. Att förlora mot Ukraina är det, resten är det inte. Stilla er nu för fan. Nu ska vi istället se Spanien eller Tyskland ta guld.

Jag har sovit ut. Först från typ halv ett till fem och sen från sex till nio. Det kallar jag för att sova ut. Clov och Selma låg också och sov i sovrummet och väntade på att jag skulle vakna, till J:s stora förtret. Mycket tråkigt  för honom att vara uppe utan någon annan.
Men nu är vi uppe. Kissarna bråkar, jag äter naturell yoghurt eftersom min var slut och nu börjar ett sjukvårdsprogram. Yey.