Maneter

God morgon.
Igår tog jag tag i tre av de saker som höll mig vaken i förrgår, det kändes mycket bra. Vi får se om det får några resultat, men jag får i alla fall sinnesro för att jag har gjort det som jag borde och kan göra.
Selma väckte mig imorse redan kvart i sex med att föra något helt otroligt oväsen. I min dröm var jag helt säker på att det var någon som provade en stor klackstövel med rostfritt stål på klack och trampyta. Ja, men det var ju så det var.
Tills jag började komma upp till ytan där i sömnen och inse att vänta nu här... det lär ju inte vara så.
Det var Selma som krafsade ihjäl sig på badkaret, av någon anledning.
Jag har drömt en massa dumt. Jag drömde att jag blev inlagd pga ett blodprov som visade konstigheter. Jag trodde hela tiden att jag skulle få åka hem, men det fick jag inte. Bredvid mig var en stor tank där det odlades brännmaneter.
Sen var det någon annan i samma säng som jag som skulle föda barn och efter att hon hade fött så skulle hon undersökas av en mycket hårdhänt läkare. Hon fick ligga med huvudet i mitt knä och då fick jag flytta ut på kanten av sängen. Då såg jag på golvet en fisk som låg där, de hade använt denna fisk för att diagnostisera något förut, det kändes helt naturligt när jag såg det. Plötsligt dök det upp en annan fisk, som hade flera skador. Sjukvårdspersonalen tyckte att det var väldigt intressant vilka stora skador den nya fisken hade på stjärtfenan.
Sen försvann den här andra kvinnan och alla andra också för den delen, och jag låg där i mörkret i min säng och kollade på maneterna.
Det var en konstig dröm.

Idag är ingen spännande dag. Sista dagen på 24:e veckan. Men det är en tisdag. Lång dag, precis som igår. Tisdagar är deprimerande, de är så himla långt från helgen och ledigheten. Men onsdagen är värre, för då tycker man ändå att man har kommit en bit, men man har inte kommit någon jävla stans alls. Det är fortfarande två dagar kvar av veckan då. Och på tisdag... då är det TRE hela dagar kvar, och nu är det dessutom tisdagens morgon så det är i princip hela veckan.
Men det är i alla fall närmare påsklovet. Då ska jag och J åka till London. Det ska bli festligt. Mina stödstrumpor kommer att få jobba då.
Todeloo.

00-talet

Jag har gjort en sammanfattning av 00-talet. Ytterst möjligt att jag glömt något viktigt. Jag hoppas att folk inte tar illa upp, men jag kan lätt glömma saker som ändå är viktiga. Att alla meningar börjar med "jag" är för att det hela handlar om... mig.
Orkar man inte läsa så självupptaget så behöver man inte.

2000
Jag fyllde 18 år, var ihop med Jonis och skaffade honom Fluffington. Min tid delades mellan hemma och Östersund p.g.a. Jonis och skolan. Jag tog körkort och tog mig ytterligare ett efternamn.

2001
Jag tog studenten, jobbade på MoF:s camping och flyttade till Helsingborg. I början av detta år var jag också mycket i Östersund men mer och mer hemmavid. Trean på gymnasiet är ju alltid en välsignelse och huset hemma blev min ensamma hemvist då alla andra familjemedlemmar befann sig någon annanstans. Efter en resa till Kreta med gymnasiekompisarna bestämdes att jag och I skulle bo ihop i Helsingborg. Så blev det och jag började läsa Genusvetenskap i Lund.

2002
Jag och I lever loppan i lägenheten i Helsingborg. Jag slutar läsa genusvetenskap och börjar på min historiekarriär. Allt i Lund såklart. Även I börjar läsa i Lund och vi kommer fram till att vi vill bo närmare Lund. En kursare på genusvetenskapen tipsar om Arlöv och det blir det. Eller vi börjar leta lägenhet där då.

2003
Vi flyttar till Arlöv och lever ännu mer loppan där. Vi far mellan klubbar i Malmö, nationer i Lund och bakispizzan i Arlöv. Till hösten flyttar även gamla barndomskompisen C ner och vi blir riktiga musketörer. Jag fortsätter att läsa historia för fulla muggar. C börjar också i Lund och vi får en ny kompis S. Jag, C, I och S bestämmer oss för att flytta in i en lägenhet i Lund och börjar leta. Jag skriver mina b- och c-uppsatser i historia.

