Hur många dun?

Klockan är kvart i sju nu och jag har precis sovit min första natt i sängen.
Eller Sängen.
Den är verkligen stor. Google ska komma och ta gatubilder någon gång i nästa vecka tror jag för vi behöver en karta här. Vi har ett gigantiskt täcke, men det räcker inte över hela sängen. Vi kommer inte att kunna utnyttja dess fulla bredd om vi båda ska ha täcke, det är ett som är säkert. Men det gör inget. Poängen med den här sängen är inte att vi ska ligga med två meter mellan oss, poängen är att J ska kunna sträcka ut storbena och jag ska kunna titta på. Typ.
Men jag sov bra. Ojojoj. När jag vaknade så vaknade jag av den sista klockan, den som jag oftast hinner vakna innan och aldrig hör. Men jag minns ingenting om snoozningar och andra ringningar, jag var nog i den allra djupaste sömnen när mobilen till slut ringde, för hej vad trött jag var. Jävla skitväder och skitmörker men himla brasäng. Det är bara en smula störigt att man inte kan vakna och vara pigg. Idag ska jag dock få B12-spruta, det kanske kan göra sitt till?
Skitsamma. Sängen får fyra dun av fem möjliga. Det enda som är dåligt med den är att den är lite löst ihopsatt i nedre högra hörnet och att sänggaveln har ett hål i tyget.
Annars är den perfa. Fasthet, det faktum att man inte vaknar badandes i svett, det faktum att man inte fryser... eller bara det att jag inte måste upp och beställa varje gång J tar ett andetag. Den enda gången jag märkte honom inatt var när han kom på besök och klappade på mig.
Himla käckt.
Bra säng.
Men jag måste ringa till företaget och påpeka knarrandet och hålet... jobbigt!

God trött morgon

Godmorgon. Det här var ingen bra morgon. Jag är så sanslöst trött, det är helt hysteriskt. Det kan ha något att göra med att jag gick 20 000 steg igår kanske?

Näe. Jag går säkert 20 000 steg var och varannan dag. Jag är ju en gångare. Det hör man om inte annat på mitt efternamn. Men jag är ändå trött. Så trött att jag inte kan tänka ut någonting av vett att skriva här. Risken är överhängande att jag får en kommentar som lyder något i stil med "jag vill ha tillbaka en kvart av mitt liv". Då kan jag säga redan nu, en och en halv minut in i inlägget att ni ska sluta läsa om ni inte vill läsa innehållslöst skit, för det är vad som kommer här efter.

Eller nja. Selma fyller år. Det är ju faktiskt värt att uppmärksamma och inte kalla för innehållslöst skit. Om man undrar hur mycket hon fyller så kan jag meddela att hon fyller fyra år. Igår gick jag omkring och dillade om att hon skulle fylla sex år, men det är ju fel. Hon är född -07 och är således fyra år. Fånigt litet. Hon är ganska liten den där. Plutten.

Jag fyller inte år, inte J eller Clovan heller, så oss ska man inte uppmärksamma.

Nåväl: allvarligt. Jag behöver någon typ av vitamininjektion, var jag på vippen att skriva. Sen insåg jag att jag får ju sådana med jämna mellanrum och gör de mig piggare? Det känns inte så, men vad vet jag? Jag kanske verkligen hade varit oförmögen till något alls om jag inte fick dem. Det känns dock inte så.

Nu ska jag banzaiia.

Morgon på måndag

Jag tog en medveten vilodag från rättandet denna morgon. Jag har inte vilat ordentligt i helgen och att hoppa på en kl 5-vecka hade nog tagit knäcken på mig. Speciellt eftersom jag ska på kurs mellan 8-16.30 två dagar denna vecka och då kommer jag att vara _trött_.

Jag har en tid hos tandläkaren idag också, p.g.a. den här jobbiga höga tanden. Jag har visserligen vant mig en smula vid den men när jag tänker på det så kan fortfarande ingen annan tand på den sidan mötas och då är den väl för hög, eller?

En person i kören sa igår till mig, när vi av en händelse kom in på b-vitaminbrist, att han tyckte att jag skulle gå till någon naturmedicintjotaheiti och säga att jag fick b-12-sprutor och be om något som motsvarar... jag vet inte jag. 

Det är antagligen dyrt som sören. Så det får nog vänta. 

På en lite mer världslig note: jag tycker inte att låtarna som vann i lördags var särskilt bra. Men det gör jag sällan.

Psykolog kanske

Jag önskade mig ersättning av Skånetrafiken den 29 december gällande en resa jag företog mig den 23 december. Jag har inte hört något och det ser ju ut som om jag inte kommer att göra det heller.

Jag kan väl överleva den besvikelsen, men varför är det så?

Något helt annat:

Vad är det som felas mig? Det känns på något sätt som om det är väldigt kopplat till psyket det här magonda. Jag får så ont att jag måste ligga och andas. Det är verkligen allt jag kan göra. Men långa stunder är det helt lugnt... vad fasiken är det för något? Igår och inatt var det några tillfällen jag kände "nu kräks jag" men bara en gång kom jag så långt som att jag satte mig på toagolvet innan det gick över. Men allt känns oerhört opålitligt. Så fort jag börjar tänka på saker att göra, rada upp dem i mitt inre, då blir det skarpt ont i magen.

Samtidigt håller jag på att bli galen på att jag inte har något projekt nu. Jag har jagat läkare, inte kunnat äta, opererats, återhämtat mig, letat lägenhet, planerat flytt och nu flyttat och plötsligt har jag inget i fjärran att sätta siktet på. Det känns otroligt jobbigt faktiskt.

Det verkar kanske larvigt för er som läser, men det är sant.

Vad ska jag göra? MÅSTE man ha ett projekt på g? Jag kan inte slappna av, men jag kan inte göra något heller, för då får jag ont i magen.

Vafan?

