Clovis

Kattsamvete har vi pratat om förut. Det är dåligt. Selma hon håller sig framme nu och trampar och har sig överallt där hon inte får vara. Clovis är det lite värre med. Hon är framme nu äntligen, sen kanske en vecka tillbaka, men hon är väldigt försiktig och springer när Knut skriker. Knut skriker ofta. Jag fick lite fintid med Cloven imorse och då upptäckte jag att hon eftersatt sin egen hygien en smula. Hon har två stora tovor på ryggen och har alltså inte tvättat sig som hon ska. Hon har suttit där uppe på garderoben och inte haft sinnesro ens att tvätta sig... för bövelen Clovis.

Så jag har borstat henne lite, men det går inte bort så bra. Jag får hålla efter de där tovorna och i värsta fall, om hon inte kan lösa dem själv, måste jag klippa bort dem. Men jag ger henne en vecka eller så.

Det hade dock kunnat vara värre såklart. Det har hänt, när vi har haft lite kris här i hushållet av olika anledningar (dödsfall och sånt) att hon börjat kissa överallt. Hon gillar inte när mamma är ledsen och hon gillar inte när mamma är skadad eller bara inte riktigt sig själv.

Min stackars fina Clov, hon har med de egna små måtten mätt haft det ganska jobbigt den sista tiden.

Borstar sig själv.

God förmiddag

Trots att jag sover mindre nu än någonsin någonsin tycker jag inte att det är så farligt jobbigt. Typ. Fast inatt var det lite jobbigt. Men Knut somnar ju sen, när jag vridit nacken ur led och liggammat i en timme. Då kan vi sova tillsammans i några timmar. Sen kör vi igen. Jag ska i alla fall vara väldigt tacksam över att amning alltid funkar. Det vore jobbigt om det inte var så.

Igår trodde jag att jag hade glömt att ge kissarna mat. För första gången på åtta år har jag vaknat och inte tänkt på katternas mat. Jag kom på det på eftermiddagen, la ifrån mig skrikig Knut och hällde mat över deras skålar och mådde sjukt dåligt.
Den kom J hem och informerade om att han hade matat kl 5 på morgonen. Tack gode Gud. Men JAG hade ändå glömt. Skämmes tamejfan.

Tvättat hår.

Kissarna

En grej jag har funderat lite på är följande: vem ska ta hand om kissarna om vi måste åka till Lund eller Ystad och blir borta i tre dagar? Några frivilliga? De behöver mat och vatten en gång och dagen och vill hemskt gärna också ha någon timme sällskap då och då. Det är ju lite svårt att planera för detta och blir det action i Malmö så är det ganska lätt för J att svänga hem då och då, men från Lund eller Ystad är det desto svårare.
Allvarligt alltså: någon frivillig?

Tristessen!

Fy fan vad tråkigt jag har idag. Det regnar hysteriska mängder ute men det är inte därför. Det har varit "112 på liv och död" hela dagen idag och jag har kollat på allt detta avsnitt efter avsnitt efter avsnitt. Några små pauser för att sova har ju också funnits, och så tog jag en liten promenad till affären för att handla toapapper. Barnen tittar storögt på mig, folk flyttar sig förskräckt och fyllona säger vad alla tänker: "Jävlar vad gravid".

Det känns så i alla fall. Det där med fyllot hände i och för sig... men jag känner mig lite som ett freak of nature, speciellt när jag är ute utan J. Det är som om folk fattar, när de ser mig och J tillsammans att "ahaaaa... det är därför hon ser ut sådär".

Folk är inte särskilt smarta tror jag.

I alla fall: jag tror inte jag kommer att gå ut ensam så många gånger till innan finalen. Jag är alldeles för konstig, verkar det som.

Men vad ska jag göra då?

Tvätta alla pluttens kläder? Det har jag gjort. Bädda vagnen? Det har jag gjort. Ordna med Pluttens rum? Gjort. Fixa med grejer i skötbordet? Gjort.

Diska nappflaskor? Det har jag inte gjort för jag går bet på de här himla rekommendationerna. Det ska vara glas och kolikventil, dessutom gärna någon som är kompatibel till en bröstpump.

Dr Brown säljer kolikventilflaskor, men inte glas. Glasflaskor finns det gott om men de kostar satan och har inte kolikventil. Vilka flaskor man ska ha till en pump är ju helt beroende på pumpen.. gudars.

Någonstans känner jag att det här med ventilen är viktigare än glaset. Om man bara går till sig själv och tänker på hur man kan bli när man får en massa luft i magen av att halsa vätska från en flaska. Det är inte så kul. Har man en ny och liten mage så är det säkert ännu mindre kul.

Den här plasten som finns i flaskorna nu, som dessutom ska vara extra befriad från de här dåliga ämnena, har ju folk använt i år och dagar och hur många har egentligen fått problem av det?


Nu tycker även Selma att det är tråkigt här i hushållet, hon klättrar på mig.

Clov bara sover och sover.

Vad trodde ni?

Trodde ni att Sverige skulle gå vidare från gruppen? Trodde ni att Hamrén hade kunnat klara det? Trodde ni sen att Sverige skulle kunna göra något i en kvartsfinal?
Det var dåligt att förlora mot Ukraina, där var den stora missräkningen, men allt annat än förlust mot England och Frankrike hade ju varit bonus. Sluta slakta laget. De är ungefär så bra som de spelade igår, vilket var bra, men inte bra nog.
Ukraina hade inte haft en sporstlig om Sverige spelat mot dem i den första halvleken som de gjorde i matchen mot England igår. Men nu gjorde inte Sverige det, självaste Zlatan vandrade omkring som om han var på söndagspromenad i 45 minuter innan han vaknade. Hur förväntas då de andra, mer oerfarna bli inspirerade?
Men det är som det är och SÅ jäkla dåligt är det inte. Att förlora mot Ukraina är det, resten är det inte. Stilla er nu för fan. Nu ska vi istället se Spanien eller Tyskland ta guld.

