Visar inlägg med etikett arbetslöshet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbetslöshet. Visa alla inlägg

torsdag 11 november 2010

Dagens fråga.

Häromdagen såg jag på Landet runt om en kvinna vid den aktningsvärda ålder 84 år som verkligen inte ville acceptera att hon skulle sluta jobba. Så hon hade färdtjänst till jobbet där hon tog emot bordsbokningar och sorterade papper. Ibland var hon tvungen att gå från en plats till en annan i lokalerna och då fick hon ta hjälp av en serveringsvagn och hasa sig över golvet i ca 0,1 km/dag.

"Hon avtackades redan 1997, men det ville hon inte finna sig i - så hon var snart tillbaka på jobbet igen"

Nyss handlade det om samma sak på nyheterna: allt fler äldre jobbar kvar på sina jobb. Tydligen handlar det inte om pengarna utan om känslan av att vara behövd.

10 000 kronorsfrågan är (wait for it)... varför är ungdomsarbetslösheten så hög?

Ja, jag har ingen aning.

söndag 10 januari 2010

00-talet

Jag har gjort en sammanfattning av 00-talet. Ytterst möjligt att jag glömt något viktigt. Jag hoppas att folk inte tar illa upp, men jag kan lätt glömma saker som ändå är viktiga. Att alla meningar börjar med "jag" är för att det hela handlar om... mig.
Orkar man inte läsa så självupptaget så behöver man inte.

2000
Jag fyllde 18 år, var ihop med Jonis och skaffade honom Fluffington. Min tid delades mellan hemma och Östersund p.g.a. Jonis och skolan. Jag tog körkort och tog mig ytterligare ett efternamn.

2001
Jag tog studenten, jobbade på MoF:s camping och flyttade till Helsingborg. I början av detta år var jag också mycket i Östersund men mer och mer hemmavid. Trean på gymnasiet är ju alltid en välsignelse och huset hemma blev min ensamma hemvist då alla andra familjemedlemmar befann sig någon annanstans. Efter en resa till Kreta med gymnasiekompisarna bestämdes att jag och I skulle bo ihop i Helsingborg. Så blev det och jag började läsa Genusvetenskap i Lund.

2002
Jag och I lever loppan i lägenheten i Helsingborg. Jag slutar läsa genusvetenskap och börjar på min historiekarriär. Allt i Lund såklart. Även I börjar läsa i Lund och vi kommer fram till att vi vill bo närmare Lund. En kursare på genusvetenskapen tipsar om Arlöv och det blir det. Eller vi börjar leta lägenhet där då.

2003
Vi flyttar till Arlöv och lever ännu mer loppan där. Vi far mellan klubbar i Malmö, nationer i Lund och bakispizzan i Arlöv. Till hösten flyttar även gamla barndomskompisen C ner och vi blir riktiga musketörer. Jag fortsätter att läsa historia för fulla muggar. C börjar också i Lund och vi får en ny kompis S. Jag, C, I och S bestämmer oss för att flytta in i en lägenhet i Lund och börjar leta. Jag skriver mina b- och c-uppsatser i historia.

2004
Vi får en lägenhet i Lund och blir ett kollektiv. Jag börjar känna mig slut då jag både jobbar och pluggar väldigt mycket. Våra fester passar inte ett sådant lynne och till slut bestämmer sig C, I och S för att det inte går att bo med en så deppig person. Jag ligger i sängen dagarna in och dagarna ut och är tillfälligt sjukskriven. Jag läser svenska och jobbar som mentor för historieeleverna. Dessutom börjar jag så smått att jobba som städerska. Det blev för mycket och en väldigt obehaglig situation blir ännu värre. Efter en nödutryckning från MoF kommer jag tillbaka och får bo hos kursare H medan jag frenetiskt letar hem. Efter ett blödande brev till AF-bostäder får jag förtur till en lägenhet av sociala skäl. Jag, I, S och C har ingen kontakt, förutom vid ett tillfälle då vi måste dela upp våra tillhörigheter. När jag flyttar ut har alla låst sina sovrumsdörrar och försvunnit från lägenheten - så att de ska slippa träffa mig och de mina. Musketörvänskapen upphör i ett slag. Jag flyttar in i en lägenhet några hundra meter därifrån och gör vad jag kan för att skriva färdigt uppsats i svenska tillsammans med kursare M. M, H och J (och familjen) stöttar som aldrig förr och jag börjar lite långsamt bli en vanlig människa igen. Ingen kontakt med de andra. Jag går på dagvård på psyket. Jag skaffar en katt vid namn Clovis som blir min allra bästaste kompis.

2005
Jag flyttar faktiskt inte, utan bor kvar. Läser svenska och Litteraturvetenskap tillsammans med mina nya vänner M och H och min gamla vän J. En gång, när vi har fest i stadsparken på valborg träffar jag på C i en kissbuske. "Hej!" säger hon glatt "vad sjukt att träffa dig här!" fortsätter hon. "Hej" säger jag, kissar och går ut. Hon kan inte kissa. Hon står hukad länge och väl men den anspänningen som hon så mycket försökte dölja med sitt fåniga tonfall kan inte kroppen dölja. Hon står kvar och piper när jag går ut. En liten seger över... det hemska. Jag fortsätter min terapi men har inte längre dagvård. Jag trappar upp min verksamhet igen och jobbar som mentor på litteraturvetenskapliga institutionen tillsammans med M. Jag börjar dessutom att jobba på McDonalds. På sommaren dör morfar, stor familjesorg. Begravning. Dessutom gifter sig MoF, min bror och hans sambo och även min syster. Jag är tärna i en fin grön megaklänning. Många familjeevents. På hösten blir jag påkörd av en bil, slår sönder ansiktet och åker in på sjukhus. Slutar aldrig ha ont, fast skadorna på ytan läker eftersom. En liten fling som jag hade vid tillfället vägrade komma och hjälpa mig när jag blivit påkörd. Efter lite tjat gick han med på att hjälpa mig att hämta cykeln som låg på en refug mitt i vägen, påkörd. Han lämnade cykeln, sa "fy fan" (om mitt ansikte) och skulle iväg och spela Wow. Inget mer med honom sen. Efter ett gott tag upptäcks att jag har fått en nervskada på köpet. Därav den ihållande smärtan. Trigominusneuralgi. Jag läser lärarutbildning på distans och slutar på McDonalds.

2006
Jag börjar träffa systers mans kusin och blir ihop och sedan sambo i en rasande fart. Studierna består jättemycket av praktik nu och jag åker mellan Lund och Ängelholm som en vettvilling. I Lund bor jag i en ny lägenhet, nu närmare M. N (kusinen till systers man) flyttar ner och stöttar mig när MAH bestämmer sig för att jag inte varit på min praktik tillräckligt mycket. Jag förstår ingenting men det visar sig sedan att min handledare, som trallat friskt hela terminen, gett mig ett svidande omdöme som gör att MAH vill stänga av mig. Jag förstår ingenting eftersom jag fått högsta betyg innan på min praktik. Efter möte på möte där jag blir tillintetgjord och bevingade ord som "det spelar ingen roll vad det står i våra handlingar, det som spelar roll är vad vi säger här" bestäms att jag får fortsätta men att jag måste göra om fem veckors praktik. Jag måste alltså studera dubbelt, samtidigt som jag jobbar på ett lekland i Lund. Det gick för att jag var tvungen men jag var inte glad. Jag och J (från ovan) åkte till Sthlm för att ge Högskoleverket en utvärdering av distansprogrammet i Malmö. Den blev svidande, för dem.

