Jaha, god morgon. Förhoppningsvis är denna morgon mer god än någon annan de senaste fem dagarna. Min irritation finns kvar, fast nu riktas den inte mot J utan åt andra håll.
Hur man än gör och hur många år man än fyller, så är man alltid minstingen. Ni älstingar som tycker så jävla synd om er för att minstingen alltid blir bortskämd kan stoppa upp era argument. För visst, mysigt att bli bortskämd är det ju alltid, men INTE SÅ HIMLA MYSIGT att bli förminskad och misstrodd, och trodd om att man ska vara lite lite dummare än andra.
Jag brukar t.ex. inte säga min ålder på jobbet för då börjar alla kärringar oj:a och ah:a sig och konstatera att då jag föddes då plockade de sitt första gråa hårstrå och då jag började gymnasiet då var de på yngstas bröllop och då jag tog min examen så firade de diamantbröllop med sina karlar. Men min kompis M som också jobbar på mitt jobb, hon förnekar sig inte. Hon har fyllt 30 har har åldersnoja så det räcker och blir över. Hon missar inga chanser att påpeka för alla hur otroligt UNG jag är, och då börjar oh:andet och ah:andet.
Jag må vara ung för min position och jag må vara minstingen i familjen men jag är inte dum i huvudet och jag har rätt att känna det jag känner. Punkt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar