Dance the night away

Tio i fyra vaknade Knut för sin nattamning. Han fick mjölk både från bröst och flaska eftersom vi igår natt tinat lite för mycket bröstmjölk och jag inte ville att den skulle förfaras. Allt detta meck med ditt och datt (istället för att bara lägga honom vid sidan om mig i brösthöjd och sedan somna om) gjorde att jag vaknade lite mer. Sen sprakade Knut så jag fick byta blöja, när jag gjorde det kissade han fontän och blötte ner sin pyjamas. Så jag fick byta jamis.
Nybytt på både blöj- och jamisfronten la jag tillbaka honom i hans säng, mig själv i min och blundade.
Då började det.
Host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host.
Nu är klockan tio i sex, jag ligger i soffan istället för att inte väcka familjen.
Det fungerar sådär eftersom J blev bekymrad för mig och gick upp och gjorde te.
Innan han kom ut låg jag och grät i soffan eftersom jag så gärna vill sova, i sovrummet, tillsammans med Knut och J.
Nu när jag har druckit mitt te kan jag konstatera att jag hostar mycket mindre.
(Hur fungerar det där egentligen? Man har ju rosslet i luftrören, inte matstrupen. Hur kan te som man dricker göra någonting med luftrören?)
Så jag går väl och lägger mig igen... har jag tur så får jag en kvarts sömn innan Knut vill ha mat igen.

Om att hosta

På grund av min otroligt irriterande hosta kunde jag inte somna om efter amningen, så jag gick upp. Intressant att notera är dock att Knut hade den goda smaken att vakna först kl 5 och vilja ha mat. Att vakna fem är inte så särskilt blodigt, det är inte som att gå upp tre, vilket vanligtvis är tiden då han brukar vilja ha sin nattmat.
Så nu har jag i lugn och ro kunnat duscha, pyssla, sminka, frukosta, blogga, kolla på tv och pyssla med katterna.
Den här hostan är väldigt störig dock. Det finns få saker i vardagen som stör mig så mycket som rossel i halsen när man ska sova. Det går inte att sova då, tycker jag, Rossel host rossel host rossel host. Jag har druckit några omgångar honungsvatten men det hjälpte inte så mycket.
Idag är det föräldragrupp. I onsdags skulle jag ha varit där egentligen, men så var jag ju rätt så mycket sjuk då och jag tänkte så snällt på smittorisken.
Nu är jag mindre sjuk, efterverkningarna med snor och hosta finns kvar bara, men jag vet fortfarande inte om jag ska gå eller inte... hade jag suttit där med min minibäbis så hade jag inte sett med blida ögon på någon som satt och hostade. Jag funderar på att ha en scarf virad runt ansiktet... men det fungerar nog inte så.
Jag får låta timmarna gå och se hur jag mår kring klockslaget helt enkelt.
Ointressant för er detta, jag beklagar.

Rossel

Jag är rätt så rosslig idag. Jag hoppas att det går bort under morgonen. Framför allt hoppas jag att de antikroppar mot denna förkylning som jag bildar går direkt ut till Knut så han inte får detta alls. Kanske lite orealistiskt.
Han har velat äta vid fyra, sex och sju denna natt och morgon. Han åt mycket fånigt vid sex, bara en liten stund och sen somnade han, så det var väl det han insåg kl 7.
Tramsig.
Själv hade jag gärna sovit alla de där klockslagen men man kan inte få allt.

Idag är det föräldragrupp. Ska man gå förkyld? Det lär ju inte uppskattas skitmycket... Jag får se.

Andra roliga rapporter från livet: inga.

Sjukhusbesöket igår

Jamen jag och ingen annan var på sjukhuset igår. J och Knut gick omkring lite utanför under tiden jag blev undersökt på korsen och tvären. Under kejsarsnittet upptäckte någon en knöl i och på min ena äggstock och därför skulle den undersökas senare. Efter några veckor slog det mig att jag har ju en gynekolog, bättre att han tar han om det. Ja det här har ni ju hört. Jag ringde, fick veta att jag inte skulle kallas men om jag mot förmodan... jaja, då skulle jag avboka.
Så fick jag plötsligt en kallelse och tänkte att jaja, jag kan väl gå på det där och sen be dem ge mig papperna så kan gynekologen i Lund ta hand om det där. Men si det gick inte, det var lite allvarligare än han kan greja med.
Det hela är inte så farligt i och för sig, det är en godartad tumör som är 9 cm lång, 6+3, den är lite oregelbunden. Denna har förstört min ena äggstock och sitter där och kramar om den. Det är antagligen något som har suttit där ett tag, för man såg något när Knut var splitterny och jag frågade sjukhuset varför jag hade ett positivt graviditetstest.
Den här grejen ska opereras, om den börjar göra skitont eller växer explosionsartat. Om den gör skitont så gör den SKITONT fick jag förklarat för mig. Man kräks och grejer och opereras akut.
I mitt stilla sinne tänker jag att det är helt ok om de vill föregå ett sådant förlopp...
Men vad vet jag?
Läkaren babblade på om denna knöl och dess egenskaper och sa att jag skulle kontrolleras en gång var tredje månad resten av livet och för att få göra det så skulle jag skriva på ett papper. Det var mörkt i rummet (ultraljudmörkt) och hon verkade uppenbart stressad, så jag ögnade "jag godkänner att lala var tredje månad, lala..." och skrev under, namnförtydligade och skrev ort och datum (fel datum kom jag på sen, men vad väntar man sig av en mammaledig?). Sen fick jag ett papper med information om tumören, sa hon. När jag kom hem och tittade på papperet så var det istället information om studien jag kommer att delta i...
Så jag och mina data kommer tydligen att delta i en studie. Kanske därför de inte bara vill ta bort den?