2007
Jag och N bestämmer att vi ska flytta till Malmö och gör också det. Samtidigt tar jag min examen och börjar jobba i Lomma. Först som vikarie, sen på 50% och sedan på 100%. Jag och N går skilda vägar under sommaren och jakten på en ny lägenhet för min och hans del börjar. Både han och jag hittar lägenheter som vi flyttar till till hösten. Jag jobbar kvar i Lomma. Min syster flyttar till Jämtland, hem till en karl från förr, efter skilsmässan från första maken. Vid denna flytt måste hon lämna över en kisse, en Selma, till mig. Väldigt snel katt.

2008
I januari föds brorsonen L. Lyckan är stor, L är liten och på tidiga våren är det dop i Borås. Jag fortsätter att jobba i Lomma och har det frid och fröjd i min fina egna lägenhet i centrala Malmö. Jag börjar känna mig lite uttråkad på den lilla arbetsplatsen i Lomma och får mot slutet av året veta att elevunderlaget inte tillåter att jag fortsätter där. Sommaren är underbart fin och jag spenderar den mest ensam inne i stan. Men också en vecka med brorson L och svägerska L i Falkenberg som husvakter. Roligt. I augusti träffar jag en lång man med samma namn som systerns nya man. Denne nya man gifter hon sig med denna sommar och jag får plötsligt min bästis från gymnasiet som svägerska på avstånd. Systern och mannen flyttar ner till södern igen och allt är frid och fröjd. Min nya man och jag åker till Sthlm för att hälsa på lite kompisar och bo på hotell. Ljuvligt trevligt. Men jag börjar känna att allt inte står rätt till med hälsan. Detta i november. I slutet av året får jag som skrivet, säga farväl till min arbetsplats i Lomma och istället söka andra jobb.

2009
Jag börjar jobba i Kävlinge. En termin har jag kontrakt på men hoppas på att få jobba längre. Det visade sig dock att elevunderlaget, krisen och lite annat gör att jag inte får fortsätta, trots att jag jobbat som en galning. För att klara mig ekonomiskt jobbar jag på sommarskola under nästan hela sommaren. Då jag inte jobbar åker jag och nya mannen till Mallorca och sommarstället Juånäs. Wunderbar. Hälsan försämras och jag börjar få konstant ont, så fort jag äter. Jag söker med ljus och lykta efter läkare men möter bara arrogans, väntetider och idioti i vårdapparaten. Efter sommarskolan vet jag inte vad jag ska göra. A-kassan hjälper mig att flyta men jag behöver jobb. Jag börjar sjunka ner i stor ledsenhet över att jag inte har jobb och inga pengar och att jag hela tiden från sluta från mina jobb. M ringer och berättar att de behöver någon i hennes arbetslag. Vips har jag jobb i ett år framöver. Hälsan försämras och till slut hittar jag en läkare som skrämmer skiten ur mig med sin diagnos. Jag börjar utredas och är i skrivande stund inte färdig. Det upptäcks en extrem brist på B12 och jag börjar få sprutor två gånger i veckan. I november går mormor bort och begravningen hålls hastigt i december. Återförening med släkt och bygden. Avsked lika snabbt igen.

tisdag 5 januari 2010

Då kör vi igen

Jaha. Snart är det dags för mig att börja söka nytt jobb. Visserligen har jag en termin kvar, men det är också bara en termin. En termin går snabbt och att söka jobb, det tar tid.
Det har varit rätt så mycket jobbsökande sen jag tog min examen. De gamla tankarna som säger att "det är bara jag som måste hålla på och söka om hela tiden av de jag vet som gått lärarutbildning" börjar komma igen.
Samtidigt får man väl se det som om jag blir berikad av en massa erfarenhet.
Snart börjar det dock kännas som om jag får lite svårt att försvara, på en eventuell intervju, varför jag slutat på så många jobb.
Jag vet ju vad det beror på, eller jag vet i alla fall vad jag har fått berättat för mig att det beror på. Det låter lite tomt dock, när jag tänker på det själv. Sist in, först ut, elevunderlag. Sist in, först ut, elevunderlag. Men jorå, alla har varit jättenöjda med mig, jag lovar!
Hade jag varit arbetsgivare hade jag nog dragit öronen åt mig. De riktigt duktiga lärarna får ju stanna... ofta.
Äh jag vet inte. Litegrann i hemlighet önskar jag att jag får komma tillbaka till Kävlinge. Jag vet att det var en hel del av gamlisarna där som var nere för räkning. Samtidigt vore det ju underbart att fortsätta att jobba i Malmö. Staden alltså.