2004
Vi får en lägenhet i Lund och blir ett kollektiv. Jag börjar känna mig slut då jag både jobbar och pluggar väldigt mycket. Våra fester passar inte ett sådant lynne och till slut bestämmer sig C, I och S för att det inte går att bo med en så deppig person. Jag ligger i sängen dagarna in och dagarna ut och är tillfälligt sjukskriven. Jag läser svenska och jobbar som mentor för historieeleverna. Dessutom börjar jag så smått att jobba som städerska. Det blev för mycket och en väldigt obehaglig situation blir ännu värre. Efter en nödutryckning från MoF kommer jag tillbaka och får bo hos kursare H medan jag frenetiskt letar hem. Efter ett blödande brev till AF-bostäder får jag förtur till en lägenhet av sociala skäl. Jag, I, S och C har ingen kontakt, förutom vid ett tillfälle då vi måste dela upp våra tillhörigheter. När jag flyttar ut har alla låst sina sovrumsdörrar och försvunnit från lägenheten - så att de ska slippa träffa mig och de mina. Musketörvänskapen upphör i ett slag. Jag flyttar in i en lägenhet några hundra meter därifrån och gör vad jag kan för att skriva färdigt uppsats i svenska tillsammans med kursare M. M, H och J (och familjen) stöttar som aldrig förr och jag börjar lite långsamt bli en vanlig människa igen. Ingen kontakt med de andra. Jag går på dagvård på psyket. Jag skaffar en katt vid namn Clovis som blir min allra bästaste kompis.

2005
Jag flyttar faktiskt inte, utan bor kvar. Läser svenska och Litteraturvetenskap tillsammans med mina nya vänner M och H och min gamla vän J. En gång, när vi har fest i stadsparken på valborg träffar jag på C i en kissbuske. "Hej!" säger hon glatt "vad sjukt att träffa dig här!" fortsätter hon. "Hej" säger jag, kissar och går ut. Hon kan inte kissa. Hon står hukad länge och väl men den anspänningen som hon så mycket försökte dölja med sitt fåniga tonfall kan inte kroppen dölja. Hon står kvar och piper när jag går ut. En liten seger över... det hemska. Jag fortsätter min terapi men har inte längre dagvård. Jag trappar upp min verksamhet igen och jobbar som mentor på litteraturvetenskapliga institutionen tillsammans med M. Jag börjar dessutom att jobba på McDonalds. På sommaren dör morfar, stor familjesorg. Begravning. Dessutom gifter sig MoF, min bror och hans sambo och även min syster. Jag är tärna i en fin grön megaklänning. Många familjeevents. På hösten blir jag påkörd av en bil, slår sönder ansiktet och åker in på sjukhus. Slutar aldrig ha ont, fast skadorna på ytan läker eftersom. En liten fling som jag hade vid tillfället vägrade komma och hjälpa mig när jag blivit påkörd. Efter lite tjat gick han med på att hjälpa mig att hämta cykeln som låg på en refug mitt i vägen, påkörd. Han lämnade cykeln, sa "fy fan" (om mitt ansikte) och skulle iväg och spela Wow. Inget mer med honom sen. Efter ett gott tag upptäcks att jag har fått en nervskada på köpet. Därav den ihållande smärtan. Trigominusneuralgi. Jag läser lärarutbildning på distans och slutar på McDonalds.

2006
Jag börjar träffa systers mans kusin och blir ihop och sedan sambo i en rasande fart. Studierna består jättemycket av praktik nu och jag åker mellan Lund och Ängelholm som en vettvilling. I Lund bor jag i en ny lägenhet, nu närmare M. N (kusinen till systers man) flyttar ner och stöttar mig när MAH bestämmer sig för att jag inte varit på min praktik tillräckligt mycket. Jag förstår ingenting men det visar sig sedan att min handledare, som trallat friskt hela terminen, gett mig ett svidande omdöme som gör att MAH vill stänga av mig. Jag förstår ingenting eftersom jag fått högsta betyg innan på min praktik. Efter möte på möte där jag blir tillintetgjord och bevingade ord som "det spelar ingen roll vad det står i våra handlingar, det som spelar roll är vad vi säger här" bestäms att jag får fortsätta men att jag måste göra om fem veckors praktik. Jag måste alltså studera dubbelt, samtidigt som jag jobbar på ett lekland i Lund. Det gick för att jag var tvungen men jag var inte glad. Jag och J (från ovan) åkte till Sthlm för att ge Högskoleverket en utvärdering av distansprogrammet i Malmö. Den blev svidande, för dem.

