Lugnt

Ni kan ta det lugnt, det är ingen action. Vi städar och grejar lite bara.

Jag ringde

Jag ringde prenatal, och budskapet var detsamma. "Be barnmorskan ringa nästa gång du ska dit så kör vi en koll då". Nästa gång jag ska dit är visserligen nu på torsdag, så det är en vecka tidigare än hon sagt. Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Ska jag säga till barnmorskan att jag ringde på eget bevåg och att de sa att jag skulle be henne ringa en vecka tidigare än hennes bedömning eller vad? Då blir hon ju arg för att jag ringde på eget bevåg... guuud. Kunde de bara inte ha bokat in en tid när jag ringde igår?
Den här nya barnmorskan är så totalt övertygad om att det absolut inte finns någonting att oroa sig gällande mig och det är ju fint och bra och så, om det inte var för att alla andra har haft vissa skäl till oro och några saker att ta upp och vara vaksam på.
Det lite motsägelsefulla i detta är ju också att jag egentligen inte vill bli igångsatt, men jag vill heller inte föda för stort barn, speciellt inte om läkarna har satt gränser (det kan jag tänka mig att de inte gör lättvindigt). Därför är jag ganska stressad just nu, för jag vill ju att det ska komma igång av sig själv, men vad är det jag begär av min stackars kropp? Förstföderska som föder tidigt (om så bara en vecka), hur troligt är det? Det är ganska orimliga krav. Jag kanske bara måste ställa in mig på att det kommer bli igångsättning och det kommer att bli senare än jag vill. Alltså maximalt dåligt ur alla valmöjligheter.
Skulle det ändå bli sånt skit kunde det ha varit för en vecka sedan tänker jag.

Men ja.. jag får väl böna och be på torsdag att hon ringer tidigare än den 11:e. Varje dag, timme och sekund betyder något för mig nu och jag fattar inte att hon inte förstår det.
Jag saknar min vanliga barnmorska. Hon hade ringt idag.

Idag skulle jag kunna baka sockerkakor och frysa in, om det inte var för att HISSJÄVELN ÄR PAJ. Jag kanske ska spänna upp en linbana mellan sovrumsfönstret och affären. Det går i alla fall en väg och skulle gå sjukt snabbt.

(OM jag nu skulle få braiga hemmavärkar, fan vad jobbigt då att hissen är paj)

Om att inte riktigt veta hur man får göra

Jag sover mycket dåligt nu och det är i princip helt och hållet tack vare värmen. Jag var så glad häromdagen när jag kollade på prognosen och såg en massa regndroppar och max 20 grader och hej och hå. Det har alltså inte sett ut så och nattemperaturerna har varit väldigt kvava och höga. J har släpat upp fläkten till mig så att jag ska kunna sova lite och det har fungerat, på hans bekostnad. Stackars J.
Från v. 30 eller något sådant har jag krävt öppna fönster hela nätterna, vilket han har accepterat, och nu fläkten.
Dessutom har jag dragit upp honom för att sätta på mig strumpor när jag har varit tvungen att gå upp och gå till jobbet... Det är inte lätt att bli pappa.