Tänk att jag lyckades välja så illa när jag utbildade mig. Jag stod och valde mellan en massa grejer, jag hade egentligen alla valmöjligheter. Men så tänkte jag att jag gillade de humanistiska ämnena och när jag läst dem så begränsades mina val litegrann. Men jag valde lärare, eftersom det skulle vara hyfsat säkert. Lite tråkigt och säkert, ett bra värv.
Oj så jag bedrog mig. Vi var nog många som tänkte så. Jag har en utbildning som nästan är värdelös. Jag hade kunnat skita i att utbilda mig och jobba i kassan på ICA och tjänat nästan lika mycket som jag gör som gymnasielärare. Därmed heller inte haft några studieskulder.
Får jag ut något av mitt jobb då?
Jo, det har jag absolut fått.
Hade man kunnat få ut lika mycket någon annanstans?
Ja, det kan jag nog tro.
Nej. Jag måste se över det här. Jag vill vara nöjd med min tillvaro, inte bara hanka mig fram.

tisdag 24 november 2009

Ja, eh, ja...

Jag trodde väl inte mer att jag skulle behöva använda mig av etiketten a-kassa, men si så jag bedrog mig.
Jag har fått detta meddelande:


Skicka in meddelande om arbete

Du deklarerar arbete på dina kassakort fr.o.m. 2009-10-01 men AEA saknar
uppgift om ditt arbete och anställning. Skicka ditt meddelande om arbete till oss snarast.
Meddelandet måste inkomma inom 28 dagar. Om meddelandet inte kommer in inom ovan angiven tid, kommer utbetalningen av arbetslöshetsersättning att stoppas till dess det kommer in. Om du inte lägre är arbetslös behöver du inte
meddela oss något.


Någon som förstår ungefär om jag ska göra något och i så fall, vad?

torsdag 5 november 2009

Friden och fröjden


Jag stötte på detta när jag surfade runt litegrann på det här världsomspännande nätet som vi ju alla har mer eller mindre tillgång till.
Jag undrar litegrann... när kommer de försändelser som inte kommer fram på en vardag?

Ytterst märkligt.

Hur dödlig är handeln i Ullared såhär två månader innan jul? Är den outhärdlig? Jag vill minnas, sist när jag var där, att jag hittade en massa bra grejer som man kan tänkas inhandla till folk och fä.
Ni som läser behöver dock inte slå bakut och börja hyperventilera och gasta - det kommer inte att bli lika många klappar i år som det brukar bli. Jag är helt enkelt förhindrad i år. Arbetslösheten har gnagt hål i mig alldeles fullständigt.

Någon gång måste jag ringa till a-kassan och höra om de verkligen menar allvar när de skickar brev och vill ha arbetsgivarintyg från mig för att jag har angivit att jag har slutat ett arbete. Det måste ju vara något typ av skämt. Ett skämt skämt.
Inte speciellt roligt alltså.