Jag har sovit ut. Först från typ halv ett till fem och sen från sex till nio. Det kallar jag för att sova ut. Clov och Selma låg också och sov i sovrummet och väntade på att jag skulle vakna, till J:s stora förtret. Mycket tråkigt  för honom att vara uppe utan någon annan.
Men nu är vi uppe. Kissarna bråkar, jag äter naturell yoghurt eftersom min var slut och nu börjar ett sjukvårdsprogram. Yey.

Jamen det är ju fredag

Jamen god morgon. Denna natt har Selma inte trakasserat, jag har inte varit uppe och kissat och jag har inte vaknat av andra skäl. Gud i himmelens jävlar vilken skillnad på piggheten nu. Jag vaknade tjugo över fem, av mig själv, och det var en lyckans stund. En liten störig ondhet nere i högra delen av magen störde mig då och stör mig nu men det är säkert något dumt ligament eller något. Jag kände det litegrann igår också.
Bortsett från det och den täppta näsjäveln så är det peachy läge med mig just nu.
(Klassiskt läge där nästa inlägg är "Nu är jag på sjukhuset...")

Äh.
Det är fredag. Det är good shit. 35 dagar kvar innan jag slutar jobba. Jäkligt trevligt. Nästa vecka är det måndag-onsdag, sen en redig vecka igen, ytterligare en, sen en vecka med en dag ledigt och sen är det allra sista veckan. Snart kanske vi kan ha oss ett litet ljus i en liten tunnel.

Idag barnmorska, så vi får hålla tummarna för att jag inte är på väg att få någon typ av havandeskapsförgiftning. Det är väl det jag är mest rädd för, eftersom vattenansamlingen inte direkt är på avstannande.

Ooo aah, låtom oss buga

Magnus Hedman gör någon typ av eriksgata just nu, vilket jag i vanlig ordning tycker är lite märkligt. Det är märkligt tycker jag hur vissa folk kan få bete sig riktigt, riktigt illa och hamnar ute i kylan i ett halvår kanske, sen är de tillbaka med förnyad styrka - eftersom de vågat berätta och vara ärliga.
Men det fungerar inte riktigt så för alla. Alla kan inte vara idioter, dopa sig, knarka, misshandla etc och sedan komma tillbaka i mediegullandet. Titta på Ludmila till exempel. Hon är bannlyst på livstid. Varför? För att hon är utlänning kanske, jag vet inte. Linda Haglund däremot, hon är inne i värmen i allra högsta grad.
Magnus Hedman har dopat sig, knarkat och samtidigt som detta har han haft två små barn. Är inte det ganska så skitoförlåtligt? Men nu ska han sitta här i morgonsoffan och berätta om hur tufft det har varit och hur han ångrar sig...
Barnen är fortfarande ganska små, tioårsåldern tror jag bestämt. Hur kul är det att ens pappa först gör en massa trams med droger, får sparken från tv, skandalerar sig med olika kvinnor (alltihopa offentligt) och när det äntligen börjar blåsa över ger pappa ut en bok om det också, så att ingen ska glömma.
Mamma och pappa har dessutom tvistat, eftersom pappa menar att han knarkat upp alla penningar han tjänat som proffs, kompisarna kanske skrattar bakom ryggen för att mamma är fattig och pappa är knarkare... typ.
Hur fan tänker karln?
Biografia allt du kan, men vad sägs om att göra det när ungarna dina är vuxna och starka?
Exfrun Magdalena Graaf har valt att inte kommentera, av hänsyn till barnen, vilket ju verkar sunt. Tänka sig om pappan i fråga kunde välja att inte ge ut boken, av hänsyn till barnen...

Men pappor verkar kunna komma undan med en hel del. Eller vad vet jag? Jag bara stör ihjäl mig på att tidningen Mama utsett Kleerup och Marcus Birro till årets pappor några år. Den ena knarkare och den andra en skadligt stor narcissist som aldrig jobbat och exponerat sig mer än när hans första barn som överlevde kom till världen och lämnade allt det där hemmavid.
Jag vet pappor som är så jävla mycket bättre än de där två tillsammans upphöjt till tusen. Min egen till exempel. Han borde vara utnämnd till årets pappa varje år sen 1980 till innevarande år och även framöver. Men det säljer inga lösnummer eller böcker...

I alla fall. Idag är det torsdag. Ni vet vad jag tycker om torsdagar. Selma verkar gilla torsdagar, hon ville starta den redan kl 04.00. Mellan 4 och kvart i sex kunde jag inte somna om och sen sov jag lite och drömde att jag spelade brännboll.
Sen var det dags att gå upp. Nu är jag uppe.

Om att bara vakna

God morgon. Så sanslöst trött denna morgon. Så sanslöst trött. Så trött. Sanslöst trött.
Selma har bråkat med mig sen kl 5. Kisseriet har bråkat med mig några gånger. Väckarklockan bråkade med mig en gång. När jag till slut, tio i sex bestämde mig för att stänga ute Selma ur rummet eftersom hon inte slutade bråka, så somnade jag om på två röda. Men då ringde ju klockan bara en liten stund efter det.
Nå. Nu är det tisdag. Tidig morgon har jag kvar på onsdag-fredag bara nu. Denna vecka alltså.
Jag brukar kunna spana framåt och tänka att helgen ska bli min räddning. Men denna helg har jag en massa action på lördagen... voj voj voj.
Jag hoppas att actionen inte blir så actionaktig med tanke på att jag förra lördagen hade en festlig grej, på någon timme, och det tog knäcken på mig. Jag sov sen i två timmar.
Men jaja, det är inte vettigt att ta ut saker i förväg som är dåliga. Det är bara bra att ta ut bra saker i förväg, för då får man vara glad för dem längre. Eller i alla fall en gång. Beroende på hur martyraktig man vill vara.

Men åh vad jag längtar till den 15 juni, då jag jobbar min sista dag. Jag önskar mig att tiden ska gå så fort så fort. Och förlåt, men jag önskar att det ska vara ganska svalt fram till i alla fall då, och kanske till och med en stund till. Det har börjat svalna på litegrann nu och det värsta i vattenväg har blivit mycket bättre. Jag kan stänga händerna nu utan att det tar stopp. Jag har fortfarande så svullna ben att om jag sitter mot en kant blir den kanten inpräglad i benet i en timme framöver ungefär, men det är nog mest för att benen har det svårast i dessa dagar.
Men i alla fall: 25 tidiga mornar kvar nu. Kanske kan jag till och med fuska lite med sista veckan.

Så var det fredag

Misslyckat strategi denna morgon. Jag vaknade mitt i natten av en fullständigt vidrig mardröm. Jag tror inte att jag sen jag var ganska liten har vaknat av mardrömmar och verkligen skräckslaget väckt mig själv. Men så var det nu. Jag drömde att jag skulle ställa mig i en kö, och blev trängd av en kvinna som skulle före. Jag sa ifrån för det var sådant uppenbart övertramp. Men hon skulle absolut in och blev skogstokig. Hon fällde mig och folk runt omkring började skrika direkt "nej, sluta, hon är ju gravid" men den här kvinnan tog sitt knä och la hela sin tyngd rakt på magen. Jag kände verkligen hur hon bara sjönk in längre och hårdare och allt i hela livet handlade om att skydda magen men jag kunde inte. Jag mår sjukt dåligt bara av att skriva detta, för det var så himla himla obehagligt.
I alla fall, jag vaknade av detta och gick upp och kissade.
När jag kom tillbaka till sovrummet lockade jag ut Selma och stängde dörren. Jag tänkte i min enfald att jag skulle kunna få sova till kvart över sex eftersom hon då inte kunde klättra på mig och få upp mig som hon alltid vill vid fem-halv sex.
Kvart över fem börjades det. Jag tror inte att ni förstår hur mycket det låter när den här lilla saken sätter igång. Det är inget litet gulligt krafs utan det är RAFS RAFS RAFS SKRAP SKRAP SKRAP och MJAO MJAO MJAOOOO.
Hon slutade aldrig. Det varade i all evighet.
Eftersom jag inte tänkte ge efter och ge henne mat, så visste jag fan inte vad jag skulle göra. Jag öppnade dörren, klappade lite och stängde igen, men det var inte tillräckligt. Så jag öppnade och tänkte att jag fick väl stå ut med att hon klättrade på mig, rev ner saker och klöste överallt.
Men så gjorde hon inte det. Hon lät mig vara ifred fram till det att klockan ringde kvart över sex. Fantastiskt.

Idag är det fredag.
Det är bra.
Igår hade jag det ganska stressigt och fick något fanskap som gjorde att jag inte kunde röra mig. Jag fick släpa mig till vilrummet och lägga mig där fint och vänta ut. Det var någon typ av ondhet och tryck i nedre delen av magen. Inte kramp eller sammandragningar utan dovt ont och tryck nedåt.
Det sög kan jag meddela. Men gick hyfsat över, fram till nästa mangelmöte, då kom det tillbaka. Sen var det slut på dagen och då var jag tvungen att åka in till vårdcentralen för att få B12-spruta. Efter det hem och då började det göra ont igen. Sen släppte det, men imorse, där mellan 5-6 var det där igen. Nu bättre.
Jag får se om jag kanske ringer barnmorskan idag. Igårkväll var det så himla drygt för man får alltid höra "bor du så nära? Jamen åk in till sjukhuset då" så fort det är något alls. Jag orkar inte sitta eller ligga där på min lediga kväll, inte på min fredag heller, eller någon annan dag. Tids nog kommer jag dit. Sådetså.

Tisdag, nej, onsdag!

Jag har kollat på Gomorron Sverige nu i nio minuter. På denna tid har de lyckats glömma att sätta på en av de i soffans mickar, ett pipljud kom istället för voiceoverrösten när nyheterna började, när voiceoverrösten kom igång var volymen för låg...
Vi får se om något mer händer. Men detta var alltså de första nio minuterna jag såg bara.
Jag kan inte fatta vad SVT har gjort egentligen, de måste ha avskedat alla rediga tekniker, eller bytt system väldigt snabbt och oväntat.

Selma väckte mig kl 5, såklart. Alltså jag skriver snart till någon expert och frågar vad man kan göra, jag blir helt förtvivlad när jag inte får min sista timmes sömn. Jag försöker allt jag kan att få så många timmar som möjligt sammanhängande sömn och om kroppen inte säger ifrån så vore det väl jättefint om inte katten väcker mig. Igår sov jag från halv två till halv fyra på dagen, trots det var det inga större problem att somna kl 22. Jag tror att jag just nu skulle behöva sova så mycket varje dag, men det är liksom inte aktuellt, det finns ingen annan på jobbet som gör så. Utom möjligen eleverna.
Vi har 370 elever på vår skola, i måndags, på valborg, var 102 st sjukanmälda och 89 st hade ogiltig frånvaro.
Kom ihåg de siffrorna när nyheterna börjar rapportera mot slutet av terminen om hur synd det är om alla gymnasister som får sitt studiebidrag draget.
Tidigare har gränsen varit ganska fast, 20% ogiltig frånvaro så rapporteras man till CSN och i 99% av fallen drar då CSN. Nu är det upp till skolledningen att rapportera, tillsammans med en skriftlig rapport, som CSN har att ta hänsyn till. Det är ju nämligen så att elever sjukanmäler sig själva, trots sin omyndighet, eller så sjukanmäler de sig själva tack vare sin myndighet, eller så sjukanmäls de av föräldrarna eftersom dessa tycker att deras lilla telning verkar trött.
En annan variant är när eleven begärt ledigt i tre veckor för att fira sin pojkväns pappas 50-årsdag i USA men får nej, men föräldrarna tillåter resa i alla fall och tar eleven ur skolan.
Att ta sin unge ur skolan för att spara resepengar eller för att "han/hon ju måste få uppleva något" är en trend som är ganska vanlig bland vissa.
Kort sagt: närvaron på gymnasiet just nu är mycket mycket dålig och det är något som har hänt den senaste tiden. Jag tog studenten för elva år sedan och när jag gick i skolan kom det aldrig på tal att skolka, aldrig. De som faktiskt skolkade var de busigaste av busar och om de skolkade fanns de ALDRIG på själva skolan, utan de låg hemma under täcket och gömde sig (för både föräldrar och andra).
Nu förekommer det elever som helt sonika skiter i att gå in på lektionen, som sitter och spelar kort hela dagen, som trots tillsägelse, indraget CSN, möten och skit ändå struntar i att närvara vid lektionerna och sen när IG- eller streckvarningarna kommer så ringer mamsen eller pappsen och undrar vad i helvete, deras barn har ju varit i skolan?
Men då är det bra att BRÅ har varit i skolan för att berätta vad de tycker är bra, för skolans främsta uppgift verkar vara att hålla ungarna från gatan och att någon vuxen har uppsikt över dem. Det här med kunskap, lärdomar, måluppfyllelse enligt skolverkets planer, inte så viktigt.

Oj, det var inte meningen att orera, kära nån.
Solen skiner idag, fint. Igår var vi på Ikea och köpte ett hyllsystem, en garderob till plutten, en säng till plutten, matta och nattlampa till plutten samt stolsdynor till köksstolarna. J höll på att bryta sönder sitt nyckelben och jag mitt bäcken.
Någon som vill bygga ihop? Helgen skulle passa jättebra. Tack.

Dra ihop sig

VICTORY!

En klo på sänggaveln så flög jag upp (nåja...) och stängde dörren.

Dumt, tänker ni, Selma var ju inne i sovrummet. Jo, ni förstår: när jag går upp inser ju hon att mat är på g så hon sätter av med världens fart mot köket. Dörren stängs. Clovis är inte lika hungrig så hon blir alltid instängd.

En halvtimmes respit fick jag, innan väckarklockan faktiskt ringde (för första gången på jag vet inte hur länge fick jag sova till den ringde).

Jag är sjukt sjuk. Ursäkta gnället, det beror på att jag har mycket små marginaler. Jag prioriterar att få andas... Äh jag vet inte. Jag kände mig febrig när jag vaknade och känner mig fortfarande ganska risig. Vi får se vad det blir av detta. Eleverna börjar få lite småpanik nu eftersom veckorna försvinner... nu är det v 17, v. 23 tar treorna studenten och i början på den veckan sätts betygen. Så v. 18-22 finns kvar som effektiv tid, av vilka en är kapad med hälften och en med en dag. Det är tight om man har panik och då hör man av sig till mig och då kan inte jag vara hemma för treorna ligger mig just nu väldigt varmt om hjärtat. För första gången får jag följa mina elever från första till sista året på gymnasiet. Jag kommer att få se några av MINA ELEVER att ta studenten. Hur jag ska klara känslorna, det vete katten. Alla mina elever har ju per definition jobbat jättejättehårt på grund av sina olika hinder.

Några har ju tyvärr gått om, och dessa tar inte studenten nu, men några gör det och oj så roligt.

Huvudpoängen i det här resonemanget är i alla fall att jag helst skulle vilja vara hemma för det känns som om hela jag ska explodera av slem och vätska av olika slag.


Sjuksköterskor demonstrerar för att få en redigare ingångslön. Jag hoppas de får det, men det verkar inte finns så god vilja.

Om jag skulle ha en lika hög ingångslön i mitt yrke så skulle jag få gå upp i lön från den nivå jag har nu, efter sex år på gymnasiet.

Hur länge är det nu jag har utbildat mig? Nåt med fem år var det va? Jo, så är det ju. Tokigt!

Oskyldiga små saker.

En annan morgon

J är uppe i ottan idag. Han gick upp redan halv sju, vilket betyder att han är uppe innan jag har blivit som folk. Jag gillar J väldigt mycket, det ska gudarna veta, mest av allt i hela världen skulle jag tro, men sådana här mornar tycker jag inte om.
Jag har mina rutiner, i vanliga fall är de ganska viktiga men när jag är nyvaken på en vardagsmorgon går de inte att rubba utan att jag får något typ av fel. Det måste gå i en viss ordning.
Upp, kissa, duscha, torka, ansiktsvård, borsta tänder, sminka sig, klä på sig, hälla upp frukost, kissa, äta vitaminer, sitta framför datorn+tv:n, gå in till J för att väcka honom med banzaii, kissa, samla ihop grejer, klä på sig, kissa, ropa hejdå till J och kissarna och sen gå.
Alltid samma.
När J kommer upp så står han på stället i köket där jag häller upp min frukost. Han vill också använda toan, han kanske till och med säger saker, eller frågar saker eller gör något repetetativt ljud som gör att man vill döda något omedelbart.