I övrigt lurar vi här i hushållet på skillnaden mellan vad de olika vårdgivarna säger.
1. Min vanliga barnmorska kallar mig för en "tickande bomb" och kollar mitt blodtryck två gånger i veckan. Hon har skickat mig till sjukhuset flera gånger och där har läkarna sagt att blodtrycket ska kollas två gånger i veckan och att jag ska vila väldigt mycket. Dessutom har läkare 1 där sagt att jag bör sättas igång någon gång inom de två veckor som är närmast bf (38/39). Läkare 2 var mer specifik och menade att om jag inte kommer igång själv är 39+6 datumet att sikta på.
2. Min vanliga barnmorska är på semester och nu har jag hennes kollega. Hon har kollat mitt blodtryck och min urin två gånger men funnit att mitt blodtryck håller sig stadigt på 140/90 (eller 80) och att jag inte har någon äggvita i urinen. Inga tecken på begynnande preeklampsi således. Så har det varit hela tiden, men barnmorska 1 har tolkat det på ett sätt och denna nu tolkar på ett annat sätt. Hon deklarerade senast att hon tyckte att blodtryckskoll två gånger i veckan var onödig - eftersom hon var helt säker på att det bara var högt blodtryck helt enkelt. Hypertoni. Så hon bokade in en tid på torsdag, i torsdags. Sen frågade jag henne om det här med 39+6, borde man inte se till så att någon kolla på tillväxtultraljud mellan nu och då så att inte Plutten skjuter iväg och blir jättestor (det som de är rädda för), han verkar ju växa väldigt stötvis.
Barnmorskan kollar på journalen och säger då att nej, vi ringer på 40+0 och får en tid efter det. Då kanske de vill kolla. Hon menar att hon vet för hon har själv jobbat på prenatal...

Jag har svårt att få ordning på detta för jag inser ju att jag är färgad av att jag vill få slut på detta. Både jag och J minns väl vad läkaren sa, han sa att 39+6 är i så fall den dagen en igångsättning skulle ske. Inte då en ny koll skulle göras utan då igångsättningen skulle ske. Det var ju med detta i minnet som jag började undra över ifall det inte skulle vara någon koll mellan nu och då.

Sen att blodtrycket inte kollas så ofta som ordinerats, det är jag inte så orolig för för jag är väldigt lugn och håller stenkoll på huvudvärk och sådant (även om det är lite märkligt att overrida läkarens ordination), men har läkaren bedömt att 39+6 är Dagen... då vill jag att det ska vara så, eller i alla fall att en läkare gör bedömningen att ändra på det hela, inte en barnmorska som jag har träffat i totalt 20 minuter.

Så vad säger ni: borde jag ringa och därmed göra precis tvärtemot vad barnmorskan sagt?

Om att synas

Man får många kommentarer om sitt utseende när man är gravid. Det är ju lätt hänt att många kvinnor blir fascinerade över denna förändring som kanske kan ske dem själva, eller som har skett hos dem själva. I det senare fallet kan man dessutom jämföra en massa med hur det var. Fullt mänskligt och intressant tycker jag, som är intresserad av människokroppen ganska så mycket.
Imorse vaknade jag kl 4 och kunde sen inte somna om. Jag låg och tänkte på kommentarer som jag fått, och de är många. Många många.
För några veckor sedan hörde jag bakom mig "vad fin du är!". Jag vände mig om och såg en gammal arbetskamrat från min förra arbetsplats som jag inte hade träffat och pratat med på bra länge. Väldigt väldigt glad blev jag, och jag minns det ordagrant därför att jag blev så glad och funderade på om jag kanske var fin?
Fast det här har vi ju avhandlat förut. Många gravidosar trivs med att vara gravida för att de känner sig så fina och avslappnade under tiden de är gravida. Så är det dock inte för mig. Jag har eftersom veckorna gått känt mig mer och mer som en zeppelinare. Som ett freak of nature, som jag brukar säga. Effekten blir väl sådan antar jag, när man är kort, har ett giant ass och dessutom bär barnet väldigt mycket utåt och ingenting bakåt ryggen. Magen blir stor och jag är nu helt rund. Det märker jag när jag försöker ta mig förbi grejer.
Det hjälper inte att gå på sidan, för jag är lika bred framåt som över höfterna, och då har jag ett sf-mått på 40 cm, så ni kan tänka er mina höfter...

Den roligaste kommentaren som jag har fått är följande:
"Det är så härligt att se dig. Många som ser ut som du känner att de måste gömma sig, men inte du, du framhäver allting. Du ser ut som en tunna!"

Värmer i själen.

Ingen action

Idag händer inte så mycket. Men det är lugnt, så lugnt.
Jo, det är klart: Tyskland ska slå Italien idag. Det är ju trevligt.
Pluttstatus: samma.