Just nu sitter jag och räknar ner tiden som är kvar tills det att jag slutar. Inte för att jag vantrivs här, det finns jobb som är miljoner gånger värre än detta. Dock kan jag om tre och en halv timme få uppleva dygnets mest underbara tid. Då jag kommer hem och möts av en kattspya eller kanske en mustoffel i hallen. Pipande kissar som cirkulerar kring mina fötter. Rolig post som inte längre ligger på dörrmattan eftersom jag har blivit tvungen att slänga denna pga ligister till snorungar. Tv-program som är hjärndöda. En mjuk och fin soffa.
Friden och fröjden helt enkelt.
Tre och en halv timme, och om jag jobbar så går det dessutom fort.
Det går fortare om man gör något vettigt, det går inte så fort om man sitter på möte. Det ska jag dock göra om två och en halv timme. Segt.
Men bra.
Bättre än att städa soptippar eller städa i Åre.

torsdag 22 oktober 2009

Gott in himmeln

Idag har jag fått ett brev:

"AEA ber dig sända in ett arbetsgivarintyg snarast eftersom vi har uppgift
om att du avslutat ett arbete. Blankett bifogas. Behöver du fler blanketter
finns de för utskrift [...]"

Någon som har någon ledning om vad detta eventuellt kan tänkas handla om?
Sen står det:

"Arbetsgivarintyg ska skickas även om du fått din anställning förlängd. Att
anställningen pågår ska då framgå av intyget. [...] Vi måste begära
arbetsgivarintyg från alla som avslutat ett arbete eller minskat sin
veckoarbetstid. [...]"

Det är inte helt solklart detta... ty inget av detta har ju skett med mig. Det enda jag vill är att helt och hållet, till 100% slippa a-kassan mer i mitt liv. Måste man hålla på och intyga att man inte ska ha mer pengar? Är de inte bara glada för det?
Jag försökte få ett arbetsgivarintyg från mitt förra jobb innan det var slut, eller rättare sagt, innan jag fått min sista lön som var förskjuten med en månad.
Det gick inte alls.
Man fick inget före avslut.
Ok.
Hur ska då detta gå?
Det som har hänt nu är ju att jag har fått 100% arbete.

Gud, jag har väckt en björn, eller ett monster, som sov, när jag började ansöka om a-kassa.

Don't do it folks, never do it!

fredag 11 september 2009

Arbetsförmedlingens folk, och folk

Det är jättemånga människor som har sagt att de har blivit åtsagda att skicka in en kopia på sitt anställningsavtal till Arbetsförmedlingen när de börjat jobba efter att ha varit arbetslösa. Till och med en kompis till mig som jobbar på Af har sagt att man ska göra det.
Således mailade jag min handläggare och frågade om jag skulle göra det och i så fall till vilken adress.
Nu fick jag till svar att jag alltså INTE skulle göra det.
Kan de aldrig bestämma sig de där? Jag lovar att om jag frågar någon annan får jag det motsatta svaret.

Dessutom undrar jag om mitt namn är SÅ ofantligt ovanligt att det ska vara så svårt att få till det där sista a:et på slutet. Folk antar alltid att jag heter utan a. Antal personer med mitt namn i Sverige är 82675 och antalet personer med mitt namn utan a är 20023. Således fattar jag inte vad fan det är för fel på folk.

torsdag 3 september 2009

Jag är värdefull

Ibland får man brev från Ellos eller Cellbes (eller deras likar) där man får veta att man är saknad. Förnamnet skrivs i samma typsnitt som resten av texten i trycksaken är menad som en gest, en gest som ska visa att det verkligen är MIG de vill ha tillbaka som kund. För jag var ju en av deras bästa kunder en gång i tiden. Det sägs så.
Även då jag bara har köpt ett sofföverdrag år 2001 från Ellos i hela mitt liv.
Ikväll ringde ett jobbcoachföretag till mig och ville att jag skulle utnyttja deras tjänster. Jag sa inte ja, men jag sa ja till att de skulle skicka info till min mail. Min mail som är mitt för- och efternamn och sedan domänen. Detta var mailet jag fick:

Hej Karolina!
Tack för samtalet. Trevligt att tala med dig.
Som jag
upplyste dig om erbjuder Arbetsförmedlingen coaching genom externa coaches.
Skicka gärna ditt CV så läser jag och återkommer snart till dig. Skicka ditt CV
till info@assessit.dk eller som ett returmail på detta.
Över 30.000
arbetsökande i Sverige kan tacka ja till ett erbjudande om coaching och att få
coachingen betald genom sin Arbetsförmedling i Sverige. Vår kod är KA:
14334 – Assessit. Upplyser du Arbetsförmedlingen om koden så vet de att du
vill coachas av oss. Coachingen genomförs i Malmö. Vi återkommer med tider
och plats.
Gå gärna in och titta på vår hemsida www.assessit.se så kan
du läsa om Assessit. Vi har mycket god kunskap om arbetsmarkanden i
Sverige, Danmark och Norge och har coachat på den skandianviska maknaden i många
år.

Med vennlig hilsen / Best regards,Mette Franz

Kul va?
Jag känner mig speciell.

söndag 23 augusti 2009

Present

Det är svårt att starta upp en blogg. Det är lite svårt att beskriva, men det brukar alltid bli så här för mig.
Jag känner mig inte riktigt hemma och kan inte finna inspiration att verkligen skriva långa och innehållsrika inlägg.
Jag börjar således med en egentligen ganska intetsägande presentation om mig själv.
Jag vet knappt hur gammal jag är. Det har hänt mer och mer under den senaste tiden att folk har frågat mig hur gammal jag är och jag har varit tvungen att räkna efter. 26? 27? 28? Rätt svar är 27, i alla fall under ett knappt halvår till.
Jag är inte en sådan person som har fullt med tatueringar, piercings eller dreads över hela kroppen (kan man ha dreads någon annanstans är på huvudet? Iu). Jag har faktiskt inget av detta, förutom två hål i öronen och det är ju närapå legio i dessa tider.
Jag skulle gärna vilja presentera mig med ett yrke, problemet är att jag inte har något. "Inte så konstigt i dagens läge" tänker ni. Jo, säger jag.
Det faktum att jag är arbetslös är ett av mina allra största misslyckanden i mitt liv. När jag utbildade mig (vilket jag har ägnat i princip hela mitt liv åt fram till nu) valde jag en hyfsat säker inriktning och såg till att göra allting by the book med goda betyg och tid över. Jag sökte jobb direkt och fick jobb direkt. Jobbade på samma ställe under två år men sedan fick jag sluta där. Sen började på ett nytt jobb men fick sluta även där. Alla som är snälla försöker övertyga mig om att det hela beror på otur och saker som jag inte har någon inverkan över. Jag är inte i närheten lika snäll mot mig själv som andra är. Jag ser mina vänner och kursare som gått samma väg som jag men som har kvar sina arbeten. Jag ser detta, det kallas empirisk forskning, och konstaterar att det är ett MISSLYCKANDE on my part.
Det skulle vara helt ok att leva på a-kassans ersättning om det inte var för att jag aldrig får den. Det finns enormt många inkompetenta personer hos a-kassan och regler ändras hela tiden. Jag är en väldigt vanlig arbetare som inte gjort annat än att jobba. Inga föräldrapenningar, ingen smittbärarpenning, ingen sjukpenning... ingenting. Ändå fallerade försöken att få ersättning. I alla fall på första försöket.
Mitt liv just nu består till 50% av att parera a-kassans dumheter.

Den andra delen av mitt liv orkar jag knappt skriva om just nu. Jag är inte kurant. Något är fel med mig och jag har blivit skickad mellan läkare så många gånger att jag knappt vet hur många läkare jag träffat angående detta under de senaste tio månaderna.
Nyligen fick jag äntligen en remiss skickad till en specialist men den remissen har försvunnit någonstans på vägen. Oförklarigt och oacceptabelt men ändå helt sant.

Nå. Så himla negativ är jag inte egentligen. Det kan vara så att den här bloggen blir en ventil för både glädje och sorg.

Jag uppmanar er som läser att komma med feedback genom att yttra saker här nedan. Då skulle jag bli väldigt glad.