Intressant

Det här var en väldigt intressant krönika. Inte för att jag håller med, utan för att jag inte håller med. Författaren ondgör sig över att folk... ja, har blivit töntiga. Istället för att hänga på festivaler och annat coolt sitter de i soffan och glor på På spåret och annat som nog i hans bok borde vara ocoolt. Det må vara ocoolt. Han har säkert rätt i det. Men vad gör det om något är ocoolt? Kan det tänka sig att man kommer till en punkt i sitt liv där man inte längre bryr sig om att vara cool utan bara bryr sig om att göra det man vill göra? Om man nu ska använda cool som ett yttryck för någon som är häftig på sånt sätt att denne är egen, bryr sig om sig själv och gör det som gör att man själv mår bra, så är ju det väldigt coolt.

En sak som jag tycker är ocoolt och rent ut larvigt är att krampaktigt klamra sig fast vid att supa, festa, festivala, lyssna slaviskt på musik med dålig ljudkvalité (läs konsert) och allmänt bete sig som man gjorde när man var 16-26. Sen kanske det är min B12-skada som talar, det vet jag inte. Jag är tröttare än de flesta och det beror nog på den här oförmågan att ta upp B12. Men samtidigt ser jag inget värde i att bara kräla i lera när man kan ha det varmt och skönt och utmana sig själv i banala frågesporter och annat som faktiskt stimulerar sinnet istället för att förstöra det.

Jag tror visst att det handlar om att man har vuxit upp och folk får väl för guds skull växa upp när de vill. Jag tycker bara att man inte ska hålla på och döma till höger och vänster om man inte vill växa upp och folk runtomkring väljer att göra det. Kräla du i din lera med folk födda på 2000-talet, men låt mig få vara hemma och ta reda på grejer om Hjo.

Betolvar

Igår var jag och skulle ta min spruta. Frid och fröjd, jag kommer, sköterskan Birgitta säger "tjena" och "du kan gå in och sätta dig så kommer jag strax". Jag går in och hon ser i noteringarna att jag redan tagit spruta, för bara en vecka sedan på ett annat Capio. Det stämmer inte med ordineringen. Jag förklarar för henne vad sjukvårdsupplysning och andra vårdinrättningar sagt och yada yada men hon är tveksam och vill prata med doktor Eng först. Jag frågar också om jag kan få dubbel dos, eftersom jag inte vill ha de här episoderna mer, och hon säger att hon ska ta upp det med Eng. Jag säger att jag skolkat från sprutorna i flera månader eftersom jag "inte vill vara en sån som springer och tar sprutor"... Birgitta nickar. Jag är beredd att packa ner mitt pick och pack och tänker att hon ska prata med dr Eng någon gång i v. 2, men hon säger bara "vänta lite" och försvinner.

Sen kommer hon tillbaka efter ca tio minuter. Under tiden har jag suttit på hennes rum och funderat. Jag har funderat på att snoka lite. Speciellt titta på skärmen där min journal är. Jag är så nyfiken på vad som står där. Men jag törs inte. Så jag kommer in på tankarna om hur väluppfostrad jag egentligen är. Så tittar jag ner på mina fötter som har blåa skoskydd och inser att jag är jävligt väluppfostrad.

Sen kommer hon tillbaka och berättar att hon sa till dr Eng allt det här med mina episoder, att jag inte ville "vara en sån som tog sprutor" och att jag nu försökt att medicinera mig själv när symptomen kommit tillbaka. Han hade svarat (ang det här med att vara en sån som tar sprutor) att det "fick [jag] hon fan acceptera" och att ordinationen skulle ändras. Dubbel dos en gång i veckan i fem veckor och sedan enkel en gång i månaden i oändlig tid. Han bad henne också att förklara för mig att jag inte KAN ta upp B12 i tarmarna och att jag ska ACCEPTERA det och det faktum att man får problem då och sluta tramsa.

Jag gillar Capio. I flera lägen där hade de kunnat vifta bort mig. De hade kunnat be mig att gå hem redan när de såg att jag tagit en spruta för en vecka sedan. De hade kunnat be mig gå och hänvisat till att dr Eng pratar man bara med på måndagar ojämna veckor och en massa annat trams (som man ju faktiskt stöter på på andra vårdinrättningar mer ofta än sällan) men så blev det inte. Istället blev jag bemött med förståelse, vänlighet, omsorg och humor. Dessutom vet alla vem jag är där. Det är som om alla kan mitt namn och vet vem jag är och är hjälpsamma och snälla. Det kanske har med de blå skoskydden att göra, eller så är det så att de helt enkelt har förstått konceptet med sjukvård.

Jag tror på det senare.

Intressant

Jag vet inte om jag har sagt det? Men det är nu ställt bortom allt rimligt tvivel att de här episoderna, de berodde på B12-brist.

Väldigt intressant.

On and on

Första gången jag cyklade hem på flera veckor som jag inte fick en episod... imorse när jag cyklade till jobbet fick jag en, men först när jag kom till jobbet och gick i korridoren (på balkongen) utanför mitt arbetsrum. Men, när jag cyklade hem, var det lugnt. Alltså: efter B12-spruta. Jag ska ta fler sådana, en till nästa vecka. Excellent.

Polisen som var i mitt liv igår hade mycket att göra idag också.

SJUKHUSET som var i mitt liv igår är fortfarande där. Det stör mig så in i... jag stör mig något så enormt att det inte finns något jag kan göra eller påverka eller nåt. Snälla snälla snälla idiotiska höga makt, gör något vettigt för en gångs skull här. Låt henne vara IFRED.

Bajs.

Jaa.. så var det fredag

Jaha, god morgon.
Brevet kom igår, men jag ska ändå inte berätta om det riktigt än eftersom jag har en massa familjemedlemmar som jag inte har fått tag i än. När jag har gjort det, då ska jag skriva om det hela och börja en ny nedräkning.

Nu måste jag snart gå till jobbet fast klockan bara är halv sju. Det är nämligen nationellt prov idag och oj vad festligt. Jag ska sitta och vakta hela dagen. Turligt nog har man ju sin dator.