Det gör inte så mycket, men OM det är därför de inte bara vill ta bort den blir jag pissed. Jag ska be om ett andra utlåtande hos gynekologen om några veckor.

Missförstå mig inte bara, det är inte som om jag vill opereras igen, någonsin... fy fan vad less jag är på det här med att vara skadad nu. Min plan framöver är att på något magiskt sätt hitta tiden till att bli sjukt stark igen. Var, när och hur vetifan.

Kära hjärtanens vad det blixtrar. Fint.

Vaccin

Imorrn är det vaccin för lilla Knut. Det känns allt annat än festligt.
Vi får se vad det leder till. Jag hoppas hoppas ingenting men det troliga är väl feber och sånt mög. Min stackars fina lilla Knut.
8.45 ska vi vara där f.ö. Man skulle nästan kunna tro att de inte vet att det är en sjuveckors bäbis de har med att göra. Men jaja.

Hur ofta skriver jag inte "men jaja"? Ändå VÄGRAR telefonen att lära sig det. Det blir antingen "men kaka" eller "men jaha". Jäkligt irriterande.

Jag har ischiasont. Jag skriver det här så att det försvinner sen när ni läser det och börjar tycka synd om mig. Så får jag skämmas.

Sp är en annan grej telefonen envisas med. Utgå ifrån att jag ALDRIG kommer att vilja skriva sp i hela mitt liv, det är alltid SÅ jag menar.
Jävlar.

Annan grej är att jag lyckats göra något med mitt snitt sp det (jamen ni ser ju) gör skitont igen. Det känns som om jag har backat flera veckor i läkningen. Inte bra. Jag gör på samma sätt nu: skriver om det.
Men den där snittgrejen undrar jag on den kommer att försvinna. Jag ska till sjukhuset på onsdag för att kolla mina cystor, kan väl be att de kollar då om livmodern har spruckit.

Så var det måndag.

I mitt förra inlägg, när jag gottade mig över den reaktion alla "känslostormande" italienska fotbollsfans skulle uppvisa om Italien förlorade glömde jag helt bort den skitjobbiga reaktion som skulle komma om Italien vann.
Den självgoda, himlasvallande, prata-onödigt-mycket-om-mirakel-och-storhet-och-känslor. Den.

Måtte Tyskland göra slarvsylta av dem i semin. Måtte!
Jag gick in på tv.nu nu och kollade och det visade sig så fint och klart att TV4 har fått rättigheterna till finalen. HUR har det gått till? Finns det någon på denna jord som tycker att TV4 har gjort en bra produktion under det här mästerskapet. Det är ju reklam fantamig hela tiden. 2,30 pratar de i studion och sen är det reklam i ungefär sju minuter. Jag har läst om det, och jag fattar, deras avtal tillåter dem inte att ha reklam mitt i halvlekarna (jamen tack gode gud för det) och inte att flytta sitt nästan kvartslånga sjok av reklam till en annan timme, jag fattar det.
Tråkigt.
Men då kanske de bara skulle inse att TV4 inte är en kanal som lämpar sig för fotbollsmästerskap. Halvlekar är ofta uppåt 50 minuter långa, det är ingen nyhet. Men det är klart, när de har in en expert som Henke Larsson kanske det inte finns mer att ta av i prat.
Jag älskar Henke Larsson, på plan. Han är fantastisk och säkert en riktigt trevlig person också. Men när han pratar så har han en förmåga att låta väldigt, väldigt, VÄLDIGT oengagerad och störd över att han får någon fråga överhuvudtaget. Han börjar varje utläggning eller svar med ett "näääääe" och fortsätter sedan med en långsam, knarrande och oengagerad röst och ton som gör att man ibland tappar viljan att leva en smula.
Sen att han är kunnigare och mer erfaren än någon annan inom svensk fotboll någonsin i princip, det är en annan sak. Han kanske skulle skriva istället?

Ok. Nu är det nog med gnäll för dagen.

Ett konstaterande: jag är yr idag. Det var svårare än vanligt att komma upp ur sängen och efter det har jag snurrat omkring här. Det ska bli spännande att kolla sitt blodtryck vilket jag ska om några timmar (hos en annan barnmorska eftersom den jag har är på semester nu).
Vi får se om jag då, precis som alltid får åka till sjukhuset sen.
Toodeloo.

