Timmar

J var sjuk igår, riktigt ligga i sängen och sova hela dagen-sjuk så jag stod för ruljansen. Detta betydde att jag fick handla och laga mat för första gången sen Knut kom. J har skött det där tidigare. Jag fick också ha kökstjänst + alla andra tjänster i hushållet. Det brukar också vara J som har kökstjänst. Lite då och då kunde jag i alla fall lägga ifrån mig Knut hos slö-J medans jag diskade eller var på toa. Bra det.
Kl 22 fick Knut sitt sista mål och sen la vi oss. Sju (7) timmar senare vaknade Knut och bad snällt om mer mat. Det är alltså tre PLUS fyra timmar utan mat. Herrrminje.
Tidigare på dagen var han också sådär. Jag gick ut på en promenad strax före 11 (själv alltså!) och var hemma igen vid tjugo i ett. Knut sov men jag tänkte att det var nog nära. Vid tjugo i fyra hörde jag ett pip, störtade dit bara för att se honom pipa i sömnen. Jag tog ett exekutivt beslut och bytte blöja. Då piggnade han till lite och ville äta i en halvtimme. Sen somnade han.
Han kan det här med att sova, min lille Knut. Men han tar igen det på kvällen då bara maratonamning och korta stunder i Björnen hjälper.
Är det inte nu det ska sägas: det vänder. Det kommer att bli skit. Tro mig.

Nassinass.

Jamen god morgon. Läggdags lite över tio, äta mjölk lite över två, vakna igen lite över sex. Helt ok natt, som vanligt. Knut är så duktig på att sova. Det är helt sanslöst.

Fast jag är lite trött ändå... så jag har ingen större energi att blogga faktiskt. Det får bli sen. Då ska jag berätta om hur Kk på Sus (kvinnokliniken på Skånes universitetssjukhus) gjort en ny liten miss.
Bjäää.

Tålig och inte tålig

Vartåt slutade det inatt, förstår jag att ni undrar. Gudars. Jag ammade och J sov. Amma amma amma. Knut släppte ett bröst, gav sig på det andra, släppte det, somnade, blev lagd, började överanvända bokstaven ä, J jobbade på att hålla kvar nappen i munnen, det gick inte, jag tog upp, vaggade, gick omkring, gosade, ammade lite mer i liggande ställning och sedan i sittande (då blev han glad och tyst), J sov lite mer under tiden.
Klockan gick. Blink blink, trött mamma. Knut släppte igen, somnade, blev lagd men var ändå inte färdig med ä.
Engagera J igen. Prova att trösta, rapa, vagga, klappa, lugna, prata... ä blev ÄÄ och sen WÄÄ. Mer hungrig? Brösten kunde inte producera många droppar. Ersättning. 60 ml. Knut blev gladare.
Någonstans här somnade jag.
J tog hand om resten. Byte av kläder eftersom han bubblat en massa, fin randig jamis på. Trösta, rapa, vagga, hålla napp, klappa och mindre och mindre ä. Till slut somnade alla inblandade, klockan var då något i stil med tre om jag har förstått det rätt. Jag missade nog den där sista timmen och J var snäll nog att inte väcka mig. Han är rätt fantastisk den där J.
Klockan åtta vaknade Knut och var hungrig. Mitt högra bröst svarade med att vara hårdare än en basketboll och Knut käkade.
Sen paltkoma i sittern, jag har fått duscha och göra mina morgonbestyr inklusive frukost och nu detta inlägg.
Är det inte fantastiskt?

Fem timmars sömn för mig genererar en liten seghet om morgonen och några extra gäsp... men nu känns det inte så farligt.

Det här med att vara nybliven mamma... väldigt många känslor. Det räcker med något så litet så litet, så är man helt övertygad om att man är totalt värdelös och borde tas av daga omedelbart. En liten kommentar gör mig helt övertygad om att de här gnagande känslorna som ligger där rätt nära ytan om att jag är ganska dålig (t.ex. det här med att jag faktiskt kunde SOMNA innan Knut var klar med sina Ä:n, jag trodde att det var biologiskt betingat att höra sitt barn även om man är trött... men tydligen inte på mig, jag är på alla sätt en dålig mamma tänker jag då, även grundbiologiskt). Är jag elak mot honom när jag byter blöja? Håller jag honom inte rätt? Får han för lite/för mycket dagsljus? Borde jag väcka honom? Borde jag låta honom vara i vagnen eller på mig när han dåsar?
Varför är det såhär eller såhär? Jamen det är för att du alltid bär honom på höger axel.
Jaha, jamen då är det väl dödsstraff på mig då, allt humör helt borta och deppigheten slår till med full kraft.
(Observera att detta var en hypotetisk kommentar)
Tänk på det, snälla ni som är mer erfarna, kom gärna med tips och råd men försök att göra det på ett ganska mjukt sätt (och helst bara när ni bedömer att det kan behövas och göra skillnad). Såhär tredje veckan in i hormonbadet tål jag ingenting.

Använd aldrig, aldrig, aldrig ordet "ju".
Tack.

Vad trodde ni?