39e veckan

Idag är det v. 38+0, alltså 38 fulla veckor avklarade. 39:e veckan. Nu har plutten varit färdigbakad i en vecka och nu är han helt och hållet inom spannet för att kunna komma, helt naturligt, när som helst.
Men det gör han inte, för han har det så bra så. Häromdagen kände jag dessutom hicka på vänster sida av magen och inte i bäckenet som jag har känt hur länge som helst.
Han kan således ha flyttat på sig och inte alls ha några planer på att trycka på saker så att han ska komma ut.
Tråkigt tråkigt tråkigt.
Jag önskar att jag kunde ge mig på något projekt som fick tiden att gå, men då blir ju inte det färdigt om han kommer tidigare (vilket han INTE verkar vilja).
Sticka en kofta kanske? Han vill ha en liten kofta. Synd att jag inte kan sticka så bra, jag kan sticka en halsduk och kanske med svår koncentration, kanske, en vante eller två, men inte en kofta. Kära nån.
Men jaja.

Kanske blir lite mindre

Jag vet att det är några som är inne här för att kolla om något händer, och det är ett ganska effektivt sätt för mig att hålla många underrättade.
Men jag börjar på något konstigt sätt bli rätt så introvert. Jag är inte så intresserad av att träffa människor alls just nu eftersom jag känner mig som en enda stor... jag vet inte vad... tanke? Jag är inte min kropp längre, jag är bara mitt sinne och försöker hålla det så. Allt som har med den fysiska verkligheten att göra, förutom ev "känningar" är sådant jag vill undvika.
Det är inte så smart när man vill att tiden ska gå, men nu känner jag så likförbannat.
Så därför kanske jag inte kommer att blogga så roligt heller de närmsta två veckorna. Det finns en gräns för hur mycket man kan skriva på detta ämne och något annat finns inte i mitt huvud just nu.
Så kanske kommer jag bara att lägga upp inlägg som bara berättar att allt är lugnt och att ingenting spännande händer, så vet i alla fall de som vill veta det, det.

Eller så kommer jag att vilja blogga?
Vem vet?

Nu är det i alla fall som allra mest två veckor kvar.

Drygt två veckor kvar

Det är en klassisk grej detta, det här med att känna sig stressad från alla möjliga håll när man är i sluttampen på bakandet av bäbis. Allra mest stressad är jag ju såklart själv, eftersom jag inget hellre vill än att träffa den här lilla saken och få tillbaka full nyttjanderätt av min kropp igen.
(Undanber mig här snusnuftiga kommentarer om att det kommer du inte alls att ha, ha ha ha, jag kommer i alla fall att kunna knyta mina händer utan att det känns som om varenda finger är stukat eller gå längre än en kvart utan att på allvar överväga hur jag skulle kunna kissa utan att bli arresterad)
Nu är jag själv skyldig till att ha haussat upp stämningen här, eftersom det har rått viss oklarhet kring vilket datum som skulle kunna vara bf egentligen. Det som stödjer det tidigare datumet är bl.a. omfånget av min mage och några andra saker. Men nu är det med största sannolikhet så att det inte är det tidigare datumet, att jag verkligen fick ett missfall i oktober och att det här är en graviditet som började samtidigt.
Beräknat förlossningsdatum blir således den 11 juli. Läkaren som jag träffade sa att det inte skulle gå längre än den 10 juli, för då skulle igångsättning ske.
Att något skulle ske före det, på mig som är en förstföderska, även om magen är stor, är det faktiskt ganska höga odds på.
Även om jag är ganska så dålig på att vara en sådan där rörlig, spänsig och social gravido just nu och antagligen kommer att vara till slutet så är det nog ändå så att jag är precis så gravid som sjukvården tror. Nämligen 37+3, 38:e veckan. De sammandragningar jag hade före och efter hinnsvepningen har lugnat ner sig, någon värk har jag inte sett röken av, vattenavgång har vi heller inte hört talas om här i hushållet och plutten är inte ens fixerad. Det kan alla som känner efter känna med lillfingret. Han har huvudet nedåt och vi får sannerligen hoppas att han inte kommer att vända sig, men det är egentligen inte längre gånget än så.
Så ställ in siktet på juli igen tycker jag, företrädesvis några dagar efter det där igångssättningsdatumet.

