Svar på frågor

För att svara på några frågor som jag fått via kommentarer och mail:

Det är en jättesnäll tanke att skicka krya-på-sig-kort till mig, oavsett om det är till sjukan eller hemmet. Men det är nog bäst att låta bli, jag blir ännu gladare av aktiva personer över nätet när jag väl är här sen efteråt... uttråkad och halvdöd.

Fyra saker som jag är bra på har jag redan nämnt, exempelvis göra prov och plugga. Sån är jag, andra är på andra sätt.

Exakt vad operationen innebär, var den kommer att utföras och hur stor skillnad det är på mig nu jämfört med i början av året håller jag helst för mig själv.

Min mormor gick bort alldeles i slutet på förra året, hon var då 91 år gammal.

Jag fyllde år den 22a, men kunde inte fira det då och ska förhoppningsvis kunna fira det i fönstret mellan att jag får äta och att operationen ska gå av stapeln.

Jag äter näringsdryck tre gånger om dagen pga en hel del hälsoproblem som jag har haft. Jag är under övervakning av flera läkare men min huvudläkare är en allmänläkare på Capio Citykliniken, City här i stan. Otroligt bra vårdinrättning Capio. Den kan jag rekommendera till alla.

Exakt var biopsin togs håller jag också helst för mig själv. Jag fick bedövning, med en spruta.

Jag kommer från Norrland, närmare bestämt Jämtland, men jag har sen snart tio år bott i Skåne.

Jag och J är inte sambos.

Kissarna är två till antalet och helt normalviktiga.

Så var det med den saken.

Nu håller vi andan till onsdag.

En djur

Jag misstänker (för jag kan inte svara för åren då jag var 0-7) att jag varje år på just den här dagen har varit eller åtminstone pratat ovanligt högtidligt med min mormor. Om det är så att jag gjorde det även när jag var nolling så skulle jag har gjort det för 29:e gången idag.
Men så blir det inte.
Inte mer, någonsin mer kommer jag att prata med mormor. Trots att hon fyller år idag.
Idag skulle hon ha blivit 92 år. Det saknades fem månader till hennes 92-årsdag när tiden till slut var utmätt.
Hon var en bra mormor. Jag tycker mycket mycket om min mormor. Hon var min.
Hon brukade krama mig och säga "krrrr, en djur" i örat. Det gjorde hon kanske på alla sina tusentals barnbarn, men i alla händelser förknippar jag henne med det, eller det med henne.

Det som har följt och som kommer att följa är inget annat än skamligt och ovärdigt.

Det ska vi dock inte tänka på idag. Idag är mormors dag.

00-talet

Jag har gjort en sammanfattning av 00-talet. Ytterst möjligt att jag glömt något viktigt. Jag hoppas att folk inte tar illa upp, men jag kan lätt glömma saker som ändå är viktiga. Att alla meningar börjar med "jag" är för att det hela handlar om... mig.
Orkar man inte läsa så självupptaget så behöver man inte.

2000
Jag fyllde 18 år, var ihop med Jonis och skaffade honom Fluffington. Min tid delades mellan hemma och Östersund p.g.a. Jonis och skolan. Jag tog körkort och tog mig ytterligare ett efternamn.

2001
Jag tog studenten, jobbade på MoF:s camping och flyttade till Helsingborg. I början av detta år var jag också mycket i Östersund men mer och mer hemmavid. Trean på gymnasiet är ju alltid en välsignelse och huset hemma blev min ensamma hemvist då alla andra familjemedlemmar befann sig någon annanstans. Efter en resa till Kreta med gymnasiekompisarna bestämdes att jag och I skulle bo ihop i Helsingborg. Så blev det och jag började läsa Genusvetenskap i Lund.

2002
Jag och I lever loppan i lägenheten i Helsingborg. Jag slutar läsa genusvetenskap och börjar på min historiekarriär. Allt i Lund såklart. Även I börjar läsa i Lund och vi kommer fram till att vi vill bo närmare Lund. En kursare på genusvetenskapen tipsar om Arlöv och det blir det. Eller vi börjar leta lägenhet där då.

2003
Vi flyttar till Arlöv och lever ännu mer loppan där. Vi far mellan klubbar i Malmö, nationer i Lund och bakispizzan i Arlöv. Till hösten flyttar även gamla barndomskompisen C ner och vi blir riktiga musketörer. Jag fortsätter att läsa historia för fulla muggar. C börjar också i Lund och vi får en ny kompis S. Jag, C, I och S bestämmer oss för att flytta in i en lägenhet i Lund och börjar leta. Jag skriver mina b- och c-uppsatser i historia.