Läkarens dom idag

39+6, alltså om 19 dagar, blir det igångsättning om det inte kommer att ske innan. Den 10 juli alltså. Nedräknaren till höger är då plötsligt egentligen värdelös... det är det datumet som är intressant nu, även om jag också fattar att Plutten inte kommer samma dag som vi sätter igång mig, antagligen.
Det är alltså 19 dagar. Två veckor och fem dagar. Efter helgen är det två veckor och tre dagar. Så kan man hålla på. På tisdag är det två veckor. Tisdagen efter det är det en vecka.
Ni fattar.
Det finns alltså ett slut på detta. Även om jag hade hoppats att det skulle ske av sig själv här hemmavid så får jag nog börja inse att det inte kommer att bli så. Planeringsfreaket i mig gillar ju det såklart, men känslan är ändå att jag vill försöka undvika det.
Skitsamma.
Det jag har att göra nu är att vänta bara, och fascineras av de kroppsliga sakerna som händer när kroppen håller på att gå i bitar.
Vänsterbenet har väldigt svårt att lyftas pga framfogen, naveln börjar bli en utåtnavel för första gången i mitt liv, man kan se på min tröja hur många mål Sverige gör när de spelar fotboll, för det blir en fläck per hål, de stora trosorna börjar bli för små, 20 minuter är tiden jag kan gå utan att kissa ungefär, ibland mindre, ibland mer, de flesta av mina gravidkläder börjar bli för små nu och så lite annat smått och gott.
Sen ska jag kunna resa mig ur soffan utan att gunga mig upp, jag ska kunna sätta mig på toan utan att undra om detta är det sista knäna klarar, jag ska gå långa promenader utan att flåsa som en slutkörd häst i öknen med en bandit efter sig i ett rep, jag ska äta gravad lax och umgås med Plutten.
Framför allt ska jag antagligen glömma alla tokigheter som kroppen har för sig just nu, om bara 19 dagar.
Så himla coolt.

En morgon här i huset

Morgon här i huset. Jag vaknar kl 6. Sen kl 7. Sen kl 8 och sen kl 9. Kl 9 försöker jag inte somna om, för då är näsan så täppt att jag måste andas med vidöppen mun. Kl 6 fick jag gå upp och kissa och ge katter mat och sånt, men de andra gångerna kunde jag faktiskt somna om. Jag är väldigt imponerad över mig själv. Först att somna 23 och sen att sova så många timmar. Fantastiskt.

Nå. Efter att J har satt på mig stödstrumporna och jag gjort alla bestyr + bytt kattlåda häller jag upp min yoghurt och tar min vitamin och sätter mig vid datorn. J står och hackar purjolök eller vad det är och jag anar oråd. Han verkar ha tänkt viga hela dagen åt frukost. "Omelett ska det bli" deklarerar han entusiastiskt och jag ser förmiddagssolen blåsa bort från mitt liv. Men nå, halv elva sätter han sig med sin tallrik med omelett (efter ett antal missöden som utropats från köket, bl.a. det Stora där ett äggskal hamnat i smeten. Han försökte ta upp det med en gaffel men när han sedan bytte till en sked och insåg att det var mycket lättare var glädjen total) och sitt vattenglas och jag tänker att det här behöver inte bli så långdraget ändå. Vid det laget har jag ätit färdigt min yoghurt för en livstid sedan.

När jag ser vattenglaset frågar jag om han inte skulle ha juice (som vi hade pratat om lite tidigare).

Jorå, det skulle han ju. Nästa steg i frukosten är yoghurt med jordgubbar och andra bär, samt juice. Sen blir det ju såklart kaffe och efter det följer det mansobligatoriska tidningsprasslande toalettbesöket som alltid varar en halvtimme eller mer.

(Vad de gör där inne vete hundan för om jag hade ett ärende som verkligen tog denna tid att avklara hade jag ringt sjukvårdsupplysningen under tiden och till denna dag har jag aldrig hört en man som kunnat prata inne i badrummet, än mindre i telefon)

Så plötsligt ser jag min förmiddag och i princip dag åka all världens väg. Vilket är synd, för jag har ändå några hundra meter i benen och utanför är det sol. Jag skulle t.ex. kunna åka buss ner på stan för att kolla på folk eller i alla fall få en solstrimma på mig i Folkets park.

Dock inte ensam vill jag göra sådana ting, och helst bara med någon som förstår att jag kanske måste kasta in handduken efter en kvart bara.

Det var f.ö. inte foglossning jag hade i London, det var ischias. NU har jag foglossning.


God morgon!