Bara för det gick han precis förbi med sin gröttallrik och såg så söt och rufsig ut så nu kanske jag får omvärdera det här med mina mornar. Det är ju faktiskt trevligt att ha en rufsig sak att titta på om mornarna, även om han gör något nu i köket som är om och om och om igen.

Selma verkar ha sin matklocka på 5.45 och denna morgon klöste hon på sängen. Det var länge sedan hon ägnade sig åt det. Jag har ju fem miljoner kuddar nu (en mellan knäna, en under magen, en mellan armarna och fyra-fem under huvudet) så jag tog en och smackade till henne med den. Då slutade hon. Verkade effektivt. Det vore så bra om hennes matklocka var samtidig som min väckarklocka, nämligen en halvtimme senare.
Hm.

Jag har blivit förkyld. Vilket är dumt med tanke på att J ska springa lopp på lördag och inte har tid att bli kranken. Hans uppladdning har redan störts av att han bröt kroppen i cykelolycka för ett tag sedan. Kroppen mår bra nu, vi får hoppas att den fortsätter att göra det trots slemmogravido.
För min egen del hoppas, hoppas, hoppas jag att det ska gå över. Det vore så skönt att slippa vara späd.

Räknar dagar.

Selma är en listig liten sak. Några gånger strax före kl 6 hoppade hon upp på sängen och mjaoade mig i örat. Jag reagerade inte, så hon hoppade ner. Sen, fem över sex, var hon less på att vänta, så hon tog till det tunga artilleriet.  Först upp i sängen, mjao, MJAO i örat. Jag var ju självklart vaken, men jag ville testa att ignorera henne. Då började hon att klösa på sänggaveln. Klös, klös?
Jag ignorerade. Mycket tydligt visste hon att hon inte fick. En liten paus, och sen fortsatte hon. Klös, klös, klös!
Jag ignorerade.
Då gick hon till nattygsbordet och rev ner något, vattenflaskan tror jag att det var. Efter det en paus. Hon väntade sig väl att jag skulle reagera. J reagerade och jag viskade till honom att jag ignorerade henne, så han la ner huvudet på kudden igen.
Nu var det inte roligt längre, tyckte Selma, så hon gav sig på det hon vet vanligtvis genererar de allra mesta reaktionerna, nämligen att kliva på klockradion/Iphonedockan så att hon stängde av larmet. Jag vet inte om hon visste vilken knapp exakt som skulle ha den effekten, men alla knappar piper, och bara det är ju extremt olagligt.
Sen, när jag inte ens reagerat på detta hoppade hon iväg med flera missnöjda "mjäk, mjäk".
Det verkar ganska tydligt att hon vet att trappa upp terrorn. Fascinerande.

Så jag var uppe tio minuter tidigare än vanligt denna morgon och fick därför se nyheterna halv sju.
Det rapporteras från det franska presidentvalet. Helt sanslöst ointressant. Förlåt mig, för jag inser ju att jag är dum i huvudet. Frankrike är ett stort land, en främlingsfientlig idiot gör framsteg och sittande tomte är på väg bort... men måste man verkligen rapportera hela tiden om varenda liten detalj? Det är alltså inte vårt val detta. Lika lite som USA:s presidentval är vårt.
Det är väl min akilleshäl när det gäller samhällsintresse... jag får väl blunda och hålla för öronen.

Jag har 36 arbetsdagar kvar nu, jag längtar mig fördärvad till att dessa ska ta slut. Jag tycker att det går SÅ HIMLA LÅNGSAMT. Jag har 18 helgdagar kvar, som ligger insprängda i jobb. Hur än jag vänder och vrider på arbetsdagarna så går det inte att få till färre, det skulle vara om man inte ser avslutningsdagen som en riktig arbetsdag... men jag ska ju upp och så då också.
Den här dagen är inte festlig. Jag slutar om tio timmar, ty idag har vi föreläsning efter arbetstid. Obligatorisk närvaro.

Roliga ting

Två roliga saker hände idag, förutom att jag såklart överlevde flygresan hem, trots ett hemskt gupp mitt i luften.
1. Vid frukosten på Gatwick satt vi i helgjutna plaststolar med arm- och ryggstöd. När jag skulle resa mig kände jag att det blev baksug: jag rymdes precis i stolen och den följde med upp när jag skulle resa mig. När jag till slut rest mig tittade jag på stolen och sa "det var fan, så stort är alltså mitt arsle nu", efter en stunds ojande över detta medgav J att jo, det hade nog blivit lite bredare.
2. När vi kom in till gaten som var proppfull var det en norsk kvinna som ordnade så att jag fick en sittplats. Lilla   (eh ja) jag! När jag satte mig bredvid henne (hon flyttade på sitt barn och satte henne i knät) fick jag kämpa mot gråten en bra stund. Ingen har någonsin förut erbjudit mig sin plats. Inte ens på tunnelbanan i London (där jag faktiskt trodde att någon skulle göra det) då jag var så trött i fötterna att jag trodde jag skulle krevera. Men den här norska kvinnan, hon såg och var snäll.

