Det är gnälligt

Jag är en mycket dålig gravido. Jag vet inte vilken vecka jag är i. 34+4, eller 35:e är det nu. Det vet jag nu. Jag var tvungen att kolla upp det... eftersom jag har blivit senil.
Men måste man verkligen hålla reda på det där? Det är så många andra saker att hålla reda på. Jag siktar in mig på den 15 juni nu, ingenting annat.
Jag inser nu, eller insåg ikväll, att jag har alldeles för mycket fokus på mitt jobb. Det spelar ingen roll vad jag gör ändå. Det är inte jag som är bitter, det är inte det det handlar om, men det spelar verkligen ingen roll ändå.
Jag har två veckor kvar nu på arbetsplatsen och jag har tänkt hela tiden att det är helt otänkbart att gå tidigare än det, men nu ikväll börjar jag mer och mer tänka att det vore så oerhört skönt att bara få vara hemma, att få ligga på soffan, vila, ta hand om kissarna, förbereda sig mentalt och ordna med sådant som kan ordnas.
Jag har varit stressad över att jag inte är social som jag borde, att jag inte har givit av mig själv som jag borde, både på jobbet och bland mina vänner... men nu börjar jag inse att det inte spelar någon roll alls. Om två veckor slutar jag jobba för att inte mer sätta min fot där, för att helt koppla bort, och då hoppas jag att jag också med gott samvete kommer att kunna vara rätt så mycket totalt hemförlovad och inte behöva må dåligt för att jag inte orkar ta en drink eller gå ut och fika på stan.

Jag är i ganska dåligt skick rent allmänt. Det är inte synd om mig så för jag har inte dödsont i någon del av kroppen eller så, ingen skarp smärta som handikappar mig. Men jag kan göra mycket lite och för varje dag som går blir det värre och värre. Att ta sig upp ur soffan, att gå på toa, att gå till bussen, att vara på bussen (risken att inte få plats stressar mig alltid) och ATT JOBBA.
I fredags var jag verkligen tvungen att gå och lägga mig i vilrummet. Jag hittade en halvtimme mitt på dagen då jag fick gå ner och placera mig på britsen som finns där. Den knarrade skeptiskt, men höll och sen låg jag där och slumrade i en halvtimme. Jag tror att det kommer att vara så var och en av de nio arbetsdagar jag har kvar. Men det är inget konstigt... det känns bara som om den här tiden av fysisk och psykisk trötthet borde ligga kanske tre veckor fram i tiden, inte nu.

Kan en person som inte ens kan sätta på sig sina egna skor jobba? En person som inte orkar vara vaken en hel dag?
Det kanske är söndagsångest, men lite smått vill jag gråta litegrann, för jag är så kärntrött. Jag har försökt göra ett värdigt avslut på mitt jobb, men det har visat sig omöjligt, av flera olika absurda skäl.
Men man kan inte sluta jobba redan i 35e veckan utan egentliga skäl... det får man inte, det ska man inte. Folk jobbar ju hela vägen fram till bf, helt utan problem går de tio dagar före...
Varför är jag så himla gnällig?