Godmorgon fredag

Jag hämtar mig inte lika bra som jag gjorde förr från sömnlösa nätter. Då var man lite trött, gäspade lite men sen kom man in i andra andningen och kände inte av det förrän på eftermiddagen. Men inte nu. Nu är jag svårt drabbad av Brainpool-ögon och det verkar inte lägga sig i första laget.
Klockan tre-nåt vaknade jag av att jag inte kunde andas. Jag fick gå upp och spraya nässpray, trots att jag vet att man egentligen inte ska använda det när man är preggo, trots att det är en sådan sort som går bra att använda för preggosar. Men jag skiter högaktningsfullt i det för jag gillar skitmycket att andas och om man inte kan andas för att någon trycker på nerifrån så ini.. och något annat täpper till näsan, då skiter jag i rekommendationer. Antingen det, eller så får någon göra en trakeotomi på mig.
Nå.
Folk på min arbetsplats vet väldigt lite om detta såklart. Det är bara de närmaste som dag efter dag får rapporter om hur bra eller dåligt jag sovit och hur jag mår rent allmänt. Alla andra ser mig bara och drar sina egna slutsatser, utifrån det estetiska intrycket.
Jag fick ett litet smakprov på dessa slutsatser igår när en (välmenande) kollega gjorde klart att de pratat om mig "väldigt mycket" och konstaterat att vissa som är i min situation bara glassar sig igenom alltihopa medan andra har det så himla jobbigt och så himla många krämpor.
Hänvisning till mig då alltså.
Och då vet ungefär ingen om statusen på mina foglossningar, huruvida jag drabbats av klåda, om brösten gör ont, hur mina fötter och händer mår, om jag har ont i huvudet, nivån på mitt blodtryck, hur jag sover, om jag ser i kors, hur övriga ligament beter sig, om jag har sura uppstötningar, om jag mår illa, om jag kan äta eller andas... inget av detta är något jag säger till folk och jag kan säga att i 99% av fallen så är jag väldigt lyckligt lottad. Det enda som stör mig ganska mycket är andningen och svullnaden. Men jag har ju inte ont någonstans. Men det de som pratat "ganska mycket" om mig har baserat dina uttalanden om är det de ser, nämligen att magen är stor.
Det är lite störande faktiskt, att folk sitter runt ett bord och tycker synd om mig baserat på hur jag ser ut bara. Jag förstår att det är i all välmening men av någon anledning vill jag inte bli ömkad förrän det finns skäl. Är det väldigt knasigt?

En sista tid

Klockan är tio i åtta och jag har tagit mig sovmorgon. Mycket skönt. Mycket behövligt. Jag är på en ganska liten sparlåga just nu. Eller sparlåga är fel term. Sparlåga är väl en låga som medvetet är nerdragen för att spara på energi? Jag undrar när man använde den, när det verkligen var ett ord med en bokstavlig innerbörd? Fotogenlampor?
I alla fall: jag är klen, och kinkig och lyssnar på kroppen som ingen annan, enligt läkarens order.
Men det gör mig frustrerad för det gör mig till en ganska dålig lärare känns det som.

Att skriva den där sista meningen gjorde att jag kände att jag var på väg att börja hyperventilera, ta mig fan.

Jag lämnar detta ämne, och hemmet och beger mig till jobbet.

Några små arbetsdagar

Idag är en dag då fjorton arbetsdagar finns kvar. 14. Inte fler. Helst vill de att man ska komma in och signera papper för betygskatalogen ytterligare en dag, men jag ska göra allt i min makt för att kunna göra det tre dagar tidigare än andra. Jag vill göra ett avslut och dra därifrån utan att se tillbaka. Jag orkar inte se tillbaka. Jag ger allting på slutet nu och jag kommer inte att ha någon energi att komma dit höggravid eller nyförlöst.
Det kommer inte att ske.
En dålig sak är att den dagen då jag slutar är det utfärdat ett påbud från ledningen att vi ska säga bye bye med en middag, på kvällen alltså. Jag har mycket dåligt med kvällsenergi och tänkte mig snarare att jag skulle gå lite tidigare den där femtonde juni.
Jag kanske får göra så ändå. Det är betydligt fler och betydligt viktigare personer än jag som slutar så det hela får kanske snarare handla om dem.

En ganska eländig dag stundar idag. Jag kan ju såklart inte gå in på det eftersom allting är så himla känsligt, men vi kan säga att det kommer att bli något typ av klimax... synd att jag ska kolla blodtrycket på morgonen och inte på eftermiddagen. Jag kan tänka mig att det då kommer att vara genom taket.

Så hejdå.

Om narkosen, knän och lappsjukan

Jag har drabbats av svår lappsjuka. Det är inne, inne, inne hela tiden. Igår gick vi en liten långsam promenad till Folkets Park och åt glass från Ben&Jerrys-affären där. Det var gott, men kallt och man kunde inte sätta sig någonstans i solen för den enda bänken som var ledig hade en rökande man upwind så han lyckades effektivt förstöra både den bänk han själv satt på samt alla andra downwind.
Plus att J fick någon knäpp i knät som gjorde att han inte kunde slappna av.
Jag tål allt. Verkligen allt. Alla kroppsvätskor, alla bilder på demolerade kroppar, operationsbilder, blodiga organ, allt allt allt. Inte bara det att jag klarar det, jag till och med uppskattar det (kanske inte demolerade kroppar men operationsbilder och sånt fascineras jag av, samma med kroppsvätskor). I alla fall, det enda jag jag inte klarar är knän. Jag bryter ihop fullständigt. När det började knäppa i J:s knä ville han prata om det ett tag, samt stanna då och då och gnugga på knäskålen. Jag klarar det inte. Att göra en sådan sak med den där kroppsdelen motsvarar för mig vad kanske utdragningen av en parasit ur anus hade motsvarat för en normal person att se. Det går inte. Jag fick skrika åt honom att sluta prata om det, och han hade det så trevligt så. J är nämligen en sådan där person som blir vit i ansiktet vid åsynen av en spruta och som faktiskt måste lägga sig ner om han eller någon han har inom synfältet får en sådan.
Igår var jag ju hos narkosläkaren och efter det ringde jag till J och skulle berätta vad han hade sagt om slang i ryggen och bra kärl och grejer. Man verkligen hörde genom telefonen hur vit han blev. "Jag vet inte om jag vill höra" pep han fram och så var det med den saken.
Men jag kan berätta för er i alla fall: jag har bra kärl, jag har bra hals. Det har ju varit så hispigt eftersom jag är så tung, men narkosläkaren tittade på min hals och konstaterade att det gick bra att ge mig narkos.
Visserligen har jag börjat odla mig en liten extra haka har jag nu noterat, men jag kanske kan låta den vara i en och en halv månad till.
I alla fall: det enda problemet var att jag verkade vara lite svårstucken i ryggen. Ska jag ha epidural - vilket han rekommenderade - så skulle jag se till att den lades ganska direkt efter att jag kom in till förlossningen. Jag frågade om jag var tvungen att fylla den eller om det räckte att jag bara la slangen, men det var tydligen nödvändigt att fylla också. Jag antar att det handlar om att se så att den fungerar och sitter rätt.
Den skulle läggas av erfaren läkare också, skrev han.