Trodde ni att Sverige skulle gå vidare från gruppen? Trodde ni att Hamrén hade kunnat klara det? Trodde ni sen att Sverige skulle kunna göra något i en kvartsfinal?
Det var dåligt att förlora mot Ukraina, där var den stora missräkningen, men allt annat än förlust mot England och Frankrike hade ju varit bonus. Sluta slakta laget. De är ungefär så bra som de spelade igår, vilket var bra, men inte bra nog.
Ukraina hade inte haft en sporstlig om Sverige spelat mot dem i den första halvleken som de gjorde i matchen mot England igår. Men nu gjorde inte Sverige det, självaste Zlatan vandrade omkring som om han var på söndagspromenad i 45 minuter innan han vaknade. Hur förväntas då de andra, mer oerfarna bli inspirerade?
Men det är som det är och SÅ jäkla dåligt är det inte. Att förlora mot Ukraina är det, resten är det inte. Stilla er nu för fan. Nu ska vi istället se Spanien eller Tyskland ta guld.

Jag har sovit ut. Först från typ halv ett till fem och sen från sex till nio. Det kallar jag för att sova ut. Clov och Selma låg också och sov i sovrummet och väntade på att jag skulle vakna, till J:s stora förtret. Mycket tråkigt  för honom att vara uppe utan någon annan.
Men nu är vi uppe. Kissarna bråkar, jag äter naturell yoghurt eftersom min var slut och nu börjar ett sjukvårdsprogram. Yey.

En morgon här i huset

Morgon här i huset. Jag vaknar kl 6. Sen kl 7. Sen kl 8 och sen kl 9. Kl 9 försöker jag inte somna om, för då är näsan så täppt att jag måste andas med vidöppen mun. Kl 6 fick jag gå upp och kissa och ge katter mat och sånt, men de andra gångerna kunde jag faktiskt somna om. Jag är väldigt imponerad över mig själv. Först att somna 23 och sen att sova så många timmar. Fantastiskt.

Nå. Efter att J har satt på mig stödstrumporna och jag gjort alla bestyr + bytt kattlåda häller jag upp min yoghurt och tar min vitamin och sätter mig vid datorn. J står och hackar purjolök eller vad det är och jag anar oråd. Han verkar ha tänkt viga hela dagen åt frukost. "Omelett ska det bli" deklarerar han entusiastiskt och jag ser förmiddagssolen blåsa bort från mitt liv. Men nå, halv elva sätter han sig med sin tallrik med omelett (efter ett antal missöden som utropats från köket, bl.a. det Stora där ett äggskal hamnat i smeten. Han försökte ta upp det med en gaffel men när han sedan bytte till en sked och insåg att det var mycket lättare var glädjen total) och sitt vattenglas och jag tänker att det här behöver inte bli så långdraget ändå. Vid det laget har jag ätit färdigt min yoghurt för en livstid sedan.

När jag ser vattenglaset frågar jag om han inte skulle ha juice (som vi hade pratat om lite tidigare).

Jorå, det skulle han ju. Nästa steg i frukosten är yoghurt med jordgubbar och andra bär, samt juice. Sen blir det ju såklart kaffe och efter det följer det mansobligatoriska tidningsprasslande toalettbesöket som alltid varar en halvtimme eller mer.

(Vad de gör där inne vete hundan för om jag hade ett ärende som verkligen tog denna tid att avklara hade jag ringt sjukvårdsupplysningen under tiden och till denna dag har jag aldrig hört en man som kunnat prata inne i badrummet, än mindre i telefon)

Så plötsligt ser jag min förmiddag och i princip dag åka all världens väg. Vilket är synd, för jag har ändå några hundra meter i benen och utanför är det sol. Jag skulle t.ex. kunna åka buss ner på stan för att kolla på folk eller i alla fall få en solstrimma på mig i Folkets park.

Dock inte ensam vill jag göra sådana ting, och helst bara med någon som förstår att jag kanske måste kasta in handduken efter en kvart bara.

Det var f.ö. inte foglossning jag hade i London, det var ischias. NU har jag foglossning.


God morgon!

Jag, jag, jag

Inatt började jag att gråta. Oklart varför. Jag var så trött, kunde inte andas, låg obekvämt och hade inte ro att slappna av eftersom Clovis var på garderoberna och skulle hoppa ner på okänt sätt och jag kunde inte flytta mig snabbt nog. Inte alls egentligen.
Varje gång jag flyttar mig på något sätt är jag rädd att jag ska bryta handlederna eller att någon del av kroppen ska gå ur led.
J jobbar inte just nu och det uppehöll jag mig i tanken vid himla länge inatt. Varför måste JAG jobba och inte han? Varför måste JAG gå upp kl 6 och han kan ligga kvar? Är det verkligen kosmisk rättvisa när det är JAG som är så trött, JAG som inte kan gå på trevliga kvällspromenader, JAG som måste upprätthålla någon typ av yttre fasad trots att jag bara vill sova, eller i alla fall inte ha några krav på mig?
Men så är det, och så fungerar min hjärna: jag jag jag.
Jag har TRE ärenden efter jobbet idag som jag måste göra. Jag vet inte om det är bättre att ha alla på en dag, eller sprida ut dem över flera dagar... nu provar jag i alla fall detta så får vi se. Detta är alltså borträknat att jag ska till barnmorskan mitt på dagen samt någon gång köpa mig ett busskort.
Så det är möjligt att jag börjar gråta igen i eftermiddag när allting är avklarat.
Todeloo så länge.