Andra roliga saker har förstås också hänt. Jag ska hämta min bil imorgon, jag har fixat med försäkring, jag har svarat de försäljare som ringt mig tolv gånger på 24 timmar under tiden jag varit i utlandet och bett dem dra åt helvete (närå, men jag sa "vad gäller saken" vilket är hårt för att vara mig), och på Gatwick kallade alla i personalen mig för "love".
Dessutom har jag och J kollat på min fina garageplats, jag har gjort korv med bröd i grillpannan (alltså nästan ätit grillat) och gosat med kissarna.

Skojigt.

Imorgon ska vi till barnmorskan, då ska jag ta upp mina krämpor. Todeloo.

Så var det måndag igen.

Festligt kul. Jag hade bara pyttelite kvar av min yoghurt imorse... tre skedar typ. Det blir en stadig frukost för gravido. Jaja. Jag får väl hitta mat någon annanstans.
Inatt har jag legat vaken väldigt länge och funderat på en massa saker.
Jag har funderat över en väldigt dålig episod som tog plats på jobbet i fredags, hur jag skulle följa upp den. Jag har funderat över min lön och att den är för låg trots att jag har varit på en justeringslista från förvaltningen, jag har funderat över vår framtida försörjning när jag blir föräldraledig, jag har funderat över hur jag ska vara föräldraledig och hur jag ska fylla i papperna när jag föder mitt i semester/ferie.
Det har varit många saker att fundera på, och det har inte hjälpt att J var skittrött och somnat ungefär samma ögonblick som han stängde ögonen. Sen har han legat och snusat och varit så söt men helt omöjlig att prata med.
Så jag var ju trött såklart imorse när jag vaknade. Jag vaknade lite över sex, trots att färdigställandet av proven givit mig en smula sovmorgon jämfört med annars. Men Selma känner inte till den här förändringen. Hon kör sin väcka-mamma-repertoar från kvart i sex och framåt tills jag går upp, vilket är JÄVLIGT irriterande.
I repertoaren ingår:
Klösa på sängen
Klösa på sänggaveln alldeles vid mitt huvud
Kliva på klockradion/iPhonedockan så att musik går igång
Peta ner saker från nattygsbordet
Nosa mig i ansiktet så morrhåren kittlas
Kliva mig på magen (eller försöka)

Clovis är så snäll, hon kommer när maten vankas och stör inte innan dess. Men Selma ska ha mat när Selma ska ha mat, och så är det bara.
Om man stänger sovrumsdörren med henne på andra sidan gör man ett fint upplägg för en oändlig konsert där från andra sidan. Hon krafsar så hysteriskt och oavbrutet på dörren att jag på riktigt undrar om hon kanske kommer att klösa bort sina egna klor till slut. Samtidigt jamar hon ju självklart. Monotont uppfordrande mjao.
Mjao

Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao
Mjao


Och då hamnar jag i en jävla situation. För om jag öppnar DÅ, förstärker jag ju det beteendet. Hon måste sluta för att jag ska kunna öppna, gå upp, ge katterna mat och få möjlighet att sova lite till om jag vill det. Hon slutar ju aldrig. Aldrig. Man kan bli sittandes i sovrummet hela dagen, till slut måste man ju gå upp och vips, en gång är en stor gång och då har hon lärt sig.
Vad den där katten lär sig skulle man kunna skriva en bok om, hon är som en programmerbar robot, hon suger åt sig allt som ger henne något bra.
Hennes senaste trix är ju det här med att hon har lärt sig att hon inte får mat om hon håller på och klättrar på oss när vi äter, men om hon istället lägger sig fint, på rygg med framtassarna som en hare och magen blottad går det bättre. Så så skyndar hon sig att lägga sig så fort mat vankas på bordet. Hon ligger så krampaktigt, så att hela lilla kroppen skakar, för det har hon lärt sig att det genererar smakprover.
Häromdagen försökte jag ge Clov en likadan smakbit som Selma fick, en bit torsk.
Det fungerade inte alls. Clovis tittade på torskbiten som om det var some kind of crap på hennes liggplats. Hon la sig demonstrativt med ryggen mot och ville nog bara att vi skulle ta bort larvet. Selma ordnade med det.

Morgonen idag dådå

Det är FÖR MÖRKT här utanför. Jag gillar det inte alls. Vi bor på fjärde våningen och har ett lika högt hus tvärs över gatan, och det är en smal gatjävel vi har här. Huset tvärs över blockerar det mesta och när de som bor där inte har tänt blir det skitmörkt. Och det har de inte haft på år och dar. Fjärde våningen är den näst översta i deras hus också, den översta är en snetaksvåning på vinden och det finns lägenheter där men det kommer sällan jättemycket ljus från de lite mindre fönstergluggarna.
Tvärs över verkar de ha trillat av pinn, de är fantamig aldrig hemma, antingen det eller så har det flyttat in nytt folk där, som är blinda (det är J:s teori).
Det är egentligen skitsamma varför det är så mörkt, faktum är att det ÄR det och det är störigt för någon annan ljuskälla kan man inte hoppas på. Gatubelysningen sitter uppe på en vajer mellan våra hus, men vi har vår våning ovanför dem och därför får vi inget ljus från dem. Så. Himlen då? Nej. Inte mitt i svinottan. Kvart i sex gick jag upp imorse, mest för att jag var så kissnödig att jag hade börjat drömma mardrömmar om för tidig förlossning och/eller att jag redan satt på toa. När man drömmer sådana drömmar behöver man gå upp på toa, annars kan det gå illa.
Så jag var uppe tidigt och kommer att gå hemifrån till och med innan något ljus alls har letat sig hit. Jag behöver ljus. Det känns alldeles för deppigt att inte ha ljus under tiden man är i en byggnad med fönster (min arbetsplats ligger i en gammal industrilokal).