Men jag är inte säker på att jag vill ha epidural det första som händer. Jag vill låta omständigheterna avgöra detta, jag vill ju försöka uppleva detta så som jag klarar och när jag inte klarar mer så då... men jaja. Vi får väl se hur det blir. Nu har jag i alla fall en mycket bra läkares utlåtande om detta.

Så alltså, lappsjukan. Tanken var att vi skulle åka till Klippan idag. Det blev inte så, ty hela befolkningen där är sjuka de stackarna. En annan tanke kring denna långhelg var att åka till Falkenberg, men eftersom jag inte trodde att jag skulle klara två turer på en och samma helg så bordlade vi det. Nu blir det istället ingen tur och lappsjukan äter upp mig. Så vi bestämde oss för att gå på en himla sillmarknad här i Malmö och sen åka till Katrinetorp, som är ett finfint ställe i utkanten av Malmö med strövområde och grejer. Döm om min FÖRTJUSNING när jag ser att det nu har börjat spöregna.
Kissarna lär bli skitglada, för det ser ut som om de kommer att få sällskap även denna dag... hela dagen...

Yta

Hockey-VM är slut och i ärlighetens namn har jag bara sett två av matcherna, en var igår och en var Sverige-Lettland. Varje gång det var paus fick jag göra mig ett ärende för jag klarar.inte.av.tv4.
Jag blir helt vansinnig. Det är så himla polerat och hjärndött att jag smäller av. Kommentatorerna under matchen är ju lysande, för de är ju lysande. Lars-Gunnar Björklund är ju vid sidan av Jacob Hård sportkommentatorernas okrönta kung, så är det ju, men Jihde och Wikegård... gudars skymning.
Efter andra perioden när Zetterberg precis har gjort ett viktigt mål klipper de in Jihde som säger "när man pratar om fotboll och viktiga svenska mål - då pratar man om Zlaaatan".
Och så har vi ridå.
GÖR vi verkligen det? Gör Zlatan särskilt många mål i svenska landslaget? Framför allt - gör han de viktiga målen? Nej. De gånger han gör mål i landslaget är när Sverige har flyt och redan en hel del mål gjorda. De viktiga målen görs av Sverige väldigt ofta på fasta situationer och då är det förvånansvärt ofta en produkt av mittfältet eller Elmander, ibland till och med någon av våra powerbackar.
Men det är så himla typiskt, så HIMLA TYPISKT fyran att ha all fokus på fixstjärnan Zlatan i alla lägen. De har för bövelen till och med en Zlatan-cam på hemsidan varje sekund nämnde man befinner sig utanför omklädningsrummet (om inte även där).
Jag tycker att det är så hjärndött och så dåligt och ja... hjärndött helt enkelt.

Jag orkar inte, och hinner inte, gå in på Wikegård. Jag ska till sjukhuset nu och kolla om jag kan andas under narkos om maximalt två månader.
Har ni tänkt på det? Om två månader är det Pluttdags, eller tidigare... inte senare, det har läkarna sagt. Jag sätts inte igång senare än sju dagar efter bf. Det ger alltså 18 juli. (Sen vet jag förstås inte om narkos kommer att vara inblandat där, men jaja).

Så härå.

140/90

Väldigt mycket vila idag. En liten promenix till Pildammsparken och en liten sittning i solen, sen hem via apoteket och ICA och nu är jag hemma och får mat lagad åt mig. Precis som vid lunch då jag fick räkmackor lagade åt mig.
Det går ingen nöd på mig, J tar hand om mig som aldrig förr.

BM:s dom i fredags var lite varierande. Jag har högt blodtryck och jag samlar på mig vätska som en wettexduk och den stannar kvar... det är inte så bra. Det blir värre också så hon ringde till prenatala mottagningen på sjukhuset när vi hade gått. Hon förvarnade om att hon skulle göra det och att de kanske ville träffa oss redan i helgen, men det blev bra och först imorgon.
Jag ska hålla noga koll på blixtar för ögonen och huvudvärk, vilket jag gör. Jag har förvånansvärt lite ont i huvudet nuförtiden, jämfört med normalt. Blixtar har jag haft några, någon enstaka gång. Jag tror det var på jobbet jag satt och noterade att det for grejer framför ögonen på mig. Jag har också noterat att jag ser lite sämre... jag vet inte om det har något med något att göra, kanske att vätska trycker någonstans.
Jag vet inte.
Skitsamma.
Prenatala mottagningen, specialistmödravården, vanlig bm... jag är inte längre komplikationsfri 8(
Det betyder att jag inte kommer att få sova kvar på patienthotellet och att J inte kommer att få sova kvar första natten efter förlossningen.
Men det kanske ändå inte hade blivit så.
Skitsamma.
Jag ska flänga mellan Västra hamnen och sjukhuset nu ungefär en gång om dagen under en tid. Det är än det ena, än det andra. Helst ska jag vila mitt blodtryck i schack, och det gör jag ju inte när jag flänger på detta sätt. En idé med den där bilen var ju att jag skulle kunna använda den i sådana här mitt-på-arbetsdagen-ärenden. Synd bara att jag inte kan köra den eftersom jag är alldeles för gravid.
Men jaja.
På måndag upphör jag att vara facklig och kommer bara att finnas till som en resurs för de elever jag har. Ingenting annat. Jag önskar att vår chef ville förbereda så att det blev bra för eleverna som jag lämnar, men jag kan inte göra mer än jag har gjort gällande det. Jag får bara avvakta den 15 juni och försöka hålla mig lugn och jämn i blodtrycket.
Ibland är det inte så lätt.

Det är inte så lätt att vara så kinkig som jag känner mig heller... under dagen igår fick jag ständigt ständigt be mitt sällskap att inte gå så fort och vara den som var tvungen att ta bussen trots en minimal sträcka som man vanligtvis går. Det känns inte så kul att vara sådan... men för blodtryckets skull ska jag kanske skita i det också. Det kommer förhoppningsvis att vara i bara ett par månader till.
BM:s uppskattning med händerna var att hon trodde att Plutten var stor "helt klart" sa hon, men inte överstor. Kanske 10-15%. Blir han 23% eller över större än normalmåttet sätts jag igång på bf. Hoppas hoppas hoppas inte det. Helst vill jag vara med om detta så som naturen har tänkt sig... men det är klart, om jag annars skulle ha dött så kanske jag skiter i naturen.
Nåväl.

Jag kommer att vara väldigt restriktiv med min tid utanför jobbet de sista fem jobbveckorna, jag har fått veta att jag ska vila och då tänker jag göra det också. Det är synd att mitt dåliga samvete också kan tänkas höja blodtrycket.

Jag får se om denna strategi fungerar, annars får jag börja titta på att lämna över elevstöd till andra lärare. Eller till ingen... det är lite jobbigt det här med att det inte är aktuellt att ha utvägen sjukskrivning. Barnmorskan nämnde att om det är stressigt på jobbet så kan man prata om 50% sjukskrivning. Men jag vill inte det. Det går inte. DET i sig stressar mig som fan för jag vet med total säkerhet att ingen vikarie eller ersättare kommer att sättas in.
Jag får alltså mindre tid att göra samma jobb, och måste dessutom blanda in Försäkringskassan i det...
Så ekvationen är ännu ganska enkel: jag ska jobba fem veckor till och sen bye bye. Håll en liten tumme för mitt lilla tryck.

Folk är fan dumma i huvudet, jag också

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/burlov/chef-fragade-efter-tipsare

Alltså, vad är det med kommunpolitiker? Är de så jävla stolpskottiga? DU FÅR INTE ENS FRÅGA GUBBJÄVEL, FATTA!
"Starke man" är ett väldigt intressant program för det sätter fingret på något som är tidsenligt, nämligen det att massor med kommuner styrs av någon "stark man" eller "stålkvinna" som suttit hur länge som helst och folk är nöjda för de orkar inte engagera sig i kommunpolitiken men det leder till att de som sitter där och styr skola, närmiljö, infrastruktursatsningar hemmavid, kultur, socialtjänst och mycket mycket annat kan vara totalt inkompetenta och bara vara en produkt av svågerpolitik.
Vem granskar kommunpolitiken?
Lokaltidningarna, och dessa kan visserligen vara nog så stora, men Sydsvenskan har inte resurser att göra stora avslöjanden och de blir sällan påhängda av de stora tramsarna Aftonbladet och Expressen som många ser som den Ultimata Källan till allting som faktiskt är sant och värt att rikta uppmärksamhet åt.
Det är uppseendeväckande att två av Sveriges tre största kommuner styrs på detta sätt, av "starka män" som tillsätter lite vad som helst på de olika posterna under sig. Den andan som blivit så berömd och till och med fått namn av en av de två kommunerna spiller över till grannkommunerna som inte riktigt kan sköta sina fasoner (som de lärt sig av storebror) lika finkänsligt och då blir det sådana här avslöjanden.
Det är fantamig deprimerande.