2007
Jag och N bestämmer att vi ska flytta till Malmö och gör också det. Samtidigt tar jag min examen och börjar jobba i Lomma. Först som vikarie, sen på 50% och sedan på 100%. Jag och N går skilda vägar under sommaren och jakten på en ny lägenhet för min och hans del börjar. Både han och jag hittar lägenheter som vi flyttar till till hösten. Jag jobbar kvar i Lomma. Min syster flyttar till Jämtland, hem till en karl från förr, efter skilsmässan från första maken. Vid denna flytt måste hon lämna över en kisse, en Selma, till mig. Väldigt snel katt.

2008
I januari föds brorsonen L. Lyckan är stor, L är liten och på tidiga våren är det dop i Borås. Jag fortsätter att jobba i Lomma och har det frid och fröjd i min fina egna lägenhet i centrala Malmö. Jag börjar känna mig lite uttråkad på den lilla arbetsplatsen i Lomma och får mot slutet av året veta att elevunderlaget inte tillåter att jag fortsätter där. Sommaren är underbart fin och jag spenderar den mest ensam inne i stan. Men också en vecka med brorson L och svägerska L i Falkenberg som husvakter. Roligt. I augusti träffar jag en lång man med samma namn som systerns nya man. Denne nya man gifter hon sig med denna sommar och jag får plötsligt min bästis från gymnasiet som svägerska på avstånd. Systern och mannen flyttar ner till södern igen och allt är frid och fröjd. Min nya man och jag åker till Sthlm för att hälsa på lite kompisar och bo på hotell. Ljuvligt trevligt. Men jag börjar känna att allt inte står rätt till med hälsan. Detta i november. I slutet av året får jag som skrivet, säga farväl till min arbetsplats i Lomma och istället söka andra jobb.

2009
Jag börjar jobba i Kävlinge. En termin har jag kontrakt på men hoppas på att få jobba längre. Det visade sig dock att elevunderlaget, krisen och lite annat gör att jag inte får fortsätta, trots att jag jobbat som en galning. För att klara mig ekonomiskt jobbar jag på sommarskola under nästan hela sommaren. Då jag inte jobbar åker jag och nya mannen till Mallorca och sommarstället Juånäs. Wunderbar. Hälsan försämras och jag börjar få konstant ont, så fort jag äter. Jag söker med ljus och lykta efter läkare men möter bara arrogans, väntetider och idioti i vårdapparaten. Efter sommarskolan vet jag inte vad jag ska göra. A-kassan hjälper mig att flyta men jag behöver jobb. Jag börjar sjunka ner i stor ledsenhet över att jag inte har jobb och inga pengar och att jag hela tiden från sluta från mina jobb. M ringer och berättar att de behöver någon i hennes arbetslag. Vips har jag jobb i ett år framöver. Hälsan försämras och till slut hittar jag en läkare som skrämmer skiten ur mig med sin diagnos. Jag börjar utredas och är i skrivande stund inte färdig. Det upptäcks en extrem brist på B12 och jag börjar få sprutor två gånger i veckan. I november går mormor bort och begravningen hålls hastigt i december. Återförening med släkt och bygden. Avsked lika snabbt igen.

Ja, eh, ja...

Jag trodde väl inte mer att jag skulle behöva använda mig av etiketten a-kassa, men si så jag bedrog mig.
Jag har fått detta meddelande:

Skicka in meddelande om arbete

Du deklarerar arbete på dina kassakort fr.o.m. 2009-10-01 men AEA saknar
uppgift om ditt arbete och anställning. Skicka ditt meddelande om arbete till oss snarast.
Meddelandet måste inkomma inom 28 dagar. Om meddelandet inte kommer in inom ovan angiven tid, kommer utbetalningen av arbetslöshetsersättning att stoppas till dess det kommer in. Om du inte lägre är arbetslös behöver du inte
meddela oss något.

Någon som förstår ungefär om jag ska göra något och i så fall, vad?

Gott in himmeln

Idag har jag fått ett brev:

"AEA ber dig sända in ett arbetsgivarintyg snarast eftersom vi har uppgift
om att du avslutat ett arbete. Blankett bifogas. Behöver du fler blanketter
finns de för utskrift [...]"

Någon som har någon ledning om vad detta eventuellt kan tänkas handla om?
Sen står det:

"Arbetsgivarintyg ska skickas även om du fått din anställning förlängd. Att
anställningen pågår ska då framgå av intyget. [...] Vi måste begära
arbetsgivarintyg från alla som avslutat ett arbete eller minskat sin
veckoarbetstid. [...]"

Det är inte helt solklart detta... ty inget av detta har ju skett med mig. Det enda jag vill är att helt och hållet, till 100% slippa a-kassan mer i mitt liv. Måste man hålla på och intyga att man inte ska ha mer pengar? Är de inte bara glada för det?
Jag försökte få ett arbetsgivarintyg från mitt förra jobb innan det var slut, eller rättare sagt, innan jag fått min sista lön som var förskjuten med en månad.
Det gick inte alls.
Man fick inget före avslut.
Ok.
Hur ska då detta gå?
Det som har hänt nu är ju att jag har fått 100% arbete.

Gud, jag har väckt en björn, eller ett monster, som sov, när jag började ansöka om a-kassa.

Don't do it folks, never do it!

Debacle

Tror man att det här kan generera strul med a-kassan? Se här:
Jag fick först besked om att jag skulle börja jobba 100% på normalt sätt fr. o. m. den 12 oktober. Fint och bra. Så: den 12 oktober skickade jag iväg mina sista kassakort och sa till af att nu var det slut.
Plötsligt fick jag besked om att jag började jobba 100% redan från den 1 oktober. Jag hade ju gjort det, men det skulle vara en sk. fyllnadstjänst. Nu omvandlades det istället retroaktivt till en norma 100%-tjänst.
Fint.
Men jag var tvungen att skicka rättelse till a-kassan (vilket jag har gjort). Det bör ju vara frid och fröjd. Igår dock, fick jag besked om att af meddelat a-kassan att jag fått 100% sen den 12 oktober. A-kassan får således motstridiga uppgifter från mig respektive af. Man kan ju tycka och tro att de borde gå på min linje eftersom det besparar dem kosing.
De vill väl alltid bli besparade kosing?
Men det kan man aldrig, icke, vara säker på. Rätt ska vara rätt kanske mer är en devis. Eller inte.
I vilket fall som helst ringde jag nyss för att se omd et gick att bringa klarhet i detta för alla parter. Problemet var bara att telefontiden tar slut kl 11 och börjar igen kl 13. Dumt.
Folk har tid på lunchen att ringa. Folk har inte tid sen. Inte jag i alla fall.

Möjligen ett i-landsproblem (eller helt säkert, med tanke på att u-länder sällan har a-kassa och af).
Men vad ska jag skriva om då? Mitt liv är helt händelsebefriat!

Så var det slut

I ärlighetens namn ska väl sägas att det aldrig har varit helt bra mellan oss. Visst, ibland har det glimmat till men till och med i början var det ganska skakigt.
Det var till och med så att det var ganska tydligt att vi inte alls egentligen litade på varandra.
Hela tiden krävdes försäkran av olika slag och det håller inte i längden.
Men som skrivet, ibland glimmade det till och då tänkte jag att jag kan nog inte leva utan ändå. Tills det började bli skakigt igen och då började jag tveka igen.
Men nu, efter ganska lång tid då det aldrig riktigt har varit helt bra så måste man nog börja inse att man får ta sin självrespekt och gå.
Att gå någon annanstans är ju ett fritt val men det kan vara svårt att ta det klivet.
Det är egentligen alltid först när man får en möjlighet att kliva över på en annan tuva som man tar mod till sig och lämnar.
Människan är feg på det sättet, men på ett sätt är det samhället som styr.
Det ska vara såhär.
Ytterst få människor är undantagna från normen.
Inte jag och knappast någon jag känner.
Men nu har den här tuvan uppenbarar sig och jag lämnar med högt huvud något dåligt och dysfunktionellt.
Det ska bli skönt att börja jobba 100%.

Ahaaaaaaa!