Igår var det intervju. Mycket info fick jag, sanna mina ord. Inom två veckor får jag besked om vad det nu kan tänkas vara som har bestämts för min räkning. Om bara en vecka har jag medarbetarsamtal med fru rektor. Jag önskar att det finns något att säga då om detta, jag önskar också att jag vet vad jag vill då.
Det finns många pros och många cons och om jag plötsligt står för en situation fär jag helt får välja arbetsplats... ja då blir det svårt.

Nej, nu får jag börja röra på mig.
Håll gärna koll på nedräkningen. Glöm födelsedagar och jul det här året, när den där nedräkningen står på noll, då har jag min största högtid på hela året.

Svej!

Snela då

Allt jag vill göra är att äta. Vad det är spelar ingen som helst roll, bara det är något som jag får tugga på. Det gör ingenting om det så är tråkig mat. Bara det är mat.
Det är lite tid kvar nu. Det har aldrig varit så här lite tid kvar. Tre veckor. Det är ingenting. Jämfört.
Men det är någonting. Det är tre måndagar, tre tisdagar, tre onsdagar, tre torsdagar, tre fredagar, tre lördagar och tre söndagar. Det är drygt som bara helvete. Inte en, inte två utan TRE.
Jag vet att det inte ger ett dyft att vara negativ. Jag vet det.
Jag vet att jag borde vara positiv, för tre veckor gott folk, jämfört med alla de som jag har bakom mig, är ju mycket mycket mindre.
Men ändå. Varje söndag våndas jag något väldigt för jag vet att jag har en hel jobbvecka framför mig och dessa brukar sällan gå snabbt. Nu vet jag att jag har TRE sådana framför mig innan jag når slutet.
Åh.
Måtte jag få ha bra värdesaten nu också. Jag vill ha blivit helt frisk, kry och kurant på det här jäkla köpet. Det är mitt största intresse.
Imorgon ska jag prata med min läkare, då ska jag be om att få gå till labbet och få testa mitt blod och min lever och allt annat som man kan testa.

Rätt så mycket önskar jag mig att få komma på intervju. På en helt annan notering alltså.
Kan det tänka sig att jag nu kan få göra det?
Vem vet, jag har inget inflytande längre. Vi får bara hoppas att jag verkar attraktiv.

Drömmar

En sak slog mig igår som jag blev lite lycklig över. Nu är det så pass kort tid kvar (relativt, allting är relativt), att det finns vissa matvaror som jag skulle kunna köpa nu som ändå skulle hålla sig till då jag får börja äta dem. Om gud vill och alla andra krafter man kan tänkas åberopa är detta över om 46 dagar. Det är bara en månad och 16 dagar. Typ. Fyra veckor, plus två, plus två dagar. En av dessa veckor är påsklov. Påsklov is the shit, då kan jag verkligen ägna mig åt att ge mig själv bra och positiva energier. Det ska jag nämligen göra. Bara roliga saker. Kanske köper jag ett pussel... (oooo score, jag är så jävla hipp), kanske spelar jag wii hela dagarna, kanske hittar jag världens bästa bok och läser, kanske går jag på bio, kanske träffar jag roliga människor... det är mycket man kan göra istället för att sitta på Tröls och äta Trölsburgare (åh, smärtan) eller på den japanska restaurangen nere på Davidhall och äta skitgod japansk lunch. Man kan lägga pussel.
Man kan planera sina inköp.
Jag ska fylla min kyl sen. Ni som känner mig vet att jag inte har en fylld kyl, någonsin. En ketchupflaska, en flaska vin, och nu på senare tid sen J kom in i mitt liv, även en burk oliver. Det brukar vara det som omger mina bodybutters i mitt kylskåp. Men inte nu. Nej. Jag ska köpa lökar och keso och mjölk och smör och ost och skinka och prickig korv och falukorv och köttfärs och såser och massa kryddor och potatis och fisk och bra olivolja och bröd och grönsaker och couscous och bulgur och ris och salladslök och god fetaost och fryst fiskgratäng och färsk pasta och köttbullar och pannbiffar (åh det vill jag ha recept till mor) och bönor och mer falukorv och alla andra typer av grönsaker som jag inte har tänkt på än och snabbmakaroner och långsamma makaroner (som man kan stuva) och mer keso för det är gott och kan göras till såser med alla kryddor.
Sen ska jag baka en massa gott och nyttigt bröd, jag ska göra långkok och lära mig att stuva saker. När jag är färdig med det ska jag ta kort på mitt kylskåp och låta framkalla och sedan sätta upp utanpå kylskåpet. Så man inte behöver öppna det och släppa ut kylan. Man kan titta på kortet (som ska stå för den eviga statusen på mitt kylskåp) och bestämma vad man ska ta ut, så att det går snabbt.
Vad heter sånt där dallrigt kallt kött som man skär skivor av? Det är ju inte en solid köttbit utan den har väl varit mald och sen ihoppressad till ett daller? Vad heter sån? Sån ska jag också ha.
Kalvsylta? Kallsylta? Krokom? Vad heter det?
Sylt. Sylt och gele.
Jag ska göra pannkakor sen. Tjockpannkaka ska jag också göra. Fan vad gott det är.
Verkar jag fixerad?
Jo, men det är för att jag är det.
Prova själv att inte äta under sju veckor och berätta sen vad ni har i huvudet. Jag kan lova att det inte är den aktuella aktiekursen i alla fall, det är en sak som är säker.

Tuvor

Jag filosoferade lite över detta igår och kom fram till följande. Om jag ska klara av att slutföra det här jädra projektet måste jag ha tuvor att kliva på. Det är ett fint ord för att jag behöver ha vissa hållpunkter att fokusera på.
Jag har några.

1.Tandläkaren måste kalla mig till den där himla operationen, eller rättare sagt, hon får ta och lägga upp en plan för hur hon har tänkt sig det hela och jag vill veta hur, så jag kan börja fokusera och ladda och samla styrka inför det.