Hatleverans

Till dig som orsakade smällen som väckte mig kl 4.48: Jag hoppas att du får en JÄVLIGT DÅLIG DAG, ELLER VAD SÄGS OM EN JÄVLIGT DÅLIG VECKA?
Jag vaknade ju såklart, ur ganska djup och trevlig sömn. Sen kunde jag ju inte somna om. Såklart. Jag var ju täppt i näsan, sängen knarrade, gardinen glipade så att jag hade dödsljus rakt i ansiktet, det gjorde ju ont överallt och jag fick ligga blickstilla för att inte Selma skulle märka att jag var vaken och börja trampa på mig, väckarklockan, peta ner saker från nattygsbordet och så vidare.
Så sen tio i fem har jag inte sovit. Nu är klockan fem över sju. Om tio minuter ska jag gå till bussen och kommer således att vara på jobbet vid sådan tid att jag med gott samvete kan gå hem halv fyra.
Då ska jag sova, sen när jag kommit hem.

En spännande ny utmaning stod inför mig imorse: att sätta på sig kläderna. Jag har ett tag märkt att det har varit lite problem att få på sig trosorna. Jag vet inte exakt hur man gör, sånt gör man ju bara utan att tänka på mekaniken bakom. Men att börja med att dra upp något från fotnivå har visat sig vara mer och mer skitsvårt och imorse, när jag skulle dra på mig megaelastiska tightsen gick det fan inte bra. Foten hamnade på tvären så att det inte gick att bara dra upp dem. Jag fick sätta mig och lirka cm för cm under tiden jag fick finna mig i att inte andas så mycket (och Plutten antagligen i att ha det jäkligt trångt). Efter vad som kändes som en onödigt lång evighet hade jag på mig tightsen och konstaterade roat att det är alltså fem veckor kvar. Jag ska i alla fall klä på mig varje dag i fem veckor till, det här kommer att bli sjukt kul.

När den här dagen är avklarad har jag bara tisdag, torsdag och fredag kvar att jobba denna vecka.

Jamen det är ju fredag

Jamen god morgon. Denna natt har Selma inte trakasserat, jag har inte varit uppe och kissat och jag har inte vaknat av andra skäl. Gud i himmelens jävlar vilken skillnad på piggheten nu. Jag vaknade tjugo över fem, av mig själv, och det var en lyckans stund. En liten störig ondhet nere i högra delen av magen störde mig då och stör mig nu men det är säkert något dumt ligament eller något. Jag kände det litegrann igår också.
Bortsett från det och den täppta näsjäveln så är det peachy läge med mig just nu.
(Klassiskt läge där nästa inlägg är "Nu är jag på sjukhuset...")

Äh.
Det är fredag. Det är good shit. 35 dagar kvar innan jag slutar jobba. Jäkligt trevligt. Nästa vecka är det måndag-onsdag, sen en redig vecka igen, ytterligare en, sen en vecka med en dag ledigt och sen är det allra sista veckan. Snart kanske vi kan ha oss ett litet ljus i en liten tunnel.

Idag barnmorska, så vi får hålla tummarna för att jag inte är på väg att få någon typ av havandeskapsförgiftning. Det är väl det jag är mest rädd för, eftersom vattenansamlingen inte direkt är på avstannande.

Ooo aah, låtom oss buga

Magnus Hedman gör någon typ av eriksgata just nu, vilket jag i vanlig ordning tycker är lite märkligt. Det är märkligt tycker jag hur vissa folk kan få bete sig riktigt, riktigt illa och hamnar ute i kylan i ett halvår kanske, sen är de tillbaka med förnyad styrka - eftersom de vågat berätta och vara ärliga.
Men det fungerar inte riktigt så för alla. Alla kan inte vara idioter, dopa sig, knarka, misshandla etc och sedan komma tillbaka i mediegullandet. Titta på Ludmila till exempel. Hon är bannlyst på livstid. Varför? För att hon är utlänning kanske, jag vet inte. Linda Haglund däremot, hon är inne i värmen i allra högsta grad.
Magnus Hedman har dopat sig, knarkat och samtidigt som detta har han haft två små barn. Är inte det ganska så skitoförlåtligt? Men nu ska han sitta här i morgonsoffan och berätta om hur tufft det har varit och hur han ångrar sig...
Barnen är fortfarande ganska små, tioårsåldern tror jag bestämt. Hur kul är det att ens pappa först gör en massa trams med droger, får sparken från tv, skandalerar sig med olika kvinnor (alltihopa offentligt) och när det äntligen börjar blåsa över ger pappa ut en bok om det också, så att ingen ska glömma.
Mamma och pappa har dessutom tvistat, eftersom pappa menar att han knarkat upp alla penningar han tjänat som proffs, kompisarna kanske skrattar bakom ryggen för att mamma är fattig och pappa är knarkare... typ.
Hur fan tänker karln?
Biografia allt du kan, men vad sägs om att göra det när ungarna dina är vuxna och starka?
Exfrun Magdalena Graaf har valt att inte kommentera, av hänsyn till barnen, vilket ju verkar sunt. Tänka sig om pappan i fråga kunde välja att inte ge ut boken, av hänsyn till barnen...

Men pappor verkar kunna komma undan med en hel del. Eller vad vet jag? Jag bara stör ihjäl mig på att tidningen Mama utsett Kleerup och Marcus Birro till årets pappor några år. Den ena knarkare och den andra en skadligt stor narcissist som aldrig jobbat och exponerat sig mer än när hans första barn som överlevde kom till världen och lämnade allt det där hemmavid.
Jag vet pappor som är så jävla mycket bättre än de där två tillsammans upphöjt till tusen. Min egen till exempel. Han borde vara utnämnd till årets pappa varje år sen 1980 till innevarande år och även framöver. Men det säljer inga lösnummer eller böcker...