2004
Vi får en lägenhet i Lund och blir ett kollektiv. Jag börjar känna mig slut då jag både jobbar och pluggar väldigt mycket. Våra fester passar inte ett sådant lynne och till slut bestämmer sig C, I och S för att det inte går att bo med en så deppig person. Jag ligger i sängen dagarna in och dagarna ut och är tillfälligt sjukskriven. Jag läser svenska och jobbar som mentor för historieeleverna. Dessutom börjar jag så smått att jobba som städerska. Det blev för mycket och en väldigt obehaglig situation blir ännu värre. Efter en nödutryckning från MoF kommer jag tillbaka och får bo hos kursare H medan jag frenetiskt letar hem. Efter ett blödande brev till AF-bostäder får jag förtur till en lägenhet av sociala skäl. Jag, I, S och C har ingen kontakt, förutom vid ett tillfälle då vi måste dela upp våra tillhörigheter. När jag flyttar ut har alla låst sina sovrumsdörrar och försvunnit från lägenheten - så att de ska slippa träffa mig och de mina. Musketörvänskapen upphör i ett slag. Jag flyttar in i en lägenhet några hundra meter därifrån och gör vad jag kan för att skriva färdigt uppsats i svenska tillsammans med kursare M. M, H och J (och familjen) stöttar som aldrig förr och jag börjar lite långsamt bli en vanlig människa igen. Ingen kontakt med de andra. Jag går på dagvård på psyket. Jag skaffar en katt vid namn Clovis som blir min allra bästaste kompis.

2005
Jag flyttar faktiskt inte, utan bor kvar. Läser svenska och Litteraturvetenskap tillsammans med mina nya vänner M och H och min gamla vän J. En gång, när vi har fest i stadsparken på valborg träffar jag på C i en kissbuske. "Hej!" säger hon glatt "vad sjukt att träffa dig här!" fortsätter hon. "Hej" säger jag, kissar och går ut. Hon kan inte kissa. Hon står hukad länge och väl men den anspänningen som hon så mycket försökte dölja med sitt fåniga tonfall kan inte kroppen dölja. Hon står kvar och piper när jag går ut. En liten seger över... det hemska. Jag fortsätter min terapi men har inte längre dagvård. Jag trappar upp min verksamhet igen och jobbar som mentor på litteraturvetenskapliga institutionen tillsammans med M. Jag börjar dessutom att jobba på McDonalds. På sommaren dör morfar, stor familjesorg. Begravning. Dessutom gifter sig MoF, min bror och hans sambo och även min syster. Jag är tärna i en fin grön megaklänning. Många familjeevents. På hösten blir jag påkörd av en bil, slår sönder ansiktet och åker in på sjukhus. Slutar aldrig ha ont, fast skadorna på ytan läker eftersom. En liten fling som jag hade vid tillfället vägrade komma och hjälpa mig när jag blivit påkörd. Efter lite tjat gick han med på att hjälpa mig att hämta cykeln som låg på en refug mitt i vägen, påkörd. Han lämnade cykeln, sa "fy fan" (om mitt ansikte) och skulle iväg och spela Wow. Inget mer med honom sen. Efter ett gott tag upptäcks att jag har fått en nervskada på köpet. Därav den ihållande smärtan. Trigominusneuralgi. Jag läser lärarutbildning på distans och slutar på McDonalds.

2006
Jag börjar träffa systers mans kusin och blir ihop och sedan sambo i en rasande fart. Studierna består jättemycket av praktik nu och jag åker mellan Lund och Ängelholm som en vettvilling. I Lund bor jag i en ny lägenhet, nu närmare M. N (kusinen till systers man) flyttar ner och stöttar mig när MAH bestämmer sig för att jag inte varit på min praktik tillräckligt mycket. Jag förstår ingenting men det visar sig sedan att min handledare, som trallat friskt hela terminen, gett mig ett svidande omdöme som gör att MAH vill stänga av mig. Jag förstår ingenting eftersom jag fått högsta betyg innan på min praktik. Efter möte på möte där jag blir tillintetgjord och bevingade ord som "det spelar ingen roll vad det står i våra handlingar, det som spelar roll är vad vi säger här" bestäms att jag får fortsätta men att jag måste göra om fem veckors praktik. Jag måste alltså studera dubbelt, samtidigt som jag jobbar på ett lekland i Lund. Det gick för att jag var tvungen men jag var inte glad. Jag och J (från ovan) åkte till Sthlm för att ge Högskoleverket en utvärdering av distansprogrammet i Malmö. Den blev svidande, för dem.