2.Läkaren specialisten som jag slagits med näbbar och klor för att få komma till måste också komma på en plan för hur han ska laga mig. Gärna en operation (inte för att jag gillar operationer, men det är det enda sättet att ordna det hela på och om han inte föreslår operation så betyder det att han inte tror på mig och då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö, för den där jeppen är mitt sista, sista, SISTA hopp när det gäller det här.)

3.Nissarna på Programkontoret måste bestämma sig för om jag ska få mitt stipendium eller inte. De ska besluta om det senast idag och inom en vecka ska man få besked. Om jag får nej blir det tråkigt, för om jag får ja kan man hänga upp en massa tankar på vad som ska hända. Ett nej renderar bara i att en tuva försvinner och det är ju onödigt. Fast jag kommer inte att gråta... det som händer, det händer. Men visst, att åka till Malta och kolla på coola historiska byggnader och utgrävningar vore faktiskt hysteriskt kul.

Det är alltså mina tuvor. Dessa tuvor måste utkristallisera sig, för just nu är min hjärna så otroligt, fantastiskt, enastående enkelriktad.
Mat, mat, mat, mat, mat.
Sa jag att jag håller på med en receptbok? Sa jag att jag varje natt drömmer om mat och sånt man kan äta? Sa jag att jag sitter på lunchen och ber alla mina kollegor att ingående redogöra för precis alla ingredienser i den mat som de har med sig? Sa jag det?
Jag har sagt det till rätt många. Stackars J har fått lyssna sig fördärvad på mina planer om lunch och middag och frukost och mellanmål och stuvade makaroner och kött och kyckling.
Den första dagen detta är över, får jag äta lika mycket som ryms på en kaffeassiett. Det är inte så jävla mycket. Men jag förstår poängen. Magen lär ju dö av bara en ärta och ett majskorn.
Jag ska vräka i mig en pollypåse. Med mjölk.
Fan vad gott det är. Ni som kan äta, ÄT!

El Rapporto

Detta är den särklassigt bästa tiden på dagen. Nej.
Eftermiddagen, precis när man slutar, det är den bästa tiden. Men kring nu är inte så pjåkigt det heller. Jag ser alltid till att vara så tidigt som möjligt på jobbet eftersom jag alltid har mest energi på morgonen. Många tycker att jag är dum i huvudet. Varför sitta en timme extra på morgonen när man är trött och jävlig istället för en timme på eftermiddagen då man är vaken och har varit igång?
Just därför, menar jag.
Klockan halv fyra-halv fem-fem är jag nere för räkning. Det finns ingen pardon. Jag har dessutom fått en förklaring varför.
Läkaren ringde i måndags med mina provsvar och nu ska ni få höra.
Mina B12-nivåer var bra nu. Jag började det här med knappt 100 och var sjukhusmässig, nu var min nivå över 1000! Fattar ni? Betolvarna har partey. Vem vet? Kanske kommer det en betolv-berättelse, nära dig, snart.
Jag ska fortsätta att ta sprutor en gång i månaden tills korna kommer hem. Men det är lugnt. Det gör ingenting. En gång i månaden kan jag leva med.
Ja.
Sen det andra.
Mitt kolesterolvärde var högt, men det finns tydligen bra och dåligt sånt, jag har bra, så han var inte bekymrad. Det skadade inte om det kom ner men det skadade inte om det låg kvar på nivån heller.
Sen hade vi blodsockret. Det som gjorde att han började dilla om diabetes och grejer sist. Jag har ju haft konstiga episoder där jag plötsligt tappar bort mig, får en konstig smak i munnen, en väldigt stark känsla av deja vú och lite sånt. Till och från i lite mer än två år.
Detta skulle utredas. "Epelepsi!" tjoade läkaren och jag sa till honom att jag äter medicin mot just det, för min kind.
"Jaha" sa han, "då är det inte det".
"Diabetes" fortsatte han lika uppspelt och jag sa "nej".
Jag vägrar ha diabetes. Det tänker jag inte ha.
Mycket riktigt har jag inte det heller. Men. Mitt blodsockers lägsta nivå, alltså den nivån som det hamnar på när jag inte har ätit på ett tag (vi alla kommer ner på vår lägsta nivå under dagen, precis innan det är dags att äta igen) är hutlöst låg. Läkaren sa att han hade mätt denna nivå på sig själv och då hade han knappt varit kontaktbar. Tydligen så har jag genom mitt leverne lyckats pressa ner min tolerans för låg blodsockernivå något så alldeles väldigt att det var uppseendeväckande hur lågt det var.
Alltså: väldigt väldigt låg nivå av B12 och väldigt väldigt VÄLDIGT låg lägsta blodsockernivå. Jag har ju varit trött och så, känt mig pressad att göra saker som jag inte förstår hur andra orkar med och så.
Nu förstår jag varför.
Jag undrar när det ska vända?
Snart hoppas jag. Snart.

Fredagsmys!

Alltså, people. Idag är det fredag.
Det är fredag.
FREDAG.
Det är den ljuvligaste dagen någonsin. Ojojoj vad jag älskar fredag.
Idag är en annan viktig dag. Det är dagen då jag får min sista spruta. Jag väntade mig nu att jag skulle vara en studsboll - det är jag inte, men det här har vi ju pratat om.
Jag kommer att sakna fredagssprutorna lite (och tisdagssprutorna också för den delen). Jag kan leva utan själva sprutan men det är skönt att legitimt gå en halvtimme tidigare från jobbet. Och på fredagar är det en hel timme tidigare. Jag jobbar ju iofs igen det under veckan, men det är ändå helt fantastiskt de här dagarna. Jag kan säga "näpp" om möten på tisdagar och fredagar, för då ska jag till Sprutan.
Nu är det slut.
Fast kanske inte riktigt.
Jag ska till läkaren idag också och då ska vi prata om framtiden. En spruta en gång i månaden är sagt och jag vill lära mig att ta den själv, i låret då. Jag vill också kolla mina värden och se hur saker och ting har förändrats. Det ska bli SÅ spännande. Vad gör 24 ml Behapan i kroppen?
Spannend.

