Om att synas

Man får många kommentarer om sitt utseende när man är gravid. Det är ju lätt hänt att många kvinnor blir fascinerade över denna förändring som kanske kan ske dem själva, eller som har skett hos dem själva. I det senare fallet kan man dessutom jämföra en massa med hur det var. Fullt mänskligt och intressant tycker jag, som är intresserad av människokroppen ganska så mycket.
Imorse vaknade jag kl 4 och kunde sen inte somna om. Jag låg och tänkte på kommentarer som jag fått, och de är många. Många många.
För några veckor sedan hörde jag bakom mig "vad fin du är!". Jag vände mig om och såg en gammal arbetskamrat från min förra arbetsplats som jag inte hade träffat och pratat med på bra länge. Väldigt väldigt glad blev jag, och jag minns det ordagrant därför att jag blev så glad och funderade på om jag kanske var fin?
Fast det här har vi ju avhandlat förut. Många gravidosar trivs med att vara gravida för att de känner sig så fina och avslappnade under tiden de är gravida. Så är det dock inte för mig. Jag har eftersom veckorna gått känt mig mer och mer som en zeppelinare. Som ett freak of nature, som jag brukar säga. Effekten blir väl sådan antar jag, när man är kort, har ett giant ass och dessutom bär barnet väldigt mycket utåt och ingenting bakåt ryggen. Magen blir stor och jag är nu helt rund. Det märker jag när jag försöker ta mig förbi grejer.
Det hjälper inte att gå på sidan, för jag är lika bred framåt som över höfterna, och då har jag ett sf-mått på 40 cm, så ni kan tänka er mina höfter...

Den roligaste kommentaren som jag har fått är följande:
"Det är så härligt att se dig. Många som ser ut som du känner att de måste gömma sig, men inte du, du framhäver allting. Du ser ut som en tunna!"

Värmer i själen.