Att göra

Det är ingen som har uppdaterat sin blogg. Tråkigt.
Fast det spelar ingen roll för jag ser ändå dubbelt av trötthet. Jag har nog aldrig gått upp vid den här ganska normala tiden (6:00) och ha gått och lagt mig vid 22 och ändå varit så trött. Jag känner mig lite som då när man går upp klockan fyra för att flyga eller något åt det hållet.
Nej.
Ganska ofta läser jag bloggar som handlar om sorg. Personerna skriver ofta att "nu visar det sig vilka mina riktiga vänner är" för att det tydligen är några som helt drar sig undan, som kanske rider ut stormen och väntar på gladare stunder.
Jag tror alltid att de där, de är ändå inga riktigt goda vänner. Det är ändå ingen förlust.
Men så blir jag lite fundersam. Ett liknande scenario har utspelat sig här hos mig, inte lika dramatiskt självklart eftersom proportionerna är mindre. Men ändå, det stör mig.
Hur skulle jag ha gjort om en av mina bästa vänner berättade att hennes mormor hade dött? En mormor som vi dessutom pratat om tvåtusen gånger och som jag den senaste tiden pratat desto mer om och varit ledsen kring pga det som nog komma skulle så småningom.
Wait for it...
Jag hade ringt! Allra minst hade jag skickat ett gott antal meddelanden där jag meddelat att jag tänkt på personen, för tänkt, det hade jag gjort.
Så hade jag gjort och så fick jag det ur systemet.