Jahaja.
Jag har jobbat extra den här veckan och förra. Det är fint. Jag är så glad.
Riktigt glad.
Det här kommer att kunna betala räkningar. Fint.
Men så kom jag på en sak.
Missförstå mig inte, jag är fortfarande glad. Skitglad.
Men jag är så less på ekonomiska vurpor (innan jag i sanning hunnit bli The Buffert Lady).
Den här månaden kommer jag att få lön för de dagar som jag jobbar 50%. Allt frid och fröjd.
Men jag kommer inte att få a-kassa för de resterande 50 procenten, ty de dagar som jag jobbat extra får jag ju såklart ingen a-kassa för.
Ingen lön heller - förrän slutet nästa månad.
Det är en loose - win situatiation.
Vad gör folk som går på a-kassa, men som sedan får möjlighet att hoppa in på timmar 80% av tiden? De får en månad 20% av sin inkomst och håller ut till slutet på nästan månad?

Nedrans, rackarns kanalje! Hur ska jag kunna bli The Buffert Lady med sådana här förutsättningar?

Jag ska dock se det positiva.
1. Jag lär mig leva på ytterst lite pengar, dvs jag lär mig "vända på varje krona"
2. Jag kommer att få en rolig lön nästa månad
3. Det här med att få a-kassa varannan vecka är modellen har jag upptäckt. I framtiden ska jag göra en stor del av min lön otillgänglig och "betala ut" den till mig efter två veckor in i månaden.
4. Nästa månad ska jag inte betala försäkring, köavgift i bostadskö eller en monstertelefonräkning som den jag lyckats skaffa mig förra månaden tack vare ett dumt program som jag testade i telefonen. (Man kunde ha sitt mailkonto i mobilen, men då skulle det ladda ner hela inboxen varje gång man gick in, det var ca 30-40 mb varje gång. Jag gjorde det två gånger innan jag tyckte att det var alldeles för otympligt. Men då hade det redan kostat 10kr/mb. Det gör jag inte om, och inte ni heller om ni har en Nokia! Varning!)

Svart anyone?

Min ekonomiska situation stör mig som bara fan. Det är helt galet hur många procent av min tankeverksamhet under både min vakna och sovande tid den upptar.
Jag hatar att ha det såhär.
Jag tänkte i min naivitet att jag inte skulle behöva ha det megaknapert mer efter det att jag tagit min examen. Jag tänkte verkligen det.
Jag kan förstå att ni kanske tycker att det är roligt att jag tänkte det, borde jag inte ha vetat bättre?
Jo, kanske.

Men jag tänkte att jag hade utbildat mig under dryga fem år, fått mig en examen, skött mig bra under praktiken och då tänkte jag att jag skulle få jobb. När jag sen fick en relativt bra löneutveckling på mina första jobb så tänkte jag att nu har jag äntligen fått det jag jobbat mig till och förtjänar. En ekonomiskt trygg tillvaro (inte för att jag tjänade särskilt mycket, men helt ok för mig) men så kommer den här situationen och a-kassa och fan och hans faster.
Jag räknade ut nyss när jag borstade tänderna att jag, baserat på det som a-kassan verkar ha planer på att ge mig inom en väldigt oviss framtid, skulle få ut bara två tusen kronor mindre om jag var arbetslös 100% jämfört med nu när jag jobbar 50%.
2000 kr är iofs sjukt mycket just nu, och representerar skillnaden mellan att kunna bo kvar och bli tvungen att flytta från min lägenhet, men det är ändå galet att skillnaden är så liten.
Så har jag gått omkring och funderat på om jag ska söka ett jobb som jag sett. Det är inget lärarjobb, jag kan inte söka lärarjobb på de resterande 50% eftersom schemat ändras med jämna mellanrum. Jag kan inte säga till en eventuell ytterligare arbetsgivare att jag kan jobba på onsdagar och torsdagar t.ex. för det ändras hela tiden. Smått irriterande, men också bra. Det beror på hur man ser det.

Så det jobb som jag sett är ett helt annat jobb, ett lågavlönat jobb utan krav på utbildning. Jag kollade upp vad man kan vänta sig som betalt i ett sådant jobb och räknade ut vad jag skulle tjäna om jag jobbade några timmar i veckan på det jobbet och kom fram till att det helt enkelt inte skulle vara värt det. A-kassan skulle vara lika hög eller högre och att få pengar från a-kassan har jag inga moraliska problem med. Tvärtom.
Om jag kunde hitta ett extrajobb där jag får betalt motsvarande en lärartjänst eller ett svart sådant, då skulle det kunna rädda min situation.
Inte för att den behöver "räddas", jag klarar mig - precis.
Men jag HATAR att ha ont om pengar, speciellt när folk omkring mig lever relativt gott och vill fortsätta att leva det livet, varesig jag kan vara med eller inte.