Läkarens dom idag

39+6, alltså om 19 dagar, blir det igångsättning om det inte kommer att ske innan. Den 10 juli alltså. Nedräknaren till höger är då plötsligt egentligen värdelös... det är det datumet som är intressant nu, även om jag också fattar att Plutten inte kommer samma dag som vi sätter igång mig, antagligen.
Det är alltså 19 dagar. Två veckor och fem dagar. Efter helgen är det två veckor och tre dagar. Så kan man hålla på. På tisdag är det två veckor. Tisdagen efter det är det en vecka.
Ni fattar.
Det finns alltså ett slut på detta. Även om jag hade hoppats att det skulle ske av sig själv här hemmavid så får jag nog börja inse att det inte kommer att bli så. Planeringsfreaket i mig gillar ju det såklart, men känslan är ändå att jag vill försöka undvika det.
Skitsamma.
Det jag har att göra nu är att vänta bara, och fascineras av de kroppsliga sakerna som händer när kroppen håller på att gå i bitar.
Vänsterbenet har väldigt svårt att lyftas pga framfogen, naveln börjar bli en utåtnavel för första gången i mitt liv, man kan se på min tröja hur många mål Sverige gör när de spelar fotboll, för det blir en fläck per hål, de stora trosorna börjar bli för små, 20 minuter är tiden jag kan gå utan att kissa ungefär, ibland mindre, ibland mer, de flesta av mina gravidkläder börjar bli för små nu och så lite annat smått och gott.
Sen ska jag kunna resa mig ur soffan utan att gunga mig upp, jag ska kunna sätta mig på toan utan att undra om detta är det sista knäna klarar, jag ska gå långa promenader utan att flåsa som en slutkörd häst i öknen med en bandit efter sig i ett rep, jag ska äta gravad lax och umgås med Plutten.
Framför allt ska jag antagligen glömma alla tokigheter som kroppen har för sig just nu, om bara 19 dagar.
Så himla coolt.

Medical day and night

Vi var hos barnmorskan idag. Roligt. För högt blodtryck igen och minskade fosterrörelser. Barnmorskan ringde till sjukhuset och skulle dubbelkolla... eftersom vi skulle dit imåra tänkte jag inte så mycket på det. Men hon ringde upp och meddelade att såklart, såklart, skulle vi sätta oss i en taxi och åka till sjukhuset.
Då var vi på barnvagnsaffären och fick en av personerna där att ringa Emmaljunga för att höra vad problemet var. Problemet ligger tydligen hos Emmaljunga och inte hos denna affär... hm I say, hur sent har de beställt egentligen? Hon lovade att ringa imorgon och berätta om sakernas ordning.
Vi får se hur det blir.
I alla fall: väl på den prenatala avdelningen (där vi börjat bli tjenis med personalen) fick vi gå in i ett rum, jag fick kissa i mugg och sen lägga mig med ctg på magen i 40 minuter eller något sådant. Sen fick vi vänta på läkaren. Det är alltid det som tar tid. Oklart hur länge idag.. en timme kanske? Två? Jag vet inte, jag tappar tidsuppfattningen av att vara så uttråkad.
Jag fick träffa läkaren sen. Hon mätte fostervattnet och allt såg som vanligt bra ut. Allt utom blodtrycket. Det känns som om jag slänger bort mitt liv på det där himla sjukhuset trots att det aldrig är något som är fel. Men alternativet är såklart otänkbart... så jaja.
Imorgon bitti är det dit igen. Det visade sig när jag fick höra lite om vad journalen sa att läkaren i måndags hade svept hinnorna. Det är något helt annat än att bara känna lite på livmodertappen. Plötsligt förstår jag varför det kändes som om någon sprängde en bomb i dalen.
Jag hoppas att han inte tänker göra om den manövern imorgon... det gjorde ont som helvetes jävlar.
Klokare som vi blir tror jag vi ska packa ner tidningar och sånt imorgon. Vi hittade en ganska rolig lek i att kasta ett ihopknycklat kvitto mot en sopsäck en bit bort i rummet. Det var kul tills J träffade. Sen var det kuliga över.