Jag fortsätter min depression från igår kan jag meddela. Jag har sovit skit inatt, upp och vandra på grund av täppt näsa och svårt att andas och ont i ryggen av att ligga i en och samma ställning hela natten. Sen skulle Selma ha upp mig halv sex, FÖR DET BESTÄMMER HON.
Jag höll ut till tjugo i, sen orkade jag inte putta ner henne från mitt ansikte fler gånger och gick upp.
Jag letade efter skäl att glädjas åt denna dag, men förlåt mig alla ni som inte är i detta läge just nu, men jag hittade inga.
(Jag vet att det finns massor... jag är frisk och plutten sprattlar och kissarna och J är friska och ingen vill döda oss och allt sånt)
Det verkar som om jag behöver sura just nu. För jag är ful, trött, okoncentrerad, trött och ytterligare lite ful just nu.
OK?!

Halvmara på g

Jag tänkte att ni kanske skulle märka galenskapen. Självklart vet jag ju att det är på VÄNSTER sida man SKA ligga och ingen annanstans. Det gör jag hela tiden, för jämnan och alltid. Jag lär bli skev.
Anledningen till att man inte ska ligga på rygg är för att allting trycker på storvenen och det kan göra att man mår illa och att det känns som om man ska svimma. Jag tänker att så länge jag inte mår illa och så länge det inte känns som om jag ska svimma så tänker jag fortsätta. Jag har ju ändå lite drygt två månader kvar... det lär nog bli tid för svimningar vad det lider.
Man ska inte ligga på höger sida så mycket för att dels kan bäbisen bli klämd (detta, vill jag bara inflika, tror jag är bullshit, om bäbisen skulle bli klämd och skadad av det så hade inte moder natur varit moder natur) och dels för att magmunnen då kommer i ett sånt läge att man lättare kan få sura uppstötningar. Det senare drabbas jag faktiskt av, så jag får väl skita i att ligga på den sidan då. Men det är för att jag själv har kommit fram till det, inte för att jag har läst det i Vi Föräldrar och därför tar det som månadens sanning.

När det gäller allergi som både syster och J så klokt har föreslagit så tror jag inte att det är det. Jag är ju allergisk mot saker i vanliga fall (gräs och gran) men detta yttrar sig inte alls som det. Nu vet jag visserligen att allting blir wacko när man är preggo, men jag har känt av det vanliga och det börjar alltid med att ögonen kliar som jäsiken och att man är täppt i själva näsan en massa, efter det att man har kliat ihjäl ögonen.
I det här fallet har jag slem i bihålor och hals och det känns verkligen som om detta trycker på ögonen så att de rinner. Ögonen kliar inte alls och gräshalterna är minimala. Detta började med halsont och jag tror att det är en förkylning helt enkelt.
Om den inte ger sig om två veckor så kanske jag börjar tänka om.

Nu ska jag och J åka till Smygehuk. Därifrån ska J ta en buss till Trelleborg och sen ska han springa till mig i Smygehuk, tillsammans med en massa andra löpare från vitt och brett. Jag ska sitta i bilen eller vandra omkring i omgivningarna. Det ska bli spännande.

Tgi Fredag

Jag vill inte mer vara förkyld. Inte mer och inte fler gånger. Tack. Om ni är väldigt förkylda, var snälla håll avstånd till mig, vänligen.
Jag blir galen på det här. Tidigare brukade jag kunna parera allt bara genom en fingerknäppning men nu suger jag åt mig allt inom mils avstånd. Jag vet ingen som jag har träffat under förra veckan som var eller hade varit förkyld. Jag måste ha blivit smittad onsdag-torsdag, för jag började känna av halsen på fredag. Men det är klart, det flyger säkert omkring en massa bakterier på mitt jobb och dessa plockar jag säkert upp.
Skitsamma. Jag har haft en jättejobbig natt. Jag hade så svårt att andas pga den täppta näsan att jag var tvungen att gå upp och vandra i tjugo minuter till det släppte någorlunda. En bra grej nu är att denna förkylning bara yttrar sig genom massa snorighet och rinnande ögon och grejer. Det halsonda gick över och sen har jag varit skitsniffig och nysig. Nysigheten har ju såklart genererat det där onda i magmuskeln, men det ska väl ge sig det också.

Gudars vilket ointressant stycke. Jag får så lov att be om ursäkt.

Det är fredag idag.
Yey.

En annan morgon

J är uppe i ottan idag. Han gick upp redan halv sju, vilket betyder att han är uppe innan jag har blivit som folk. Jag gillar J väldigt mycket, det ska gudarna veta, mest av allt i hela världen skulle jag tro, men sådana här mornar tycker jag inte om.
Jag har mina rutiner, i vanliga fall är de ganska viktiga men när jag är nyvaken på en vardagsmorgon går de inte att rubba utan att jag får något typ av fel. Det måste gå i en viss ordning.
Upp, kissa, duscha, torka, ansiktsvård, borsta tänder, sminka sig, klä på sig, hälla upp frukost, kissa, äta vitaminer, sitta framför datorn+tv:n, gå in till J för att väcka honom med banzaii, kissa, samla ihop grejer, klä på sig, kissa, ropa hejdå till J och kissarna och sen gå.
Alltid samma.
När J kommer upp så står han på stället i köket där jag häller upp min frukost. Han vill också använda toan, han kanske till och med säger saker, eller frågar saker eller gör något repetetativt ljud som gör att man vill döda något omedelbart.