Linjärt

Jag ska berätta vad det hela var om. Nuförtiden (och sen 2007) har det bestämts att folks karensdagar och andra speciella dagar under arbetsveckan drar ner den "beräknade totala normalarbetstiden" under en vecka. Så jag som har två karensdagar och två lediga dagar under de senaste 12 månaderna får min arbetstid reducerad från 40 till 38 timmar per vecka. Detta betyder således att jag måste vara försiktig när jag tar timmar utöver mina 50% som jag påbörjar på måndag. "Tabellen är inte linjär" och således kan jag förlora pengar.
Oklart varför, men så är det.
Varför inte ha tabellen linjär?
Ingen vet.

Sånt är det

A-kassan.
A-kassan.
A.
A som i... analhål. Avskum. Avkastning? Alpacka? Nej, alpackorna är ju söta.
Jag har jobbat 100% alltid. I alla fall sen mars 2007 och a-kassans bedömning grundar sig på det senaste året. De senaste 12 månaderna. Jag har alltså jobbat 100% (vilket för en lärare blir 45 timmar, men på papperet hos t.ex. a-kassan blir det 40 timmar). A-kassan har dock kommit fram till att jag har jobbat 38 timmar i veckan i snitt. Jag fattar ingenting, varför? Jag har ju jobbat heltid? Överallt? Jämt?
Så jag ringer för att höra.
Får beskedet om att jag måste skicka in en omprövningsförfrågan. Fast det gör egentligen ingen skillnad om jag jobbar 50%, för då får jag ändå a-kasseersättning för 2,5 dagar i veckan, precis som jag skulle ha haft om det var angivet att jag jobbat 40 timmar per vecka. Det roliga kommer nu: Om jag jobbar 21 timmar per vecka, alltså yttepyttelite mer än 50% så får jag bara a-kasseersättning för 2 dagar. Det är p.g.a de 38 timmarna som felaktigt (kan jag bara anta) är angivet. Så jag måste be om omprövning och har också så gjort. Jag måste skicka in Anmälan om arbete vilket jag också har gjort.
Vad ska jag göra med Arbetsförmedlingen månne? Avanmäla mig?
GOTT IN HIMMELN.
Hur kan de TRO att NÅGON försöker utnyttja det här systemet? Det krävs ju fantamig examen i lite allt möjligt för att klara de här ansökningarna, blanketterna och för att parera alla roliga besked man får på telefon.

Och just ja: inkomstförsäkringen som mitt fack skickade information till mig om. Den som ska ge mig ersättning så att jag kommer upp åtminstone nära min gamla lön: den har facket förhandlat till så att den inte börjar gälla om man inte blir arbetslös den 1 oktober eller senare. Inte alls för mig heller verkar det sig ty jag var visstidsanställd.

Det känns som om jag är en enda stor besvärlig jävel. Längst ner i arbetarhierarkin. Högst upp i denna hierarki är de som jobbar med datorer inom den privata sektorn. De har höga löner, given inkomstgaranti och arbetsgivare som utan att bli tillfrågade lämnar ut arbetsgivarintyg som är korrekt ifyllda. Jag har en lång utbildning. Jag är ändå knappt värd något och får tjorva mig fram till minsta lilla perk.
Sånt är det.