Vi får se hur roligt det blir imorgon.

Läget

UL igår visade på stor bäbis, 3,7 kg stor nu och v. 36+6 idag. Alltså har vi v. 40+0 en beräknad vikt på 4,5 kg.
Läkaren ville skona mig större lidande och tänkte sig att sätta igång mig när det började närma sig... tråkigt tänker jag eftersom det ju blir ett ingrepp och mer utdraget och yada yada, men vad ska man göra?
Jag har i alla fall ett "gynnsamt läge för igångsättning", vilket ju var ganska goda nyheter.
Jag hoppas att det här gynnsamma läget leder till att jag själv gör grejer och öppnar mig mer och så... men barnmorskan trodde inte det.

Så sådant är läget.

Dra dra

Whohooo... sovmorgon på en vardag.
Eller inte. Himlaplättars bajs, tydligen ska vi till ultraljud denna morgon tjugo i åtta. Vi ska alltså inte gå tjugo i åtta utan vår tid är 07.40. Varje gång har det behövts en särskild ul-kvinna eftersom jag är lite svårundersökt... jobbar hon vid den tiden undrar jag? Jobbar någon vid den tiden?
Jaja.. jag vet att det inte är SÅ tidigt, men det var himlars att den här efterlängtade sömnen inte kunde finnas till hands denna morgon heller. Men jag får sova sen på dagen, för gudarna ska veta att jag inte gör det på natten.
Eller jo, men jag hade några vaktimmar där kring 2-3. Mycket varmt tyckte jag att det var. Och sniffigt. Och kissnödigt.
Ni vet, de där vanliga grejerna.

Igår innan sömnen var det ett himla party i min livmoder. Mest själva livmodern skulle jag tro. Det drog och stretade nåt alldeles enormt längst ner och min lekmannamässiga bedömning är att Plutten satte sig med huvudet djupt ner i bäckenet. Det kändes dels på att jag blev seriöst kissnödig utan att behöva kissa och dels på att jag nu kan ta andetag som varar i någon sekund, till skillnad från förut då det fanns en väldigt grund botten, om ni förstår vad jag menar. Så för att reagera på det drog livmodern ihop sig massor och väldigt starkt. Jag har känt det där förut och det är helt vansinnigt. Den där kraften skulle kunna flytta en lastbil känns det som.

Nåväl, nu ska jag sjukanmäla mig mån-tor och sen kamma mig och gå till sjukan. Toodeloo.

Om att sälja sin själ

Jag får lite känslan av att jag har sålt min själ till djävulen ibland. Jag "borde kunna göra fler saker" och det måste ha varit så att gravidosar före mig har varit väldans pigga, starka och sugna på att alltid vara bland folk. Jag är kanske extremt mycket motsatsen, men jag har inte sålt min själ till djävulen. Jag har givit bort min tillvaro, min kropp och mitt liv till den här lilla killen som just nu ligger och sover så sött i min mage. Han vet ingenting den lilla sötisen. Han känner till en tillvaro med massa vatten, en navel, lite ljus- och ljudskiftningar och ibland en kattfot som trycker ner boningstaket på ett irriterande sätt.
Han vet inte att han snart ska vara med om det jobbigaste i hela livet, för övrigt vet han ingenting. Det är jag och J som ska lära honom det. Jag gör det hemskt gärna, jag gör allt som han kräver och jag säljer gärna mitt liv, kropp och tillvaro till den här lilla saken.
Sen om det kan rendera lite sura miner och oförstånd från omgivning, då får det vara så.
Han här, den här lilla, han är mycket viktigare än någonting annat.