I alla fall. Idag är det torsdag. Ni vet vad jag tycker om torsdagar. Selma verkar gilla torsdagar, hon ville starta den redan kl 04.00. Mellan 4 och kvart i sex kunde jag inte somna om och sen sov jag lite och drömde att jag spelade brännboll.
Sen var det dags att gå upp. Nu är jag uppe.

Om att öva och grejor

Ok. Behöver jag verkligen träna på att inte få sova? Jag förstår konceptet, absolut. Jag behöver inte träna. Jag lär bli varse vad det lider vad det innebär. Det kan till och med vara att jag varit med om att vara trött förut (inte så trött som sen, det fattar jag också). Jag tror inte att jag behöver öva på det hela.
Så tack Selma för att du tagit mig till nya spännande höjder, nämligen 4.40. Eftersom jag är så trött hela tiden så har jag inte kunnat räkna ut VARFÖR hon börjat med detta de senaste månaderna. Men nu, tack vare att jag är ihop med en man som hon inte stör om nätterna, har jag ju förstått det. Det är solen. Den jävla solen som går upp mitt i jävla natten. När det börjar bli ljust, då tror hon att det är dags för frukost. Jag ska döda solen, eftersom jag inte kan skaffa mörkläggningsgardiner till hela lägenheten.
GAD!

Apropå det, en rullgardin till pluttens rum behövs, liksom en större sophink till toan för blöjor. Så det måste skaffas, någon gång... sen, om länge...
Men: en lösning, eller eventuell lösning på Selmaproblemet är att skaffa en möbel till min sida av sängen som inte går att klättra i och på särskilt lätt. Som det är nu (detta vet ju nu som hänger med) gillar hon att bl.a. putta ner allting som är på nattygsbordet för att hon vet att jag flyger upp då. (Jag har börjat placera ut en puttbar Arméns hudsalva som är slut som hon alltid går på först, men den reagerar jag inte på eftersom den är ett lockbete, väldigt frustrerande för Selma som nu verkligen har nått nya höjder i sitt petande). Därför måste jag skaffa en sån här med sånna här och sånna här så att Selma inte kan gå bland grejerna, eller stå där och komma åt att klösa på sänggaveln.
Så jag hoppas att vi snart kan åka till Ikea. Problemet är att J är helt Ikea-slutkörd efter att ha ordnat med sin sida av sängen.

Nu pratar de på nyheterna om hur många lärare inte vill fortsätta vara lärare mer.
Granska detta, snälla, snälla medierna. Granska skolorna i Malmö. Granska hur de hanterar LAS. Granska hur de följer den nya lagen. Snälla.
Granska hur det går till när beslut fattas om skolor som ska stängas, flyttas, slås ihop eller utvidgas. Rapportera inte bara om det, granska!
Det finns ingenting som heter meddelandeskydd i skolans värld. Ingenting.

Om att bara vakna

God morgon. Så sanslöst trött denna morgon. Så sanslöst trött. Så trött. Sanslöst trött.
Selma har bråkat med mig sen kl 5. Kisseriet har bråkat med mig några gånger. Väckarklockan bråkade med mig en gång. När jag till slut, tio i sex bestämde mig för att stänga ute Selma ur rummet eftersom hon inte slutade bråka, så somnade jag om på två röda. Men då ringde ju klockan bara en liten stund efter det.
Nå. Nu är det tisdag. Tidig morgon har jag kvar på onsdag-fredag bara nu. Denna vecka alltså.
Jag brukar kunna spana framåt och tänka att helgen ska bli min räddning. Men denna helg har jag en massa action på lördagen... voj voj voj.
Jag hoppas att actionen inte blir så actionaktig med tanke på att jag förra lördagen hade en festlig grej, på någon timme, och det tog knäcken på mig. Jag sov sen i två timmar.
Men jaja, det är inte vettigt att ta ut saker i förväg som är dåliga. Det är bara bra att ta ut bra saker i förväg, för då får man vara glad för dem längre. Eller i alla fall en gång. Beroende på hur martyraktig man vill vara.

Men åh vad jag längtar till den 15 juni, då jag jobbar min sista dag. Jag önskar mig att tiden ska gå så fort så fort. Och förlåt, men jag önskar att det ska vara ganska svalt fram till i alla fall då, och kanske till och med en stund till. Det har börjat svalna på litegrann nu och det värsta i vattenväg har blivit mycket bättre. Jag kan stänga händerna nu utan att det tar stopp. Jag har fortfarande så svullna ben att om jag sitter mot en kant blir den kanten inpräglad i benet i en timme framöver ungefär, men det är nog mest för att benen har det svårast i dessa dagar.
Men i alla fall: 25 tidiga mornar kvar nu. Kanske kan jag till och med fuska lite med sista veckan.