Det är också en månad kvar till jag fyller år. Jag fyller inget kul. För tio år sedan var min födelsedag en väldigt big deal. Då bytte jag namn och skaffade körkort och grejer. Men nu, bah! Fast det betyder inte att jag inte vill göra skojiga saker på min födelsedag. Det är nice att fylla år på sportlovet. Det var därför jag flyttade till Skåne, för att kunna fylla år på sportlovet.
Eller. Nåt.

00-talet

Jag har gjort en sammanfattning av 00-talet. Ytterst möjligt att jag glömt något viktigt. Jag hoppas att folk inte tar illa upp, men jag kan lätt glömma saker som ändå är viktiga. Att alla meningar börjar med "jag" är för att det hela handlar om... mig.
Orkar man inte läsa så självupptaget så behöver man inte.

2000
Jag fyllde 18 år, var ihop med Jonis och skaffade honom Fluffington. Min tid delades mellan hemma och Östersund p.g.a. Jonis och skolan. Jag tog körkort och tog mig ytterligare ett efternamn.

2001
Jag tog studenten, jobbade på MoF:s camping och flyttade till Helsingborg. I början av detta år var jag också mycket i Östersund men mer och mer hemmavid. Trean på gymnasiet är ju alltid en välsignelse och huset hemma blev min ensamma hemvist då alla andra familjemedlemmar befann sig någon annanstans. Efter en resa till Kreta med gymnasiekompisarna bestämdes att jag och I skulle bo ihop i Helsingborg. Så blev det och jag började läsa Genusvetenskap i Lund.

2002
Jag och I lever loppan i lägenheten i Helsingborg. Jag slutar läsa genusvetenskap och börjar på min historiekarriär. Allt i Lund såklart. Även I börjar läsa i Lund och vi kommer fram till att vi vill bo närmare Lund. En kursare på genusvetenskapen tipsar om Arlöv och det blir det. Eller vi börjar leta lägenhet där då.

2003
Vi flyttar till Arlöv och lever ännu mer loppan där. Vi far mellan klubbar i Malmö, nationer i Lund och bakispizzan i Arlöv. Till hösten flyttar även gamla barndomskompisen C ner och vi blir riktiga musketörer. Jag fortsätter att läsa historia för fulla muggar. C börjar också i Lund och vi får en ny kompis S. Jag, C, I och S bestämmer oss för att flytta in i en lägenhet i Lund och börjar leta. Jag skriver mina b- och c-uppsatser i historia.

2004
Vi får en lägenhet i Lund och blir ett kollektiv. Jag börjar känna mig slut då jag både jobbar och pluggar väldigt mycket. Våra fester passar inte ett sådant lynne och till slut bestämmer sig C, I och S för att det inte går att bo med en så deppig person. Jag ligger i sängen dagarna in och dagarna ut och är tillfälligt sjukskriven. Jag läser svenska och jobbar som mentor för historieeleverna. Dessutom börjar jag så smått att jobba som städerska. Det blev för mycket och en väldigt obehaglig situation blir ännu värre. Efter en nödutryckning från MoF kommer jag tillbaka och får bo hos kursare H medan jag frenetiskt letar hem. Efter ett blödande brev till AF-bostäder får jag förtur till en lägenhet av sociala skäl. Jag, I, S och C har ingen kontakt, förutom vid ett tillfälle då vi måste dela upp våra tillhörigheter. När jag flyttar ut har alla låst sina sovrumsdörrar och försvunnit från lägenheten - så att de ska slippa träffa mig och de mina. Musketörvänskapen upphör i ett slag. Jag flyttar in i en lägenhet några hundra meter därifrån och gör vad jag kan för att skriva färdigt uppsats i svenska tillsammans med kursare M. M, H och J (och familjen) stöttar som aldrig förr och jag börjar lite långsamt bli en vanlig människa igen. Ingen kontakt med de andra. Jag går på dagvård på psyket. Jag skaffar en katt vid namn Clovis som blir min allra bästaste kompis.

2005
Jag flyttar faktiskt inte, utan bor kvar. Läser svenska och Litteraturvetenskap tillsammans med mina nya vänner M och H och min gamla vän J. En gång, när vi har fest i stadsparken på valborg träffar jag på C i en kissbuske. "Hej!" säger hon glatt "vad sjukt att träffa dig här!" fortsätter hon. "Hej" säger jag, kissar och går ut. Hon kan inte kissa. Hon står hukad länge och väl men den anspänningen som hon så mycket försökte dölja med sitt fåniga tonfall kan inte kroppen dölja. Hon står kvar och piper när jag går ut. En liten seger över... det hemska. Jag fortsätter min terapi men har inte längre dagvård. Jag trappar upp min verksamhet igen och jobbar som mentor på litteraturvetenskapliga institutionen tillsammans med M. Jag börjar dessutom att jobba på McDonalds. På sommaren dör morfar, stor familjesorg. Begravning. Dessutom gifter sig MoF, min bror och hans sambo och även min syster. Jag är tärna i en fin grön megaklänning. Många familjeevents. På hösten blir jag påkörd av en bil, slår sönder ansiktet och åker in på sjukhus. Slutar aldrig ha ont, fast skadorna på ytan läker eftersom. En liten fling som jag hade vid tillfället vägrade komma och hjälpa mig när jag blivit påkörd. Efter lite tjat gick han med på att hjälpa mig att hämta cykeln som låg på en refug mitt i vägen, påkörd. Han lämnade cykeln, sa "fy fan" (om mitt ansikte) och skulle iväg och spela Wow. Inget mer med honom sen. Efter ett gott tag upptäcks att jag har fått en nervskada på köpet. Därav den ihållande smärtan. Trigominusneuralgi. Jag läser lärarutbildning på distans och slutar på McDonalds.