Men det här med kissandet är intressant. I ungefär 16 veckor har jag varit uppe fem gånger per natt och kissar, men inte nu. Antingen är jag för trött eller så går jag och kissar utan att jag märker det. Jag vet inte. Men jag lägger mig 22, kissar kanske en gång till när jag lägger ifrån mig min bok och sen sover jag till sextiden och då är jag dödligt kissnödig. Det är ju käckt.

Men det bidrar också till den här allmänna känslan att alltihopa kanske är en enda stor bluff och att jag egentligen bara har lagt på mig i onaturlig fart.
Snela då, moder natur, dra på lite tempo nu, annars kommer jag att sluta Tro.

Annan rolig grej. Ni som har läst ett tag kommer kanske ihåg de roliga historierna med vår säng. Ni minns... valborg 2011 beställde vi en säng, det skulle ta 6-8 v, det tog 16 v, eftersom DHL passade på att provligga sängen med en av sina lastbilar där i den åttonde veckan. Så de fick göra en ny säng, leverera till oss... DHL ljög som svin hela vägen såklart, leverans, skador, tillbakaskickande, knarrande botten, skicka tillbaka? Nej, det gav sig. Ersättning? Nej, men kompensationsvaror... det kom inga kompensationsvaror. J och jag var båda mycket ovilliga att ringa p.g.a. allt strul, det började bli allt för jobbigt. Så ca fyra månader, eller fem kanske, senare, tog jag mod till mig och ringde. Jag hade börjat inse att jag snart skulle behöva fler kuddar och det vore väl fan om jag skulle gå och KÖPA sådana om jag faktiskt hade innestående helt gratis. Så jag tog luren och ringde i torsdags. "Jajaaa, jag minns... jag vet inte vad som har hänt. Kan ni hämta själva? Nähe, inte det nej, jamen vi skickar på måndag".
Måndag var i förrgår. Tror ni vi har några varor levererade?
Det vore väl fan om jag måste ringa igen.
Jag kanske ska invänta ett par tre måndagar till innan jag ringer igen.
Jag vet vad jag önskar mig i födelsedagspresent. En lobotomi rörande området som varit aktivt i denna historia. Jag vill inte mer minnas detta och bara få möjlighet att gå och köpa mig kuddar. Tack.

Eller nja, egentligen önskar jag mig ett kattskydd till sängen, 2.40x2.00 och sängen är ungefär 40 cm tjock. Tjockt tyg som katt inte kommer in bakom för att klösa. Tack.

Likisar, sömn, katt och ett öppet hus

Vad har Rolf-Göran Bengtssons vinst av Jerringpriset gemensamt med Eric Saades vinst av melodifestivalen?
Det stavas f-j-o-r-t-i-s-a-r (med mobilabonnemang).

Inte för att han inte har gjort stordåd, för det har han. Men känner folk verkligen till det? Känner folk inte bara till Hellner och handbollen?
Äh, jag vet inte. Det var bara väldans lustigt det här med att han vann så HIMLA stort.

Jag har min natt sovit med stor andakt. Det kan vara så att jag somnade efter en sekund, det känns så. Det känns också som om jag vaknade efter en sekund, av att Selma rev ner saker från nattduksbordet och klöste på sängen. Så tidigare än vanligt, redan vid tretiden, fick hon bli utslängd. Snälla, tysta Clovis är ofta i sovrummet när Selma håller på såhär och blir således ofta kvar. Hon är alltid väldigt gosig om mornarna så hon verkar inte vara allt för arg över att bli skild från sitt smask, sin toa och sin lillasyster.

Idag är det öppet hus på jobbet, vi stänger halv nio eller nio... jag ska inte vara med. Det spelar ingen roll vad någon säger, inte en chans. Jag går hem senast 15.30 och så är det med det.

Är det bara jag som tycker att chefsekonomen eller analytikern eller vad hon är, på Swedbank, ser ut precis som Cissi Elwin?

Min dröm

Kanske världens sjukaste dröm denna morgon.
Jag har lite småbråttom så jag får vara snabb när jag skriver nu.
J skulle iväg till skogen, väckte mig halv sju och sa hejdå, jag somnade om efter att ha slängt ut Selma och drömde följande:
Jag drömde först att jag skulle lämna av något hos min svärfamilj, som plötsligt bodde på en höjd med utsikt över finlandsbåtarna mellan Sthlm och Finland. De ville bjuda på saker och plötsligt var vi många, bröder och grejer. Jag försökte säga att jag inte ville ha något, utan att jag hade bråttom men där satt jag inklämd med en kopp kaffe latte framför mig. Jag dricker inte sånt och kom ingen vart.
Till saken hör att precis innan jag somnade om kände jag på magen och konstaterade att min livmoder var alldeles sne till höger, skitwierd, men vad ska man göra?
I alla fall, drömmen fortsatte med att jag låg i sängen och att dörren inte var stängd, konstigt nog. Jag kände på min snea livmoder och där var det nu en riktigt ordentlig liten knöl som rörde sig under huden. När jag tog på den fick den fnatt och rörde sig över hela kroppen. Jag reste mig upp och tänkte filma med mobilkameran, grejen fick tokfnatt och bara for omkring, utom vid högra revbenen för där var det tydligen stopp. Men den var så högt upp som på axeln, så jag lyckades fota det. Sen gick jag ut i vardagsrummet med trosor och bh, byxor och en öppen skjorta för att filma samma grej i ljus. Jag gör det och får en riktigt bra film. Jag ska precis lägga ut den på bloggen när Magnus Härenstam kommer in tillsammans med min bror Daniel och Magnus Härenstams nya fru. Magnus Härenstam vänder i dörren när han ser att jag står i bara BH, men jag säger att det är lugnt, det är ju som bikini. Han kommer in och jag frågar Daniel vad de ska göra. Nu har de också J:s brorsdotter Julia med sig i en vagn. Daniel berättar att han ska lufta Magnus Härenstams element och plötsligt är inte Julia Julia utan det är istället Daniels brorsson (och min) Ludvig.
Nu väller det in folk här hemma och hemmet förvandlas till ett lyxhem med en massa vitrinskåp fulla med parfymer och dyra glas. Min svärmor Eva undrar vem som paxar hallen i arv och vi är plötsligt hemma hos dem, fast ändå inte. Någon paxar hallen och min svägerska Jenny börjar gråta. Folk runt omkring mig pratar en massa skit om Jenny och tycker att hon är tramsig som gråter. Jag vill fråga någon om min alien och visa filmen och får lite panik över att jag inte får slappna av i mitt eget hem, för det ska tydligen umgås PRECIS HELA TIDEN.
Så ringer väckarklockan och som alltid i sådana där morgondrömmar fattar man inte vad som är sant och inte.