Om att vara abnorm

Magen, kan ni se bilder på här nedan. Den växer tror jag, dock inte så extremmycket som den gjorde för ungefär en månad sen då den sköt iväg och blev orsak till foglossning och hälsporre och allting. Det är i alla fall inte mitt intryck.. men jag kan ju ha fel.
Det känns inte så kul att veta att man har en groteskt stor mage som inte är på kurvan utan som är för stor, alltså fel, och vart ska det sluta?
Jag insåg det nu att jag faktiskt går omkring och skäms för magen eftersom jag har fått veta att den är för stor. Men det är ju inte rätt... vad ska jag göra? Jag kan inte ändra på hur stor den är eller hur mycket den växer. Det måste väl finnas en normalvariation som är ganska stor. Min livmoder verkar växa lite, lite, lite, lite och sen JÄTTEMYCKET och sen fortsätta. Så har min livmoder betett sig och det är väl ingenting som jag har kunnat påverka, eller? Eller har jag gjort något fel? Mår plutten dåligt?
Han har en sheissestor pool där inne.
När jag var på fotvård i lördags sa fotvårderskan:
"Oj, men den är väldigt mycket ut på sidorna din mage, väldigt bred." och lite senare: "Jag tycker, jag har ju hit många gravida, att det verkar så lätt och nimt nuförtiden, inte som när jag var gravid, men så ser jag dig och inser att det kan vara tungt nu också."
Aha.
Sa jag.
När jag sa det till J sen funderade han lite och sa sen "var inte det en förolämpning?". Jag vet inte. Var det det? Det var inte skitkul att höra, men samtidigt så var det ju ett erkännande av att jag har det lite tungt och det var ju snällt... men har jag det onormalt tungt? Än klarar ben, knän, höfter och fogar sig hyfsat. Fogar är f.ö. en produkt av hormoner och inte tyngd. Det är klart att jag känner knäna när jag sätter mig, men jag har faktiskt inte tyngdmjölksyra överhuvudtaget i benen. Däremot hade jag en väldigt festlig grej i ljumsken igår. När jag skulle lägga mig i soffan och samtidigt drog upp de böjda benen under mig så kändes det som om höften gick ur led ungefär, i ljumsken.
Sen kunde jag inte stödja på benet och fy fan vad ont det gjorde.
Efter ett tag gick det över, men jag började visualisera hur jag skulle vara tvungen att ringa till mina arbetskamrater och säga att jag inte jobbade mer för jag kan inte röra mig und so weiter.

I alla fall.
Idag är det måndag. Jag har sovit ypperligt dåligt inatt. Först final i snooker-vm till nästan tolv inatt, som jag först somnade ifrån men sen blev väckt av Clovis till. Sen kunde jag inte längre somna om... sen har jag varit uppe femtio gånger inatt känns det som. Mitt täcke är alldeles för varmt, min korvkudde tar skitstor plats och jag har typ en mm kvar att ligga på och Selma ska ha mat och jag ligger på armen eller handen som somnar döden och ja. Ni vet.
Men nu ska jag inte sova mer, nu ska jag snart jobba.

Så var det fredag

Misslyckat strategi denna morgon. Jag vaknade mitt i natten av en fullständigt vidrig mardröm. Jag tror inte att jag sen jag var ganska liten har vaknat av mardrömmar och verkligen skräckslaget väckt mig själv. Men så var det nu. Jag drömde att jag skulle ställa mig i en kö, och blev trängd av en kvinna som skulle före. Jag sa ifrån för det var sådant uppenbart övertramp. Men hon skulle absolut in och blev skogstokig. Hon fällde mig och folk runt omkring började skrika direkt "nej, sluta, hon är ju gravid" men den här kvinnan tog sitt knä och la hela sin tyngd rakt på magen. Jag kände verkligen hur hon bara sjönk in längre och hårdare och allt i hela livet handlade om att skydda magen men jag kunde inte. Jag mår sjukt dåligt bara av att skriva detta, för det var så himla himla obehagligt.
I alla fall, jag vaknade av detta och gick upp och kissade.
När jag kom tillbaka till sovrummet lockade jag ut Selma och stängde dörren. Jag tänkte i min enfald att jag skulle kunna få sova till kvart över sex eftersom hon då inte kunde klättra på mig och få upp mig som hon alltid vill vid fem-halv sex.
Kvart över fem börjades det. Jag tror inte att ni förstår hur mycket det låter när den här lilla saken sätter igång. Det är inget litet gulligt krafs utan det är RAFS RAFS RAFS SKRAP SKRAP SKRAP och MJAO MJAO MJAOOOO.
Hon slutade aldrig. Det varade i all evighet.
Eftersom jag inte tänkte ge efter och ge henne mat, så visste jag fan inte vad jag skulle göra. Jag öppnade dörren, klappade lite och stängde igen, men det var inte tillräckligt. Så jag öppnade och tänkte att jag fick väl stå ut med att hon klättrade på mig, rev ner saker och klöste överallt.
Men så gjorde hon inte det. Hon lät mig vara ifred fram till det att klockan ringde kvart över sex. Fantastiskt.

Idag är det fredag.
Det är bra.
Igår hade jag det ganska stressigt och fick något fanskap som gjorde att jag inte kunde röra mig. Jag fick släpa mig till vilrummet och lägga mig där fint och vänta ut. Det var någon typ av ondhet och tryck i nedre delen av magen. Inte kramp eller sammandragningar utan dovt ont och tryck nedåt.
Det sög kan jag meddela. Men gick hyfsat över, fram till nästa mangelmöte, då kom det tillbaka. Sen var det slut på dagen och då var jag tvungen att åka in till vårdcentralen för att få B12-spruta. Efter det hem och då började det göra ont igen. Sen släppte det, men imorse, där mellan 5-6 var det där igen. Nu bättre.
Jag får se om jag kanske ringer barnmorskan idag. Igårkväll var det så himla drygt för man får alltid höra "bor du så nära? Jamen åk in till sjukhuset då" så fort det är något alls. Jag orkar inte sitta eller ligga där på min lediga kväll, inte på min fredag heller, eller någon annan dag. Tids nog kommer jag dit. Sådetså.