2006
Jag börjar träffa systers mans kusin och blir ihop och sedan sambo i en rasande fart. Studierna består jättemycket av praktik nu och jag åker mellan Lund och Ängelholm som en vettvilling. I Lund bor jag i en ny lägenhet, nu närmare M. N (kusinen till systers man) flyttar ner och stöttar mig när MAH bestämmer sig för att jag inte varit på min praktik tillräckligt mycket. Jag förstår ingenting men det visar sig sedan att min handledare, som trallat friskt hela terminen, gett mig ett svidande omdöme som gör att MAH vill stänga av mig. Jag förstår ingenting eftersom jag fått högsta betyg innan på min praktik. Efter möte på möte där jag blir tillintetgjord och bevingade ord som "det spelar ingen roll vad det står i våra handlingar, det som spelar roll är vad vi säger här" bestäms att jag får fortsätta men att jag måste göra om fem veckors praktik. Jag måste alltså studera dubbelt, samtidigt som jag jobbar på ett lekland i Lund. Det gick för att jag var tvungen men jag var inte glad. Jag och J (från ovan) åkte till Sthlm för att ge Högskoleverket en utvärdering av distansprogrammet i Malmö. Den blev svidande, för dem.

2007
Jag och N bestämmer att vi ska flytta till Malmö och gör också det. Samtidigt tar jag min examen och börjar jobba i Lomma. Först som vikarie, sen på 50% och sedan på 100%. Jag och N går skilda vägar under sommaren och jakten på en ny lägenhet för min och hans del börjar. Både han och jag hittar lägenheter som vi flyttar till till hösten. Jag jobbar kvar i Lomma. Min syster flyttar till Jämtland, hem till en karl från förr, efter skilsmässan från första maken. Vid denna flytt måste hon lämna över en kisse, en Selma, till mig. Väldigt snel katt.

2008
I januari föds brorsonen L. Lyckan är stor, L är liten och på tidiga våren är det dop i Borås. Jag fortsätter att jobba i Lomma och har det frid och fröjd i min fina egna lägenhet i centrala Malmö. Jag börjar känna mig lite uttråkad på den lilla arbetsplatsen i Lomma och får mot slutet av året veta att elevunderlaget inte tillåter att jag fortsätter där. Sommaren är underbart fin och jag spenderar den mest ensam inne i stan. Men också en vecka med brorson L och svägerska L i Falkenberg som husvakter. Roligt. I augusti träffar jag en lång man med samma namn som systerns nya man. Denne nya man gifter hon sig med denna sommar och jag får plötsligt min bästis från gymnasiet som svägerska på avstånd. Systern och mannen flyttar ner till södern igen och allt är frid och fröjd. Min nya man och jag åker till Sthlm för att hälsa på lite kompisar och bo på hotell. Ljuvligt trevligt. Men jag börjar känna att allt inte står rätt till med hälsan. Detta i november. I slutet av året får jag som skrivet, säga farväl till min arbetsplats i Lomma och istället söka andra jobb.

2009
Jag börjar jobba i Kävlinge. En termin har jag kontrakt på men hoppas på att få jobba längre. Det visade sig dock att elevunderlaget, krisen och lite annat gör att jag inte får fortsätta, trots att jag jobbat som en galning. För att klara mig ekonomiskt jobbar jag på sommarskola under nästan hela sommaren. Då jag inte jobbar åker jag och nya mannen till Mallorca och sommarstället Juånäs. Wunderbar. Hälsan försämras och jag börjar få konstant ont, så fort jag äter. Jag söker med ljus och lykta efter läkare men möter bara arrogans, väntetider och idioti i vårdapparaten. Efter sommarskolan vet jag inte vad jag ska göra. A-kassan hjälper mig att flyta men jag behöver jobb. Jag börjar sjunka ner i stor ledsenhet över att jag inte har jobb och inga pengar och att jag hela tiden från sluta från mina jobb. M ringer och berättar att de behöver någon i hennes arbetslag. Vips har jag jobb i ett år framöver. Hälsan försämras och till slut hittar jag en läkare som skrämmer skiten ur mig med sin diagnos. Jag börjar utredas och är i skrivande stund inte färdig. Det upptäcks en extrem brist på B12 och jag börjar få sprutor två gånger i veckan. I november går mormor bort och begravningen hålls hastigt i december. Återförening med släkt och bygden. Avsked lika snabbt igen.

Söndag

Idag är det söndag. Söndag på vintern är bland det ljuvligaste som finns. Det är vinterstudio och pyjamasbyxor och te och skorpor. Finfina grejor.
Jag har suttit med ett halvt öga på några nationella prov och ett halvt på tv:n och Tour de Skis upplösning för damerna. Fånigt det där med slalombacken. Då är det bättre med ett klassiskt (fast inte nödvändigtvis i klassisk stil) femmilslopp. Ni vet, det som Mogren vann i grevens tid för hundra år sedan. Sånt ska avgöra en sån här grej, inte en dum uppförsbacke som aldrig tar slut.
Nej. Måtte de skrota den där idén. I alla fall när det är OS-år. Då kanske de får med lite fler av de stora åkarna också.

J sitter bredvid och gör sin första faktura. Det är inte utan att också jag blir lite sugen på att också vara egen. Men jag är ju lite egen. Jag har ju mitt egna projekt vid sidan om mitt reguljära jobb och det har jag ju fram till nu inte haft jättemånga knop över till. Kanske en annan tid i livet, då jag inte är helt nedtyngd av massa trasiga betolvar.