Tolka den under tiden jag är i Sthlm, så hörs vi sen.
Hejsvej.

(Hinner inte kolla slarv)

Flygande skrällen

Jamen god morgon.
För, låt oss säga, en timme sedan vaknade jag. Eller nej, jag gick upp då. Kl 4 inatt vaknade jag av att femkiloskatten hoppade från 2,5 meter rakt ner på mina lår. Fy satan i helvete vad ont det gjorde. Jag har inspekterat henne och hon verkar vara ok. Hon kan gå, springa och hoppa normalt och fräser inte eller så. Så bra.
Men när jag ändå var vaken då gick jag upp och kissade femton liter, sen ner i sängen igen med stängd dörr. Selma var inte nådig. SOM hon har krafsat och gastat där utanför. Herreminje. Hon får ju lära sig att jag kommer först när klockan har ringt, och det tror jag att hon börjar göra eftersom hon tystnade efter ett tag men började pipa så fort mitt himla harp-ljud satte igång
Några gånger till så kanske hon lär sig.
Jag är uppe nu p.g.a. tentan och snart ska jag sätta mig och kolla igenom lite grejer inför. Det kommer nog att bli sjukt drygt detta, men sen när det är klart är det klart. G är 35 p, jag har redan några från inlämningsuppgifterna och var och en av de sex uppgifterna på tentan ger max 10 p.
Så jag siktar lågt. Det är väl bra?

Helt klart något där på magen nu, det kan man känna. Inte se, men känna. Mitten av nederdelen av magen brukar vara platt, men nu är den inte det och under där är det hårt och inte mjukt. När nederdelen av magen övergår överdelen av magen kanske jag kan börja se lite preggo ut. Just nu är de på samma nivå.
Jag har dock, tack vare systern, investerat i sex par nya trosor. Mycket bra. Dessutom var det någon typ av reafinal på tjocktröjor på Indiska och Åhléns med halva reapriset och what have you, så jag har köpt tre tjocktröjor att växa i. Grymt. Hoppas det blir kallt länge till. Inte för att det har varit så HIMLA kallt nu, men det ska ju bli lite mer normalt nu framöver. 2 grader är det bara nu, vilket nog är den lägsta noteringen på hela "vintern". 8 har väl varit snitt. Men idag ska jag nog hålla mig inne, även om jag någonsin blir klar med detta. Någon typ av varning och skit idag igen, akta sig för flygande soptunnor och annat mög ska man göra. Här inne flyger det katter, men ingen varnar för det så jag håller mig här.
Önska mig lycka och framgång.
Adieu.

Tråkiga Romney

Jamen jag ÄR ju fortfarande skittrött... vafan. Vafan hände med "nu ska du må så bra att du aldrig har mått bättre" Den där euforin? Alltså, ögonen är tröttare än tröttast och på eftermiddagen blir det en lur vad än jag gör. Igår somnade jag halv sex och J väckte mig sex för att meddela att han skulle gå ut. Jag var så otroligt trött då, jag orkade knappt hålla ögonen öppna och mig själv vaken under tiden han pratade och frågade mig saker. Det kändes nästan sjukligt.
Så trötthet verkar inte ge sig... synd. Men bra med illamåendet i alla fall.
Jag kan summera so far: första två veckorna, not so much (eller för mig var det massa turbulens, men skitsamma, vanligen är det inte det), vecka tre till och med sex var spännande och googlande och vara vaksam på kropp, vecka sju till och med tolv var eländigast av allt, med illamående, trötthet, mörker, kyla, elände och mycket jobb och sen vecka tretton och fjorton fortfarande trötta men inget annat. Jag har alltså 37 dagar kvar till ultraljudet, och DÅ SKA DET SYNAS SÄGER ALLA.
Så jag håller mig still i min båt i 37 dagar.

En helt annan sak: det här med kandidatval och allt vad det är i USA. Vem bryr sig? Hur kan de motivera att följa det så enormt? För det första har ju skiten precis börjat, för det andra är det ju bara valet av Obamas motkandidat det handlar om, inte ens det riktiga presidentvalet... det är så ointressant och tar så mycket av väsentlig tid.
Nu får jag väl gå till jobbet. Idag har jag blivit väckt av katt och dessutom kissat fem gånger hittills. Jepp.