Tisdag, nej, onsdag!

Jag har kollat på Gomorron Sverige nu i nio minuter. På denna tid har de lyckats glömma att sätta på en av de i soffans mickar, ett pipljud kom istället för voiceoverrösten när nyheterna började, när voiceoverrösten kom igång var volymen för låg...
Vi får se om något mer händer. Men detta var alltså de första nio minuterna jag såg bara.
Jag kan inte fatta vad SVT har gjort egentligen, de måste ha avskedat alla rediga tekniker, eller bytt system väldigt snabbt och oväntat.

Selma väckte mig kl 5, såklart. Alltså jag skriver snart till någon expert och frågar vad man kan göra, jag blir helt förtvivlad när jag inte får min sista timmes sömn. Jag försöker allt jag kan att få så många timmar som möjligt sammanhängande sömn och om kroppen inte säger ifrån så vore det väl jättefint om inte katten väcker mig. Igår sov jag från halv två till halv fyra på dagen, trots det var det inga större problem att somna kl 22. Jag tror att jag just nu skulle behöva sova så mycket varje dag, men det är liksom inte aktuellt, det finns ingen annan på jobbet som gör så. Utom möjligen eleverna.
Vi har 370 elever på vår skola, i måndags, på valborg, var 102 st sjukanmälda och 89 st hade ogiltig frånvaro.
Kom ihåg de siffrorna när nyheterna börjar rapportera mot slutet av terminen om hur synd det är om alla gymnasister som får sitt studiebidrag draget.
Tidigare har gränsen varit ganska fast, 20% ogiltig frånvaro så rapporteras man till CSN och i 99% av fallen drar då CSN. Nu är det upp till skolledningen att rapportera, tillsammans med en skriftlig rapport, som CSN har att ta hänsyn till. Det är ju nämligen så att elever sjukanmäler sig själva, trots sin omyndighet, eller så sjukanmäler de sig själva tack vare sin myndighet, eller så sjukanmäls de av föräldrarna eftersom dessa tycker att deras lilla telning verkar trött.
En annan variant är när eleven begärt ledigt i tre veckor för att fira sin pojkväns pappas 50-årsdag i USA men får nej, men föräldrarna tillåter resa i alla fall och tar eleven ur skolan.
Att ta sin unge ur skolan för att spara resepengar eller för att "han/hon ju måste få uppleva något" är en trend som är ganska vanlig bland vissa.
Kort sagt: närvaron på gymnasiet just nu är mycket mycket dålig och det är något som har hänt den senaste tiden. Jag tog studenten för elva år sedan och när jag gick i skolan kom det aldrig på tal att skolka, aldrig. De som faktiskt skolkade var de busigaste av busar och om de skolkade fanns de ALDRIG på själva skolan, utan de låg hemma under täcket och gömde sig (för både föräldrar och andra).
Nu förekommer det elever som helt sonika skiter i att gå in på lektionen, som sitter och spelar kort hela dagen, som trots tillsägelse, indraget CSN, möten och skit ändå struntar i att närvara vid lektionerna och sen när IG- eller streckvarningarna kommer så ringer mamsen eller pappsen och undrar vad i helvete, deras barn har ju varit i skolan?
Men då är det bra att BRÅ har varit i skolan för att berätta vad de tycker är bra, för skolans främsta uppgift verkar vara att hålla ungarna från gatan och att någon vuxen har uppsikt över dem. Det här med kunskap, lärdomar, måluppfyllelse enligt skolverkets planer, inte så viktigt.

Oj, det var inte meningen att orera, kära nån.
Solen skiner idag, fint. Igår var vi på Ikea och köpte ett hyllsystem, en garderob till plutten, en säng till plutten, matta och nattlampa till plutten samt stolsdynor till köksstolarna. J höll på att bryta sönder sitt nyckelben och jag mitt bäcken.
Någon som vill bygga ihop? Helgen skulle passa jättebra. Tack.

Lite magont och snälla folk

Idag är det torsdag. Det betyder att det är en trött dagjävel. Torsdagar är det värsta som finns tycker jag. Men livet är inte slut för det, för bövelen. Jag snorar och har mig och har väl på grund av det sovit sådär inatt... men jag väntar mig inte att kunna skutta upp till en solig morgon och studsa iväg till jobbet iklädd kläder som jag trivs bra i för att sedan komma till jobbet pigg och glad i hågen tio i åtta.
Här studsas och hoppas ingenting. Har jag lyckats lösa vad jag ska ha på mig dagen innan så är det dagens seger. Lyckas jag få på mig stödstrumporna utan att få någon typ av sträckning någonstans är det också medalj.
Tio i åtta är det inte tal om, jag tar bussen och kommer fram prick, eller fem över tyvärr. Under den tiden kämpar jag mot mina tröttrinnande ögon. Rinn rinn rinn.
Jag nös och hostade så mycket igår att det verkar som om jag har gjort något med en muskel - igen. För omväxlings skull handlade det denna gång om en magmuskel. Detta oroade mig ju såklart en liten smula, men bara en liten. Så efter mycket funderingar ringde jag till sjukvårdsupplysningen bara för att egentligen få höra att det är väldigt vanligt med en muskelbristning i samband med förkylda gravida fruntimmer. Men det ville hon inte säga såklart. Så fort hon fick höra att det var v 30 och att det var nere till höger i magen så sa hon åt mig att ringa till förlossningen. På förlossningen svarade de efter några signaler.
Den service man får som gravido av sjukvården alltså... det liknar ingenting annat i Sverige.
De ställer extra frågor om allmäntillståndet, kollar lite allmänt om ditt och datt, sånt som inte har med magen att göra alls. Men man är plötsligt en hel människa när man är gravid. Det är mer än jag kan säga om vad man är när man har andra sjukdomar som ställer till HELA livet.
Barnmorskan kom i alla fall fram till att det nog var en muskel som jag trodde, jag skulle kolla pluttens rörelser och hålla mig helt still i en timme. Så jag höll mig helt still och det gick inte helt över men det var så miniont så det var ingenting att bry sig om tyckte jag. Nu har plutten lite morgongymnastik för sig både vid revbenet och bäckenet.
Så jag är inte jätteorolig. Orosnivån ligger på den normala ungefär.
Jag önskar att man kunde se honom och se ifall han var ok eller inte, men det får man ju såklart inte. Den 22 maj ska jag på ett till ultraljud och tiden dit går otroligt långsamt.
Det blir ju fantamig aldrig maj ens, än mindre slutet på maj.
KOM IGEN nu vårfan.