Jag pratade förresten med sköterskan nu senast om vad jag märker av och inte. Läkaren har ju sagt att det är givet att jag kommer att märka enormt stor skillnad. På julafton skulle jag vara som en Duracellkanin sades det. Jag var ingen Duracellkanin. Jag var en trött snigel med halvkassa ikeabatterier, på sin höjd. Sköterskan gav en förklaring. Hon sa att ju längre man har haft bristen, desto längre tid tar det för tillskott att börja märkas. Om jag har haft brist i två år (vilket inte alls är orimligt) så gör inte tjugo injektioner någon skillnad i sig. Men de utgör en platå för den långa behandlingen sedan. Jag kommer (enligt det senaste beskedet) att få spruta en gång i månaden under många år framöver för att korrigera det här. Någon typ av behandling kommer jag att behöva hela livet, men framför allt sprutor nu. Vad det beror på vet man ju inte riktigt än. Jag väntar, väntar och väntar på den där kallelsen från reumatologen. Han som ska utesluta Sklerodermi eller bekräfta det. Men det har gått så lång tid nu att jag nästan glömmer bort att det kan vara ett faktum. Det här med att jag inte känner av tillskotten jättejättemycket är kanske ett dåligt tecken. Jag vet inte.
Nåja. Sånt är läget, för nu.

Har jag förresten skrivit att väktare ska rondera i fastigheten på kvälls- och helgtider? Det är ju excellent. Men det tyder också på att det som upptäckts har varit riktigt otäckt. En flock knarkare eller någon riktigt galen person uppe på vinden?
En gång såg jag att det var bäddat i bastun i källaren. Naiv som jag är tänkte jag bara att det hade att göra med någon familjegräl eller så... (hos någon med befogenhet att komma in i bastun, jag har det nämligen inte). Kanske var det inte så?

Äcklisar.
Men bra med väktare. Värsta lyxen. Jag undrar hur många liter kaffe dessa kommer att bli bjudna på under en kvälls arbete här.
Hm.

Fredagsmorgon

Idag ska jag få spruta nummer femton, kl 10 på morgonen. Jag bokade nog den tiden för jag trodde att jag fortfarande skulle ha jullov nu. Det har jag ju inte, men det har givit mig en strålande sovmorgon vilket har varit väldigt skönt. Det har behövts. Ingen sömn förra natten och dåligt den här - det var kanske inte så smart att möblera om sovrummet dagen innan jag börjar jobba.
Nåja.
Jag har blivit förkyld på något sätt. Jag är väldigt sniffig men allt det andra har uteblivit. Inget halsont, inget huvudont, ingen trötthet (tror jag)... bara sniffighet.
Konstigt.

Jag blev irriterad när jag gick upp och gick in på bloggen. Folk uppdaterar ju inte! Samma gamla bajs som stod där sist jag var inne och kollade. 18 timmar och ingen uppdatering. Jag vill ha en bra och intressant blogg att följa som uppdateras någorlunda ofta. Finns det någon med något tips?

Nu måste jag duscha och göra mig i ordning inför den sista jobbdagen den här veckan. När den är över, så ska det bli skönt. Väldigt skönt.

Nu ser jag att Abin har tippat. Jag ska rädda.

Idag ska det bli KÖLDCHOCK här nere.. -7 var det imorse när J gick hem. Det lär vara varmare nu. Chock... I don't know.

Betolvarna

De börjar bli många nu Betolvarna. De vet att de ska bli fler. Det måste det bli. Med tanke på hur många Betolvar som har varit här förut, måste det bara vara så att det ska komma fler.
De är så många nu att de har delat upp sig i tre grupper om tre i varje. En grupp utgörs av Den första Betolvan, Den andra Betolvan och Den åttonde Betolvan. Den gruppen utgör en intressant kombination. Den första Betolvan har ju varit på plats längst och vet verkligen vad som behöver göras. Den första Betolvan vet till exempel att de måste få igång alla manickerna, även de som inte varit igång på mycket länge. Den första Betolvan vet också att de måste ut på exkursion snart, det finns delar som inte har sett en Betolvas arbete på jättelänge. Den andra Betolvan vill inte direkt göra något alls. Hans favoritsyssla är när någon av manickerna behöver startas om och kanske ställas in. Då kan han sitta vid manicken och vänta samtidigt som han tuggar på ett tuggummi och drömmer om tiden innan allt det här arbetet. Det var en fin tid. Helt utan stress och press. Inte som nu, folk skriker på Den andra Betolvan från alla håll. Den andra Betolvan kan i och för sig förstå det, eftersom det är ganska ofta han smiter undan från arbetet för att sätta sig och stirra på något spännande. Sorgligt nog finns det inte så mycket spännande, men häromdagen upptäckte Den andra Betolvan något.
Han satt som vanligt, undangömd där ingen kunde se honom och stirrade ut i luften. Om stirrandet blev intensivt nog kanske någonting skulle uppenbara sig, så var i alla fall tanken. Plötsligt uppenbarade sig plötsligt något, men det var inte vad Den andra Betolvan hade tänkt sig. De som kom var tre stycken klena, gamla, föredetta busar. De dök upp ur mörkret som från ingenstans och rörde sig som om de hörde hemma där. Det gjorde de kanske. De kanske gjorde sina rädar titt som tätt. Vad visste Den andra Betolvan?
Den andra Betolvan smög undan raskt och tjuvlyssnade samtidigt som han tryckte ihop sig till en platt massa.
- Ey mannen, vi kan göra som vi brukar bro! nästan ropade den ena åldrande busen till den andra.
- Chiii, det är nåt som inte känns rätt, svarade den andra busen och såg sig rätt nervöst omkring.
- Du är kickad mannen, bara gör grejen, ta halsen så tar jag bihålorna, sa den första busen lojt samtidigt som han sparkade till lite skräp med foten.
- Alltså, det känns inte alls bra det här, nån är här, sa den tredje, betydligt tystare än de andra.