Under ett halvårs tid, så länge det har varit officiellt med denna graviditet, har folk frågat när det är dags. Svaret har alltid varit ett väldigt valartikulerat juLI. Man formar munnen onödigt tydligt, speciellt på i:et. Av någon anledning är det i:et som möjliggör att man hör att det är ett l och inte ett n där före i:et. Det är svårt att trycka på ett l.
Så juLI.
11 juLI, när någon har frågat mer exakt.
Idag är det det som flera har hört fel på. Den 11 juNI. En månad kvar, nionde kalendermånaden.

Nu är det väl inget snack om att jag är ganska så höggravid. Hade jag inte varit tvungen att bestämma det för länge sedan hade jag inte jobbat den här veckan som kommer nu. Men nu ska jag göra det och idag är det måndag. Den sista måndagen. Detsamma gäller alla andra dagar den här veckan.
Vila sen.

Det här med att räkna ner

Imorgon är det söndag. Ljuvligt. Jag gillar söndagar väldigt, väldigt mycket.
På måndag är det måndag. Sen tisdag. Sen onsdag. Sen torsdag och då slutar mina elever som går i tvåan och det är en hel del... det kommer att bli gråtkalas som bara fan för vissa av dem har jag haft i tre år. Det ligger i sakens natur ifall man har vissa bekymmer med skolgången att man kanske måste gå om ett år på gymnasiet.
Så buhu.
Foglossningen nu går inte att ta miste på. Jag känner precis var det börjar luckras upp och det är inte särskilt skönt, även om ischiasen var värre. Fogarna kommer säkert att bli värre, jarå.
Min barnmorska går på semester till midsommar, så hon kan inte följa mig till slutet. Det är lite synd men jaja. Jag får gå till hennes ersättare ett par tre gånger kanske för att kolla blodtryck och så. Sånt är det.
Fredag finns ju också, då ska jag också jobba - min sista dag.
Jag ser jättejättemycket fram emot att jobba min sista dag. För några veckor sedan tyckte jag att det inte fanns så mycket kvar av mig att jobba med, men nu är det verkligen så. Varje gång jag reser mig är det pust och stånk, varje gång jag ska flytta stolen närmare en elev, stå, gå, hänga, prata, koncentrera mig.. shit.
Jag satt med en elev häromdagen och plötsligt utbrast hon "det känns som om det är skitjobbigt för dig att hjälpa mig".
Jag frågade vad hon menade och då sa hon att det hördes lång väg att jag inte kunde andas som en frisk människa.
Så trots att jag verkligen aldrig säger något inför eleverna så märker de ändå att jag är på sluttampen, i alla fall vissa av dem.
Ganska många "oj vad du ser trött ut" har jag fått de senaste dagarna på jobbet, framför allt efter lunch eller direkt på morgonen. Jag har en liten period där mellan 10-12 som jag är ganska högfungerande, sen efter lunch så är det inte så bra längre.
Därför är jag väldigt glad över att det är söndag imorgon och att jag bara har måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag kvar.
Tack för mig.

Magisk klänning

Ok. Klänningen är helt magisk... Jag ser ju också att det där är typ magen anno v 23 eller nåt. Nytt försök utan klänning visar följande:

I kommentarsfältet kanske ni kan gissa på när Plutten kommer. Själv hoppas jag på alldeles början på juli, eller slutet på juni.

Profilering

Ifall någon är intresserad av profilen såhär när nionde månaden står för dörren har ni den här.
I spegeln ser den gigantisk ut, men inte på denna bild.

Hatleverans

Till dig som orsakade smällen som väckte mig kl 4.48: Jag hoppas att du får en JÄVLIGT DÅLIG DAG, ELLER VAD SÄGS OM EN JÄVLIGT DÅLIG VECKA?
Jag vaknade ju såklart, ur ganska djup och trevlig sömn. Sen kunde jag ju inte somna om. Såklart. Jag var ju täppt i näsan, sängen knarrade, gardinen glipade så att jag hade dödsljus rakt i ansiktet, det gjorde ju ont överallt och jag fick ligga blickstilla för att inte Selma skulle märka att jag var vaken och börja trampa på mig, väckarklockan, peta ner saker från nattygsbordet och så vidare.
Så sen tio i fem har jag inte sovit. Nu är klockan fem över sju. Om tio minuter ska jag gå till bussen och kommer således att vara på jobbet vid sådan tid att jag med gott samvete kan gå hem halv fyra.
Då ska jag sova, sen när jag kommit hem.