Hur är det, tycker ni?

Selma måste ha noterat att jag inte längre sov halv sex, på andningen eller något antar jag, och då sätter hon igång. Och för att inte få en Clovis på mig mitt i natten från garderobstaket har jag flyttat in en dm från den absoluta sängkanten. Detta har gjort att det finns utrymme för Selma att stå och klösa på sänggaveln vid min huvudände, vilket hon inte får, vilket alltid leder till att jag (om jag sover) vaknar med ett ryck och slänger ner henne från sängen. Men hon är uppe igen lika snabbt, för hon vet att detta är vägen till MAT.
Jag blir helt vansinnig på detta. Hon kan en massa saker och är hon på köksbänken räcker det med att jag knäpper med fingrarna så hoppar hon ner, men i det här fallet är det helt jävla omöjligt eftersom jag inte orkar genomföra det hela helt och hållet eftersom jag sover.
Selma måste förstå att jag behöver sova. Det är redan för lite. Alltid för lite. Den sömn jag får är av ganska dålig kvalité och jag ska jobba i hundra år till.
Jag har aldrig varit med om att tiden har gått så långsamt som nu. När jag vaknade imorse konstaterade jag att det var torsdag och att jag kommer att ha en, två, tre, fyra, fem, sex och SJU torsdagar kvar innan jag slutar jobba och dagarna blir skitsamma vad de är.
Sju.
Utan att sova.
Jag har mycket lite med folk runtomkring mig som är eller har varit gravida, så jag vet inte vad jag har rätt att kräva egentligen nu när jag börjar komma in i höggraviditetens förlovade land. Får jag lov att säga nej tack till en fika på stan efter jobbet för att jag helt enkelt är trött? Får jag lov att säga att jag inte vill ge bort en hel dag i födelsedagspresent (full av aktiviteter) för att jag vet att det kommer att leda till sängläge sen?
Det känns inte självklart detta... jag vill inte vara besvärlig och fjompig. Men vem tackar mig för att jag anstränger ihjäl mig? Ingen, för de som tycker att jag ska göra det tycker inte att det är något konstigt.

Vad får jag lov att hävda för min egen skull? Berätta gärna, för jag vet inte.

På en picknick nu i helgen satt vi i en grupp ute på gräset och fyra personer tar, så fort de sätter sig, upp cigaretter och börjar röka, höger, vänster, norr och söder om mig. Det gillade jag inte alls och reste mig för att gå. Kan man i ett sådant läge kräva att de kanske går undan och röker? Dessutom var det en halvårsbäbis i sammanhanget, dennes mor tog henne i famnen och gick därifrån.

Är det känsligt?
Eller borde jag säga något i sammanhang likt dessa?

Apati

Inatt har jag varit med om mycket. Kissa kl 23.50 (jag hade somnat), 01.00, 03.20, 05.45 och sen uppgång 06.15.
Mellan dessa gånger har jag vaknat och haft allmänt ont av tyngden och obehaget.

Jag måste börja kunna hantera detta.
En av sakerna jag ska göra är att sluta engagera mig i jobbet så mycket som jag gör.
Jag ska göra mitt och inte ett jota mer, så är det tyvärr. Jag är sur som ättika på att jag inte känner mig mycket lite uppskattad på mitt jobb och det står ju alla chefer fritt och så att inte göra, men då behöver inte jag anstränga mig med det ickearbete jag gör då.
Så jag ska inta en apatisk hållning, med förtio arbetsdagar kvar.

Det ska nog bli fint.