Den andra Betolvan förstod vad som var i görningen. Det var förkylningsbusar som vaknat och skulle ställa till med oväsen och annat onödigt. Det skulle innebära mer arbete för Den andra Betolvan och det fick bara inte hända. Han hade nog att göra som det var med alla manicker och städning och förberedelser och möten och dessutom allt med sig själv. Nej!
Bakom Den andra Betolvan kom Den åttonde Betolvan tyst fram.
- Vilka är det där? Frågade Den åttonde Betolvan ängsligt. Det var nämligen Den åttonde Betolvans karaktärsdrag - en väldigt ängslig läggning. Så fort någonting hände, ett skifte i temperatur, ljus eller ljud blev Den åttonde Betolvan hysterisk och sprang omkring som en vettlös idiot och skrek och pep. Vanligtvis brukade Den första eller Den femte Betolvan smälla till honom hårt, men nu fanns ingen av dem på plats.
Den andra Betolvan förstod att han var chef över den här situationen. Han förklarade läget för Den åttonde Betolvan som förvånandsvärt nog ganska snabbt var med på noterna. De tre busarna var vana att härja fritt. När de hade en förkylningsplan på gång kunde de med lätthet utföra den - tidigare.
Nu fanns Betolvorna och bara en av dem kunde med lätthet ta sig an de här tre busarna. Två av dem var ingen match och det skrämde inte ens Den åttonde Betolvan, i alla fall inte så mycket.
Busarna blev hemskt förvånade när de först upptäckte Den andra och Den åttonde Betolvan som lojt ställt sig och iakttagit dem, mitt i deras blickfång. Busarna blev genast nervösa och insåg att de hade mött sina övermän.
- Ey, vi har redan gjort dealen där uppe, sa en av dem och pekade mot halsen. Trots att det var självsäkert sagt var tonen nervös och lite genomskinlig.
De två Betolvorna gjorde processen kort med busarna och låste in dem på ett säkert ställe. Sen skyndade de sig tillbaka till lägret. De rapporterade vad som hade hänt och vad busen hade sagt och två av de tre grupperna gav sig av genast för att ordna med skadan. Det var en ganska mild skada som hade skett och det var uppenbart att busarna hade passerat sina glansdagar för ganska länge sedan.
Allting var gjort på ett klent och gammalmodigt sätt. Det här var ingen match för Betolvarna.
Betolvorna återkopplade någon dag senare och var nöjda med episoden. De insåg att det var en bra träning inför det stora Arbetet som snart stundade.

Liggande skytte

Det har varit en ganska produktiv helg detta. Framför allt tycker jag mig märka en viss boost av energi. Inte skitmycket, men så pass att det märks i alla fall. Vad mer kan man begära än att saker och ting ska gå åt rätt håll?
Ingenting.
Nå.
Igår var det bakdag med J. Han bakade lussekatter och jag bakade småkakor. Rätt vad det är knackar det på fönstret och där står mina människor. De sa att de hade hört om mitt bakande och att de var sugna på kakor. Jag försökte säga att det var min FAMILJS kakor och ingen annans, varvid P kontrade med att fråga vem som egentligen var viktigast.
Nåja.
Jag gick med på att ge dem en kaka var, så det gick att båda äta kakor och ha vissa kvar. Så bra.
Men kolakakorna som jag gjorde igår blev inte alls bra. Jag tänkte att jag skulle liva till det hela lite med att ha extra mycket sirap i. Det är ju segheten som gör dem så goda, resonerade jag.
Men det blev kajk av alltihopa och de blev spruckna och konstiga. Dessutom väldigt få.
Gör om gör rätt.
Således ställde jag mig även idag för att baka och det gör jag nu, med den äran. Hur många som helst blir det, säkert hundra stycken. Det blir fint för då får vi dansa vals.

Dessutom är det massa bra sport idag. Alpint för både damer och herrar, skidskytte för både damer och herrar och kanske även längd (?) och sedan, finalen i UK Championships, alltså snooker för er som är obildade.
Mitt i allt detta dessutom Project Runway, nya avsnitt.
Hurra.
Denna söndag är den första på mycket länge som jag faktiskt längtar lite till måndag, för på måndag börjar på riktigt nedräkningen mot JULLOVET. Det är bara fem dagar bort nu gott folk. Det har aldrig varit närmare det här jullovet.
Excellento!

Blandat och mindre gott

God morgon god morgon.
Det puttrar litegrann under ytan just nu. Snart ska vi ha ett möte på jobbet och det kommer antagligen att leda till att grytan slutar att puttra och börjar sprätta och skvätta något alldeles väldigt.
Det sa bli spännande.
Men på riktigt känner jag att jag inte bryr mig.
Vissa människor är utan sans och reson och behandlingen av sådana är avhängigt av resultatet för en helt annan person. Den första personen i detta struntar jag och andra med mig i, men det är andra personer som påverkas av sådant här.
DET tror jag för övrigt inte att det här elementet förstår.
Vi får se. Jag får återkomma när det har börjat skvätta ordentligt.

På fredag är det lucia. Det oroar mig lite att jag börjar bli lite sniffig, ty jag ska sjunga en duett med en annan lärare och det är inte den lättaste julsången man kan tänka sig. Snarare den svåraste.
Kan jag upprätthålla ett slemfritt tillstånd så ska det bli rätt så roligt - tror jag. Vi har inte hunnit öva tillsammans. Första tillfället blir idag, andra imorgon och sen är det dags.
Lite tufft sådär.

Clov fortsätter att vara morgonsnel. Jag vet inte varför hon har lagt sig till med det, men det börjar bli en tradition nu. Hon klättrar upp på mig och gosar ihjäl sig mot mitt ansikte och mina händer. När jag har klappat färdigt är ansiktet så trekantigt att man med lätthet skulle kunna använda det till en geometrilektion.

Nu pratas det om utförsäkrandet av sjukskrivna på tv. Jag har inte alls hängt med. Vad är det som händer? Folk som är sjukskrivna och som får sjukpenning kommer att sluta att få sjukpennig nu eller vad?
Jag tror att det är många som uttalar sig om detta utan att egentligen veta vad de pratar om. Jag tänker inte vara en av dem.

Jag fick ytterligare en betolva igår. Jag får återkomma med deras agenda vid ett senare tillfälle. Idag är det stress.