En spännande ny utmaning stod inför mig imorse: att sätta på sig kläderna. Jag har ett tag märkt att det har varit lite problem att få på sig trosorna. Jag vet inte exakt hur man gör, sånt gör man ju bara utan att tänka på mekaniken bakom. Men att börja med att dra upp något från fotnivå har visat sig vara mer och mer skitsvårt och imorse, när jag skulle dra på mig megaelastiska tightsen gick det fan inte bra. Foten hamnade på tvären så att det inte gick att bara dra upp dem. Jag fick sätta mig och lirka cm för cm under tiden jag fick finna mig i att inte andas så mycket (och Plutten antagligen i att ha det jäkligt trångt). Efter vad som kändes som en onödigt lång evighet hade jag på mig tightsen och konstaterade roat att det är alltså fem veckor kvar. Jag ska i alla fall klä på mig varje dag i fem veckor till, det här kommer att bli sjukt kul.

När den här dagen är avklarad har jag bara tisdag, torsdag och fredag kvar att jobba denna vecka.

Det är gnälligt

Jag är en mycket dålig gravido. Jag vet inte vilken vecka jag är i. 34+4, eller 35:e är det nu. Det vet jag nu. Jag var tvungen att kolla upp det... eftersom jag har blivit senil.
Men måste man verkligen hålla reda på det där? Det är så många andra saker att hålla reda på. Jag siktar in mig på den 15 juni nu, ingenting annat.
Jag inser nu, eller insåg ikväll, att jag har alldeles för mycket fokus på mitt jobb. Det spelar ingen roll vad jag gör ändå. Det är inte jag som är bitter, det är inte det det handlar om, men det spelar verkligen ingen roll ändå.
Jag har två veckor kvar nu på arbetsplatsen och jag har tänkt hela tiden att det är helt otänkbart att gå tidigare än det, men nu ikväll börjar jag mer och mer tänka att det vore så oerhört skönt att bara få vara hemma, att få ligga på soffan, vila, ta hand om kissarna, förbereda sig mentalt och ordna med sådant som kan ordnas.
Jag har varit stressad över att jag inte är social som jag borde, att jag inte har givit av mig själv som jag borde, både på jobbet och bland mina vänner... men nu börjar jag inse att det inte spelar någon roll alls. Om två veckor slutar jag jobba för att inte mer sätta min fot där, för att helt koppla bort, och då hoppas jag att jag också med gott samvete kommer att kunna vara rätt så mycket totalt hemförlovad och inte behöva må dåligt för att jag inte orkar ta en drink eller gå ut och fika på stan.

Jag är i ganska dåligt skick rent allmänt. Det är inte synd om mig så för jag har inte dödsont i någon del av kroppen eller så, ingen skarp smärta som handikappar mig. Men jag kan göra mycket lite och för varje dag som går blir det värre och värre. Att ta sig upp ur soffan, att gå på toa, att gå till bussen, att vara på bussen (risken att inte få plats stressar mig alltid) och ATT JOBBA.
I fredags var jag verkligen tvungen att gå och lägga mig i vilrummet. Jag hittade en halvtimme mitt på dagen då jag fick gå ner och placera mig på britsen som finns där. Den knarrade skeptiskt, men höll och sen låg jag där och slumrade i en halvtimme. Jag tror att det kommer att vara så var och en av de nio arbetsdagar jag har kvar. Men det är inget konstigt... det känns bara som om den här tiden av fysisk och psykisk trötthet borde ligga kanske tre veckor fram i tiden, inte nu.

