Söndag

Idag är det söndag. Söndag på vintern är bland det ljuvligaste som finns. Det är vinterstudio och pyjamasbyxor och te och skorpor. Finfina grejor.
Jag har suttit med ett halvt öga på några nationella prov och ett halvt på tv:n och Tour de Skis upplösning för damerna. Fånigt det där med slalombacken. Då är det bättre med ett klassiskt (fast inte nödvändigtvis i klassisk stil) femmilslopp. Ni vet, det som Mogren vann i grevens tid för hundra år sedan. Sånt ska avgöra en sån här grej, inte en dum uppförsbacke som aldrig tar slut.
Nej. Måtte de skrota den där idén. I alla fall när det är OS-år. Då kanske de får med lite fler av de stora åkarna också.

J sitter bredvid och gör sin första faktura. Det är inte utan att också jag blir lite sugen på att också vara egen. Men jag är ju lite egen. Jag har ju mitt egna projekt vid sidan om mitt reguljära jobb och det har jag ju fram till nu inte haft jättemånga knop över till. Kanske en annan tid i livet, då jag inte är helt nedtyngd av massa trasiga betolvar.

Jag pratade förresten med sköterskan nu senast om vad jag märker av och inte. Läkaren har ju sagt att det är givet att jag kommer att märka enormt stor skillnad. På julafton skulle jag vara som en Duracellkanin sades det. Jag var ingen Duracellkanin. Jag var en trött snigel med halvkassa ikeabatterier, på sin höjd. Sköterskan gav en förklaring. Hon sa att ju längre man har haft bristen, desto längre tid tar det för tillskott att börja märkas. Om jag har haft brist i två år (vilket inte alls är orimligt) så gör inte tjugo injektioner någon skillnad i sig. Men de utgör en platå för den långa behandlingen sedan. Jag kommer (enligt det senaste beskedet) att få spruta en gång i månaden under många år framöver för att korrigera det här. Någon typ av behandling kommer jag att behöva hela livet, men framför allt sprutor nu. Vad det beror på vet man ju inte riktigt än. Jag väntar, väntar och väntar på den där kallelsen från reumatologen. Han som ska utesluta Sklerodermi eller bekräfta det. Men det har gått så lång tid nu att jag nästan glömmer bort att det kan vara ett faktum. Det här med att jag inte känner av tillskotten jättejättemycket är kanske ett dåligt tecken. Jag vet inte.
Nåja. Sånt är läget, för nu.

Har jag förresten skrivit att väktare ska rondera i fastigheten på kvälls- och helgtider? Det är ju excellent. Men det tyder också på att det som upptäckts har varit riktigt otäckt. En flock knarkare eller någon riktigt galen person uppe på vinden?
En gång såg jag att det var bäddat i bastun i källaren. Naiv som jag är tänkte jag bara att det hade att göra med någon familjegräl eller så... (hos någon med befogenhet att komma in i bastun, jag har det nämligen inte). Kanske var det inte så?

Äcklisar.
Men bra med väktare. Värsta lyxen. Jag undrar hur många liter kaffe dessa kommer att bli bjudna på under en kvälls arbete här.
Hm.