Väldigt mycket fokus, godmorgon

Milan och Barcelona har mötts... det är inte VM, EM eller något annat sånt, bara vanligt jobb för spelarna. Det verkar vara stort nog att uppta tjugo minuter på Gomorron Sverige.
Ursäkta?
Ok om det hade varit landslaget eller en spektakulär match i VM eller EM med andra lag än något av Sveriges landslag... men nu var det alltså Milan... mot Barcelona?
Jag fattar. Barcelona ses som världens bästa lag. Zlatan Ibrahimovic spelar i Milan. Jag fattar. Men det är inte riktigt någonstans att fokuset är så enormt galet stort. I Skavlan var Anna Brolin gäst och hon fick frågan om hur mycket Zlatan styrde hennes vardag. "Väldigt mycket" svarade hon då, nästan förläget. Det märks väldigt väl, SPECIELLT på fyran. Fyran har en Zlatancam ifall någonting ska göras där Zlatan är i närheten av produktionen. Fyran frågar hela tiden i sina intervjuer och analyser vad allting har för relation till Zlatan.
Är toapappret slut? Vad kan Zlatan tänkas tycka om det?
Han är stor och han är väldigt bra, så är det, men bevakningen kan väl ändå inte vara så otroligt ensidig, ur ett journalistiskt perspektiv? Vad får de ut av det? Vad får vi ut av det?
Jag fick ut intet och nada av de här tjugo minuterna som handlade om Barcelona-Milan. Jag lärde mig att Milans hemmaarena har dåligt gräs och att det blev 0-0. Jag lärde mig att Zlatan nickade fram ett grymt läge och hade ett själv där han blev trängd.
Ok.
Är det verkligen primemorgontime?
Vi har ett antal fler fotbollspelare i Sverige... men det är väl inte så kul kanske.

Det är torsdag idag, det betyder trött hest på morgonen. Dessutom har jag varit uppe ett par gånger inatt, inte nödvändigtvis för att kissa så mycket som för att jag inte fick luft. Det är väldigt störigt att inte få ordentligt med luft och med varje andetag känna att det där var inte tillräckligt. Att vara på gränsen så pass mycket att om man hoppar över ett andetag för att försöka koncentrera sig på den täppta näsan känns det som om man håller på att kvävas. För ett enda andetag.
Så jag fick gå upp och vandra, för att få näsan att funka lite bättre. Snyta sig, nässpray, palla upp kuddar och be en bön. Sen fick jag sova, hela vägen till kl 6.
Det är så OTROLIGT mycket skönare att gå upp kl 7 har jag märkt. Ibland får jag göra det, när jag ska till läkaren eller har studiedag eller sånt grejs. Det är bättre och fint.
Men även då jag har tittat noga på mitt schema och försökt fixa så kan jag inte. Jag har mina tider före och efter elevernas ordinarie schema vilket betyder att jag måste vara på bygget kl 8.
Jag önskar mig att få jobba mellan 10-12. Tack.

Dränerad och fattigare

Jag har betalat räkningar denna morgon och knappt ens hunnit äta min frukost, så jag hinner inte blogga heller...
Dessutom är jag drabbad av ganska stor trötthet och lite ledsenhet. Vet inte varför riktigt.. men jag måste se över saker och ting, jag blir så dränerad hela tiden och min huvuduppgift nu är faktiskt att baka bulle.
Ingenting annat.

SVT och sånt där

Klockan fyra inatt vaknade jag av något... oklart vad. Störigt var det i alla fall.
Nu är det en gubbe på tv som vill prata om fotboll... jag vet inte om han är någon pamp i Svenska Fotbollförbundet, men jag reagerade i alla fall på en sak som han sa.
Han var lite uppihejsan över vad som komma skulle. Han pratade om allsvenskan (för herrar) och också en damlandskamp.
"Nu har vi ju en damlandskamp snart, SAMTIDIGT som allsvenskan börjar".
Fråga: om det hade varit en HERRlandskamp, hade han då sagt dessa saker i den där ordningen?
Nu har vi ju en landskamp, SAMTIDIGT som allsvenskan börjar.
Eller:
Nu börjar ju allsvenskan, SAMTIDIGT som vi har en landskamp.
Var ligger då det lilla extra? Vid landskampen eller starten av allsvenskan? Nu kan jag inte få in intonationen i denna skrivna text, men jag kan meddela att den var stigande mot slutet av meningen. Lite extra spännande var den där andra grejen... vilket ju är fascinerande för är verkligen herrallsvenskan viktigare än en landskamp för damer? I mitt huvud är det inte så, men jag kanske är helt ute och cyklar.
Verkar så.
Styrelseordförande var han. Bra så.

Det här med SVTs problem verkar fortsätta. Halv sju fick de inte till några nyheter överhuvudtaget och när de skulle byta mellan två gäster lyckades de inte få till den lilla vinjetten så man fick se den stackarn stappla ut bland sladdar och grejer och den nya komma in. Sen var de så stolta, för lite över sju SKULLE FAKTISKT RAPPORT KOMMA. Vinjett, soffolk, mer vinjett, mer soffolk... sen plötsligt hej hej ankare. Ja men så kom en röd ruta framför honom, bilden hoppade till och sen satte det igång.
Vad är det som händer med SVT? Jag betalar licens som jag ska. Räcker inte det?
Nu avbröts rapportinslaget mitt i, ankaret sa "mm, där kom vi tillbaka lite abrupt". Kära nån.

Nåja, åter till natten.
Jag kunde inte somna om sen på en timme. Det var drygt, för man uppskattar sin sömn mellan fyra och fem väldigt mycket när man ska upp kl 6. Men jag lyckades faktiskt somna om där vid kvart-tjugo över fem. Sen skulle jag ju upp, men ändå. I huvudet är klockan tidigare. Jag är trött. Anledningen till den dåliga sömnen var inget annat än den onda muskeln i ryggen. Igår hände något med den och den gör nu väldigt mycket ondare än tidigare. Väldigt vasst ont. Jag tog två Panodil innan jag la mig igår och det var herrlich. Det tog bort det vassa. Jag ska göra samma idag.
Läk ryggjävel, läk.

Sista veckan innan lovet idag. Ljuvligt. Idag, imorrn, i övermorrn, dagen efter det och sen är det fredag.
Hoppas det går fort. Hoppas hoppas.