Kan en person som inte ens kan sätta på sig sina egna skor jobba? En person som inte orkar vara vaken en hel dag?
Det kanske är söndagsångest, men lite smått vill jag gråta litegrann, för jag är så kärntrött. Jag har försökt göra ett värdigt avslut på mitt jobb, men det har visat sig omöjligt, av flera olika absurda skäl.
Men man kan inte sluta jobba redan i 35e veckan utan egentliga skäl... det får man inte, det ska man inte. Folk jobbar ju hela vägen fram till bf, helt utan problem går de tio dagar före...
Varför är jag så himla gnällig?

Lördagsaction

Idag ska vi till Klippan.. med tåg. Väldigt spännande att se hur allt sådant ska gå för fröken giganto här. Det spöregnar ute, så jag testade min alinjeskurna regnjacka, som jag hela tiden har tänkt att den är lugn genom hela graviditeten. But no. Den satt väldigt tight, över brösten faktiskt. Magen gick, men inte brösten.
Så har jag en annan regnjacka som är äldre och ännu större på alla sätt, den gick bra över brösten men magen saknade ungefär 15 cm.
Så jag kör på mina sandaler, paraply, gravidtrenchen och hoppas på lite tur.
Men först: frissan. Det är första gången på ett halvår tror jag... kan behövas. Jag har ingen aning om vad jag ska göra.. vi får väl se... hur jag vill ha håret... på bilder som kommer att frontas i familjealbumet sen... utväxt... hmmm..
Ja, vi får se.

Godmorgon fredag

Jag hämtar mig inte lika bra som jag gjorde förr från sömnlösa nätter. Då var man lite trött, gäspade lite men sen kom man in i andra andningen och kände inte av det förrän på eftermiddagen. Men inte nu. Nu är jag svårt drabbad av Brainpool-ögon och det verkar inte lägga sig i första laget.
Klockan tre-nåt vaknade jag av att jag inte kunde andas. Jag fick gå upp och spraya nässpray, trots att jag vet att man egentligen inte ska använda det när man är preggo, trots att det är en sådan sort som går bra att använda för preggosar. Men jag skiter högaktningsfullt i det för jag gillar skitmycket att andas och om man inte kan andas för att någon trycker på nerifrån så ini.. och något annat täpper till näsan, då skiter jag i rekommendationer. Antingen det, eller så får någon göra en trakeotomi på mig.
Nå.
Folk på min arbetsplats vet väldigt lite om detta såklart. Det är bara de närmaste som dag efter dag får rapporter om hur bra eller dåligt jag sovit och hur jag mår rent allmänt. Alla andra ser mig bara och drar sina egna slutsatser, utifrån det estetiska intrycket.
Jag fick ett litet smakprov på dessa slutsatser igår när en (välmenande) kollega gjorde klart att de pratat om mig "väldigt mycket" och konstaterat att vissa som är i min situation bara glassar sig igenom alltihopa medan andra har det så himla jobbigt och så himla många krämpor.
Hänvisning till mig då alltså.
Och då vet ungefär ingen om statusen på mina foglossningar, huruvida jag drabbats av klåda, om brösten gör ont, hur mina fötter och händer mår, om jag har ont i huvudet, nivån på mitt blodtryck, hur jag sover, om jag ser i kors, hur övriga ligament beter sig, om jag har sura uppstötningar, om jag mår illa, om jag kan äta eller andas... inget av detta är något jag säger till folk och jag kan säga att i 99% av fallen så är jag väldigt lyckligt lottad. Det enda som stör mig ganska mycket är andningen och svullnaden. Men jag har ju inte ont någonstans. Men det de som pratat "ganska mycket" om mig har baserat dina uttalanden om är det de ser, nämligen att magen är stor.
Det är lite störande faktiskt, att folk sitter runt ett bord och tycker synd om mig baserat på hur jag ser ut bara. Jag förstår att det är i all välmening men av någon anledning vill jag inte bli ömkad förrän det finns skäl. Är det väldigt knasigt?