Bara för det gick han precis förbi med sin gröttallrik och såg så söt och rufsig ut så nu kanske jag får omvärdera det här med mina mornar. Det är ju faktiskt trevligt att ha en rufsig sak att titta på om mornarna, även om han gör något nu i köket som är om och om och om igen.

Selma verkar ha sin matklocka på 5.45 och denna morgon klöste hon på sängen. Det var länge sedan hon ägnade sig åt det. Jag har ju fem miljoner kuddar nu (en mellan knäna, en under magen, en mellan armarna och fyra-fem under huvudet) så jag tog en och smackade till henne med den. Då slutade hon. Verkade effektivt. Det vore så bra om hennes matklocka var samtidig som min väckarklocka, nämligen en halvtimme senare.
Hm.

Jag har blivit förkyld. Vilket är dumt med tanke på att J ska springa lopp på lördag och inte har tid att bli kranken. Hans uppladdning har redan störts av att han bröt kroppen i cykelolycka för ett tag sedan. Kroppen mår bra nu, vi får hoppas att den fortsätter att göra det trots slemmogravido.
För min egen del hoppas, hoppas, hoppas jag att det ska gå över. Det vore så skönt att slippa vara späd.

Stora knän och infektion

Den 14 feb skrev jag senast om en festlig antibiotikakur jag var tvungen att genomgå på grund av en infektion. Det verkar som om jag har fått samma igen, och måste boka tid hos läkare, gå dit, göra odling, vänta hundra år på svaret och få medusinen när jag är helt säker på vad det är och egentligen bara skulle behöva medicinen utskriven så jag kunde hämta den i eftermiddag. Jag har dessutom sex kapslar kvar från förra vändan... men nu ska vi inte vara dumma här. Antibiotika är inget att leka med.

Mina knän har blivit jättestora. Varför ha de det tror ni? Är det vätskan? Mina stödstrumpor tar slut alldeles under knäna så det kanske är där allt samlas?
Jag kan i alla fall stolt meddela att trots att jag bär omkring på JÄTTEMYCKET vikt överallt så klarar min kropp det bra (taiträ). Jag har inte ont i knäna, lederna, ryggen, eller egentligen någon annanstans. Fogarna bråkar när jag rör mig för mycket, men det här man kan få när man nu är SÅ TUNG lider jag inte av.
Jag är stark kanske, eller har en bra anpassad kropp och ett bra anpassat skelett.
Nu ska jag kanske säga detta nu och ta tillbaka det snart, för vem vet vad som kommer runt hörnet när plutten ökar sin storlek med 200%, men ändå. NU kan jag vara väldigt glad över detta. Och stolt.

Nästa projekt för mig är att hitta en bh utan bygel och som inte sitter så hårt som den jag har gör. Ja, ni läste rätt, DEN jag har. Jag har bara en jag kan ha nu. Jag köpte en dyr fin BH för ett tag sedan, men den gick sönder. Så bra var den. Så nu ska jag ge efter för mamma/amningsbh:arna och beställa en sådan för att se vilken storlek jag har. Att kolla och prova på stan är inte ett alternativ kan jag meddela, för Malmö kan mycket väl vara den sämsta "storstaden" på denna jord när det gäller mödragrejer. De vanliga affärerna har ingen avdelning för gravidtrosor eller gravidbh:ar och där det finns kostar det fyrsiffrigt i princip. Skämmes Lindex och H&M, ni skulle antagligen tjäna en del pengar där.

Det och en baddräkt... det vore roligt att någon gång få göra vattengymnastik.

Galenskap

Om jag har räknat och kommer ihåg rätt så har jag 44 arbetsdagar kvar nu... och det är bra. Det är alltså nästan nio arbetsveckor. Förtiofyra tidiga mornar och förtiofyra dagar då man bara baxnar över hur jävla helgalen skolans värld är, allt från hysteriska föräldrar till helt apatiska skolledningar.

Göteborgsandan bor i Göteborg heter det ju... men ibland önskar man att den tredje stadsmakten kunde titta lite på andra stora städer i Sverige.

Nå.
Jag märker nästan varje dag att det finns en fascinerande grupp människor som tycker att sådana som jag är lite jobbiga, lite besvärliga och lite gnälliga. Med sådana som jag menas preggosar.
Det lär bli en smula problem sen när jag inte längre är preggo utan istället ammande. Jag vet redan nu hur dåligt samvete jag får när jag är borta från katterna för länge, en hel dag och kväll eller en dag och en natt. Jag har ju åtagit mig dessa små saker, mitt jobb är att se till att de har det bra och båda mår bra av att jag finns till hands. Nå. Hur ska det då bli sen? Jag kommer inte att kunna lämna knottet bara för att det finns önskemål på andra, "roligare" saker...
Det är lite tråkigt att det verkar som om jag förändras, men inte andra.

En sak som jag kan ta ut i nuväg är att min fog är mycket bättre. Jag försöker att akta den och inte göra dumma saker. Jag har tagit hissen några gånger på jobbet istället för trapporna och försöker att inte gå allt för mycket.

Imorgon ska jag till bm, då ska jag be snällt om att få ultraljud tidigare än 33:e veckan.