Irritationen fortsätter

Jaha, god morgon. Förhoppningsvis är denna morgon mer god än någon annan de senaste fem dagarna. Min irritation finns kvar, fast nu riktas den inte mot J utan åt andra håll.

Hur man än gör och hur många år man än fyller, så är man alltid minstingen. Ni älstingar som tycker så jävla synd om er för att minstingen alltid blir bortskämd kan stoppa upp era argument. För visst, mysigt att bli bortskämd är det ju alltid, men INTE SÅ HIMLA MYSIGT att bli förminskad och misstrodd, och trodd om att man ska vara lite lite dummare än andra.

Jag brukar t.ex. inte säga min ålder på jobbet för då börjar alla kärringar oj:a och ah:a sig och konstatera att då jag föddes då plockade de sitt första gråa hårstrå och då jag började gymnasiet då var de på yngstas bröllop och då jag tog min examen så firade de diamantbröllop med sina karlar. Men min kompis M som också jobbar på mitt jobb, hon förnekar sig inte. Hon har fyllt 30 har har åldersnoja så det räcker och blir över. Hon missar inga chanser att påpeka för alla hur otroligt UNG jag är, och då börjar oh:andet och ah:andet.

Jag må vara ung för min position och jag må vara minstingen i familjen men jag är inte dum i huvudet och jag har rätt att känna det jag känner. Punkt.

Fester faster

Jag fortsätter mina funderingar kring det här med ålder.
Häromdagen träffade jag några vänner och samtalsämnena cirkulerade ganska mycket kring olika fester. Hur festligt hade det varit, hur roligt hade det varit att dansa, hus länge stannade man, hur full blev man... och så vidare.
Jag tänkte på att jag inte tyckte att det var den största behållningen jag hade av samtalet - just när ämnet blev olika fester. Jag fyller snart år. Borde jag inte ha en fest?
Nej, det känner jag inte att jag vill.
Skulle inte någon annan ha en fest då? När ska det bli? Det måste bli snart. Fester verkar ju vara det roligaste som finns.
Men så tycker inte jag. Det verkar inte bara vara en tillfällig svacka, för när jag tänker tillbaka på de senaste festerna jag varit på så har det varit trevligt och så (när jag hittat någon trevlig att prata med), men inte veckans höjdpunkt.
Ifall jag tänker på min helg och vad jag ska göra så kan det mycket väl bli så att helgens höjdpunkt blir en promenad, en tur till ikea, ett besök till badhuset eller att jag läst en riktigt bra bok. Fester känns för det mesta mer jobbigt än kul.
Ofta får man frågan om vad man ska göra i helgen. Per automatik svarar jag ofta "ingenting" när jag inte ska på någon typ av tillställning. Jag kanske har en massa annat planerat, men inte någon fest och då blir det "ingenting".

Jag funderade lite över detta idag när jag kom över rapporteringarna från hur Robinsondeltagarna hade firat.
Rätt så vuxna människor, Anders som är något på 40 och Jimmy som är 32 pratar om att skalla folk, sprutar diverse bubbel, dansar på bordet och andra än dem visade bröst och hade sig.
Om det kan du läsa här.
Det fascinerar mig att de verkligen tycker att det är det roligaste man kan göra, att hälla i sig alkohol, svära till kvällspressen och tungkyssas med folk av samma kön även om man inte är homosexuell.
Gud vad coolt... för en 40-åring.

Två personer betette sig lite mer i enlighet med sin ålder. Hans och Mats, båda dryga 40 år gamla. De befann sig hemma hos Mats för att kolla på finalen tillsammans, utan att ha bjudit in kvällspressen och utan att hota någon med skallning eller att tungkyssas (tror jag).

Märkligt.