2007
Jag och N bestämmer att vi ska flytta till Malmö och gör också det. Samtidigt tar jag min examen och börjar jobba i Lomma. Först som vikarie, sen på 50% och sedan på 100%. Jag och N går skilda vägar under sommaren och jakten på en ny lägenhet för min och hans del börjar. Både han och jag hittar lägenheter som vi flyttar till till hösten. Jag jobbar kvar i Lomma. Min syster flyttar till Jämtland, hem till en karl från förr, efter skilsmässan från första maken. Vid denna flytt måste hon lämna över en kisse, en Selma, till mig. Väldigt snel katt.

2008
I januari föds brorsonen L. Lyckan är stor, L är liten och på tidiga våren är det dop i Borås. Jag fortsätter att jobba i Lomma och har det frid och fröjd i min fina egna lägenhet i centrala Malmö. Jag börjar känna mig lite uttråkad på den lilla arbetsplatsen i Lomma och får mot slutet av året veta att elevunderlaget inte tillåter att jag fortsätter där. Sommaren är underbart fin och jag spenderar den mest ensam inne i stan. Men också en vecka med brorson L och svägerska L i Falkenberg som husvakter. Roligt. I augusti träffar jag en lång man med samma namn som systerns nya man. Denne nya man gifter hon sig med denna sommar och jag får plötsligt min bästis från gymnasiet som svägerska på avstånd. Systern och mannen flyttar ner till södern igen och allt är frid och fröjd. Min nya man och jag åker till Sthlm för att hälsa på lite kompisar och bo på hotell. Ljuvligt trevligt. Men jag börjar känna att allt inte står rätt till med hälsan. Detta i november. I slutet av året får jag som skrivet, säga farväl till min arbetsplats i Lomma och istället söka andra jobb.

2009
Jag börjar jobba i Kävlinge. En termin har jag kontrakt på men hoppas på att få jobba längre. Det visade sig dock att elevunderlaget, krisen och lite annat gör att jag inte får fortsätta, trots att jag jobbat som en galning. För att klara mig ekonomiskt jobbar jag på sommarskola under nästan hela sommaren. Då jag inte jobbar åker jag och nya mannen till Mallorca och sommarstället Juånäs. Wunderbar. Hälsan försämras och jag börjar få konstant ont, så fort jag äter. Jag söker med ljus och lykta efter läkare men möter bara arrogans, väntetider och idioti i vårdapparaten. Efter sommarskolan vet jag inte vad jag ska göra. A-kassan hjälper mig att flyta men jag behöver jobb. Jag börjar sjunka ner i stor ledsenhet över att jag inte har jobb och inga pengar och att jag hela tiden från sluta från mina jobb. M ringer och berättar att de behöver någon i hennes arbetslag. Vips har jag jobb i ett år framöver. Hälsan försämras och till slut hittar jag en läkare som skrämmer skiten ur mig med sin diagnos. Jag börjar utredas och är i skrivande stund inte färdig. Det upptäcks en extrem brist på B12 och jag börjar få sprutor två gånger i veckan. I november går mormor bort och begravningen hålls hastigt i december. Återförening med släkt och bygden. Avsked lika snabbt igen.

Så var det slut

Jaha. Då var det avklarat. Begravning, resa upp och tre fjärdedelar av resan ner. Jag har bara två och en halv timme kvar nu. Jag påbörjade min resa igår kvart över sju på kvällen och nu är klockan kvart i 12, dagen efter. Några timmar fick jag spendera på Nordstan i Gbg, dock utan att shoppa en enda pinal. Inte ens Pressbyrån lockade mig inför resan nu. Inte så att det är något fel på shoppingutbudet i Gbg, men jag hade ingen ork eller lust att hålla på och prova och greja och släpa på... det får räcka med att jag köpte jamas och pälsmössa på vägen upp. I Malmö alltså.
Gudars så ointressant!