En annan femma

Jahaja. Igår hände det grejer.
En av de saker som hände var att jag var helt utan telefon och internet. Även tv:n via bredband fungerade inte, men som tur är har jag några kanaler i kabelnätet så jag kunde i alla fall kolla på några program igår när jag satt och stirrade på min ledsna dator.
Hade jag haft internetanslutning igår så hade jag kunnat berätta en massa. Istället fick jag först ringa till Telia och få beskedet att en kabel var trasig. Mellan telefonen och modemet ska det tydligen gå en kabel, hade jag ingen annan sådan?
Nej för fan, vem har en sån?
Köp en ny fick jag rådet.
"Men, men... " försökte jag, "kan det inte vara något annat?"
Tänk er Yrrol, tänk er "Mayday, mayday, need permission to land" och Johan Ulvesson som säger "Näpp", applicera detta "Näpp" på detta samtal och ni har slutet på det.
Så jag ringde till J och pep, han kom farandes med sladdar och vi testade. Det visade sig att det ju inte var sladden.
Så jag ringde igen och fick veta att det antagligen var modemet för stationen var det ju inget fel på. Jag fick så lov att gå ner till Teliabutiken och byta ut den. Så jag gjorde det, vandrade, vandrade, vandrade och till slut kom jag och J hem igen med nytt modem.
Näpp.
Inte modemet.
Så jag ringde igen och nu skulle en tekniker komma, inom tre arbetsdagar skulle det hela vara åtgärdat.
HA! In your face Comhem, ni med era "om tio arbetsdagar kanske vi hinner titta på ytterdörren för att börja förbereda för att kanske ta oss utanför Comhemhögkvarteret". Imorse ringde Nissepisse och meddelade att en kabel utanför var trasig, nu lagad, allt var frid och fröjd. Det är det ju också, jag sitter ju här!

Så: Jag har fått jobb! Hurra, hurra, hurra för mig!
Gravidot verkar allt annat än stabil och hon behöver en backup. Enter: me.
50%, fram till det att hon går och föder, då 100%.
Excellent.

Present

Det är svårt att starta upp en blogg. Det är lite svårt att beskriva, men det brukar alltid bli så här för mig.
Jag känner mig inte riktigt hemma och kan inte finna inspiration att verkligen skriva långa och innehållsrika inlägg.
Jag börjar således med en egentligen ganska intetsägande presentation om mig själv.
Jag vet knappt hur gammal jag är. Det har hänt mer och mer under den senaste tiden att folk har frågat mig hur gammal jag är och jag har varit tvungen att räkna efter. 26? 27? 28? Rätt svar är 27, i alla fall under ett knappt halvår till.
Jag är inte en sådan person som har fullt med tatueringar, piercings eller dreads över hela kroppen (kan man ha dreads någon annanstans är på huvudet? Iu). Jag har faktiskt inget av detta, förutom två hål i öronen och det är ju närapå legio i dessa tider.
Jag skulle gärna vilja presentera mig med ett yrke, problemet är att jag inte har något. "Inte så konstigt i dagens läge" tänker ni. Jo, säger jag.
Det faktum att jag är arbetslös är ett av mina allra största misslyckanden i mitt liv. När jag utbildade mig (vilket jag har ägnat i princip hela mitt liv åt fram till nu) valde jag en hyfsat säker inriktning och såg till att göra allting by the book med goda betyg och tid över. Jag sökte jobb direkt och fick jobb direkt. Jobbade på samma ställe under två år men sedan fick jag sluta där. Sen började på ett nytt jobb men fick sluta även där. Alla som är snälla försöker övertyga mig om att det hela beror på otur och saker som jag inte har någon inverkan över. Jag är inte i närheten lika snäll mot mig själv som andra är. Jag ser mina vänner och kursare som gått samma väg som jag men som har kvar sina arbeten. Jag ser detta, det kallas empirisk forskning, och konstaterar att det är ett MISSLYCKANDE on my part.
Det skulle vara helt ok att leva på a-kassans ersättning om det inte var för att jag aldrig får den. Det finns enormt många inkompetenta personer hos a-kassan och regler ändras hela tiden. Jag är en väldigt vanlig arbetare som inte gjort annat än att jobba. Inga föräldrapenningar, ingen smittbärarpenning, ingen sjukpenning... ingenting. Ändå fallerade försöken att få ersättning. I alla fall på första försöket.
Mitt liv just nu består till 50% av att parera a-kassans dumheter.

Den andra delen av mitt liv orkar jag knappt skriva om just nu. Jag är inte kurant. Något är fel med mig och jag har blivit skickad mellan läkare så många gånger att jag knappt vet hur många läkare jag träffat angående detta under de senaste tio månaderna.
Nyligen fick jag äntligen en remiss skickad till en specialist men den remissen har försvunnit någonstans på vägen. Oförklarigt och oacceptabelt men ändå helt sant.

Nå. Så himla negativ är jag inte egentligen. Det kan vara så att den här bloggen blir en ventil för både glädje och sorg.

Jag uppmanar er som läser att komma med feedback genom att yttra saker här nedan. Då skulle jag bli väldigt glad.