Jaha. Vistelsen i Järspa då? Det var väldigt trevligt att träffa värdfamiljen i vilkas hus vi fick husera. Det var väl det positiva. Det var visserligen rätt så trevligt att träffa kusiner och moster också. Och mormors bästa väninna som var den enda där som inte var nära släkt med mormor. Det är inte utan att jag funderar på att sätta upp henne på min julkortslista. Om jag skickar ut några sådana i år så ska jag skicka till henne också. Japp, så får det bli.
Det andra... rensning av lägenhet och begravning var i stort mer än jag mäktade med. Det ena fick jag fly ifrån och det andra hade jag velat fly ifrån men det gick inte så jag försökte använda mig av mitt trick, dock utan någon större framgång.
Mitt trick när jag håller på att börja gråta, eller när jag (som i det här fallet) måste dämpa gråten lite är att tänka på Korea. Korea är för mig så jävla ointressant att jag dör lite inombords varje gång Korea far igenom min hjärna. Jag vet inte varför. Ibland kan det fungera också när jag måste kväva ett gapskratt. "Korea", så är jag tillbaka i ett helt nollställt läge.
Det fungerade dock inte igår. Inte alls.
Men nu är det över och förbi och det är ju för väl.
Hela min tid på den där orten är förbi. Jag har ingenting mer att hämta där uppe och som det känns nu kommer jag aldrig mer att återvända dit.
Det gör ingenting.
När jag satt där på begravningen försökte jag lugna mig själv med att tänka att allt det här hör till det förflutna. Det har varit det förflutna ett tag nu och mitt liv är någon annanstans. Långt, långt borta och det kommer att fortsätta att vara så.
Men det var ändå sorgligt. Så sorgligt så sorgligt så sorgligt att jag måste sluta att skriva för annars kommer jag att sitta här och fälla tårar på tåget.

Första klass igen, för övrigt.
Ensamplats igen, för övrigt.
Internet ingår i biljetten igen, för övrigt.
Det är ju för väl.

Reisen

Idag är det resdag.
Jag kommer att sakna J, C och S jättemycket. Det är säkert snabbt avklarat dock. Jag får väl vara glad för att jag inte jobbar i alla fall.

Igår såg vi på Luftslottet som sprängdes. Inte en helt tokig film. Man blir dock helt förvånad när man inser vilka gigantiska delar som är borttagna. Men vad göra? En film måste ju bli en film, då kan man nog inte ha 3000 sidospår.
Nåja. Skitsamma.
En av mina favoritbloggerskor var på bion såg jag. Skojigt att se irl.

Nu måste jag börja dona. Jag ska ha haft en resväska någonstans. Imorse fick jag ett flygplan i min chokladkalender.

Funderat

Jag fick ett mail från min kollega där denne förklarade för mig att man faktiskt inte MÅSTE hålla god min på jobbet och det var FAKTISKT ok att vara ledsen.
Ca 45 minuter efter fadäsen.
Någon annan än jag som tror att han gick iväg och funderade på det i 45 minuter och att han skämdes lite?

Det borde han göra. SOM jag har tänkt på det här.
Jag får dåligt samvete ibland när jag skrattar och ler - jag tänker att mormor förtjänar mer respekt än så.
Men så vet jag ju en massa saker. Jag vet att jag har gråten alldeles inom räckhåll. Det räcker med att tänka på dödsannonsen så börjar det bli tjockt i halsen. Jag vet också att jag är som vuxet folk nu och bör bete mig så.
Jag vet att jag förtjänar mitt leverbröd bland en massa andra människor som inte sällan har svåra bekymmer och problem - de behöver ingen stöttare som är förstörd.
Och jag vet ju att folk kan säga vad de vill (eller inte) de kan ändå inte veta hur mycket eller hur lite jag sörjer.
Nej usch.

Vi slår till med en tredje sak

En tredje sak som jag inte tycker om:
Några på mitt jobb vet om att jag ska gå på begravning i slutet på veckan och att jag därför har fått ledigt. En av kollegorna kom in hit och hoppades att jag skulle ha det så bra som jag bara kunde under omständigheterna.
Jag log och sa tack, att jag skulle försöka och att det kanske hjälper lite att jag har köpt en ny klänning till ändamålet.
Min kollega säger då: "Jag märker att du inte tar den här bortgången så hårt"

Ridå. Vad är det att märka? Vad fan vet han? Så otroligt klumpigt och okänsligt och fantastiskt (som Magdalena Ribbing skulle ha sagt) drummelaktigt.
Han skämdes nog.
Jag hoppas det.

Mitt svar:
"Jorå, jag tar det rätt så hårt. Där är hon (jag pekar på en bild av min mormor som jag har uppsatt vid mitt skrivbord) och det här är hennes halsband (jag visar mitt halsband som jag alltid bär). Jag tycker bara att det är bäst att försöka vara som vanligt på jobbet."

Min kollega svarar något mumlande och erbjuder sig sedan att lyssna om jag skulle vilja spy galla över någon på jobbet eller något annat (!).
Mycket märklig vändning.

Jo... det är så att jag har en kollega som...

Det är svårt

2005 dog min morfar. Nästan 93 år gammal.
Det var hemskt. Det var riktigt riktigt hemskt.
En del i det hemska var att mormor var kvar. I 69 år hade de varit gifta och så var det slut. Mormor hade levt ett skyddat liv under hela tiden som de var gifta och vi oroade oss mycket för hur hon skulle klara tiden efter morfars död.
Men hon verkade klara det. Med hjälp av den underbara personalen på Notvallen där hon bodde och med hjälp av sin bästa vän Ebba klarade hon sig igenom vardagarna trots att familjen bodde så långt bort. Men det fanns inte ett tillfälle då man pratade i telefon eller när man var där på besök som inte morfar kom på tal. Han var närvarande överallt i lägenheten, på bilder och i samtalsämnena. Han fanns i möblerna lika mycket som mormor. För mig var det så.

Mormor och morfar kommer från ungefär samma ställe. Den minimala platsen i Medelpad som vi nu har vårt fina sommarställe på (mormor och morfars första hem som gifta). De kom från varsin sida av sjön som ligger där.
För att jag vet detta och för att jag har tänkt på detta mycket så var det så otroligt, enastående och enormt rörande att läsa den dikt som prydde dödsannonsen i dagens ÖP.
Den passar precis och det gör ont och är lättande på samma gång.
Men gråten kommer jag inte ifrån och jag undrar så hur jag ska klara begravningen.
Hon var min fina mormor. Hela mitt liv.

Det finns ett land där ömma händer smeker

bort sorgens tårar från en fuktig kind

Däruti trädens kronor ständigt leker

en ljuvligt mild och rofylld sommarvind

Far har räckt ut handen

Mor har fattat den

På den andra stranden

mötas de igen

Att göra

Det är ingen som har uppdaterat sin blogg. Tråkigt.
Fast det spelar ingen roll för jag ser ändå dubbelt av trötthet. Jag har nog aldrig gått upp vid den här ganska normala tiden (6:00) och ha gått och lagt mig vid 22 och ändå varit så trött. Jag känner mig lite som då när man går upp klockan fyra för att flyga eller något åt det hållet.
Nej.
Ganska ofta läser jag bloggar som handlar om sorg. Personerna skriver ofta att "nu visar det sig vilka mina riktiga vänner är" för att det tydligen är några som helt drar sig undan, som kanske rider ut stormen och väntar på gladare stunder.
Jag tror alltid att de där, de är ändå inga riktigt goda vänner. Det är ändå ingen förlust.
Men så blir jag lite fundersam. Ett liknande scenario har utspelat sig här hos mig, inte lika dramatiskt självklart eftersom proportionerna är mindre. Men ändå, det stör mig.
Hur skulle jag ha gjort om en av mina bästa vänner berättade att hennes mormor hade dött? En mormor som vi dessutom pratat om tvåtusen gånger och som jag den senaste tiden pratat desto mer om och varit ledsen kring pga det som nog komma skulle så småningom.
Wait for it...
Jag hade ringt! Allra minst hade jag skickat ett gott antal meddelanden där jag meddelat att jag tänkt på personen, för tänkt, det hade jag gjort.
Så hade jag gjort och så fick jag det ur systemet.

Vänskap

"Det är jobbigt med jobbiga grejer. Vad skulle kunna hända om ledsenhet infinner sig? Bäst att ignorera."

Så verkar folk i min absoluta närhet resonera. Inte ok.

Min fina fina

I torsdags den 19 november klockan halv tio på kvällen somnade min fina mormor in i sin lägenhet uppe i norr.
Om detta vill jag inte berätta, åtminstone inte riktigt än.
Vi låter det vara, så länge.
Begravning nästa vecka.

-

Det finns en dikt av W. H Auden som jag alltid har tyckt varit så otroligt vacker. Jag är inte mycket för lyrik, men den här slår an en sträng.
Den passar idag.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Idag

Idag orkar jag ingenting.
Jag kan inte fatta att det inte står i tidningen - det som verkligen betyder något?