Nu för ett år sedan

För ett år sedan mådde jag otroligt dåligt. Jag mådde dåligt fysiskt, det inser jag nu när allting som påminner mig om höst/vinter gör att jag mår illa, och jag mådde dåligt psykiskt. Det var inte himlastormande lycka på vår gata i stan för ett år sedan, vi kan säga så.
Jag fick missfall den 10 oktober. Märkligt, märkligt att det sätter sådana spår. Om det inte råkade vara så att jag tog ett graviditetstest eftersom jag kände mig lite konstig och om det inte råkade vara så att det där gravtestet visade positivt på den allra tidigaste dagen möjlig så hade jag inte ens vetat om att det var ett missfall. Men nu visste jag det och den tionde oktober ville den lille inte vara med mer. På jobbet bestämde den sig för det. Man vet ju inte direkt om det är ett missfall eller bara nån liten egenhet kroppen har för sig. Men jag hade ingen tid att ringa kvinnokliniken och fråga, för jag hade ett skitviktigt möte på ljusgröna tygstolar sekunden efter. Så jag satt där på yttersta yttersta kanten på stolen och försökte leda detta möte. Det varade i en och en halv timme.
Men det var egentligen inte det där missfallet som jag tänkte på nu, utan det som hände sen. Snabbare än blixten blev jag gravid igen. Eller om det var en tvilling. Till denna dag vet ingen riktigt hur det där gick till, hur man än räknar på det så verkar det ovettigt. Men han som skulle bli Knut han höll sig i alla fall kvar och två chockade blivande men ändå inte-föräldrar blev chockade en gång till.
Dagarna gick och varje dag tog jag mig min promenad till jobbet. Jag gick upp före J, åt min frukost (eller drack min dryck) och gick iväg på femkilometerspromenaden till jobbet. Jag mådde illa. Det enda som hjälpte mot illamåendet var Pressbyråns bullar. Så varje morgon poppade jag in där på vägen, köpte två bullar och tryckte i mig dem på vägen. Det höll mig stången till lunchen, då mådde jag också illa. Alla äter olika grejer på min arbetsplats och plötsligt tålde jag inte lukten av ditt, plötsligt inte lukten av datt.
Det fanns tillfällen då jag satt vid mitt skrivbord med papperskorgen mellan knäna och försökte andas och andas.
Samtidigt var jag ju livrädd för ytterligare ett missfall. Under tiden för den första graviditeten tränade jag på gym. Jag vågade inte lyfta en bok ens nu eftersom jag någonstans i huvudet var helt övertygad om att gymträningen var orsaken.
Nå, varje morgon var det i alla fall samma sak, samma rutiner (jag gillar rutiner) och samma mående. Dag ut och dag in. Jag räknade och räknade ner till 12 veckor då jag skulle kunna pusta ut litegrann i alla fall. Det skulle infalla kring jul och då skulle jag också berätta för familjen. Mycket billig och bra julklapp.

Allt jag gör nu försöker jag göra annorlunda så att det inte påminner om den där tiden. Jag har givit bort en massa produkter och parfymer jag hade då som jag inte klarar av. Jag går ju inte längre min långa morgonpromenad (även om jag skulle vilja) men även när jag är ute på dagen och så kan jag inte gå den vägen jag då gick till jobbet. Jag mår illa av tanken på en specifik gata, konstigt nog.
Saker och ting börjar ändå påminna mig rätt duktigt nu. Ljuset är detsamma, vädret och temperaturen är densamma, känslan är densamma. Denna morgon gick jag dessutom upp helt ensam eftersom både J och Knut ville sova vidare. Att sitta här ensam och tyst medan resten av lägenheten sover, det påminner också om då. Jag har ett gäng stickade tröjor som jag hade för ett år sedan innan magen blev för stor, dessa tvättade jag häromdagen, men likförbannat luktar de ändå som oktober/november 2011.
Jag måste skaffa nya minnen. Helst vill jag inte ens bo kvar i lägenheten, i alla fall inte med samma möbler. Knuts närvaro hjälper lite samt det faktum att jag inte går till jobbet varje dag... men det ligger ändå här i hela kroppens minne och lurar. Tanken på bullar får mig att vilja besöka papperskorgen igen, näringsdrycken känns heller inte som världens mest fantastiska...
Äh. Jag får väl härda ut och skapa nya minnen. Trots allt så var förra året förra året. Punkt.

Ps. Det här med näringsdrycker: jag måste hålla mig till så mycket flytande jag kan p.g.a. den här sjukdomen. Näringsdrycker till frukost och lunch är ganska bra t.e.x Ds.

39e veckan

Idag är det v. 38+0, alltså 38 fulla veckor avklarade. 39:e veckan. Nu har plutten varit färdigbakad i en vecka och nu är han helt och hållet inom spannet för att kunna komma, helt naturligt, när som helst.
Men det gör han inte, för han har det så bra så. Häromdagen kände jag dessutom hicka på vänster sida av magen och inte i bäckenet som jag har känt hur länge som helst.
Han kan således ha flyttat på sig och inte alls ha några planer på att trycka på saker så att han ska komma ut.
Tråkigt tråkigt tråkigt.
Jag önskar att jag kunde ge mig på något projekt som fick tiden att gå, men då blir ju inte det färdigt om han kommer tidigare (vilket han INTE verkar vilja).
Sticka en kofta kanske? Han vill ha en liten kofta. Synd att jag inte kan sticka så bra, jag kan sticka en halsduk och kanske med svår koncentration, kanske, en vante eller två, men inte en kofta. Kära nån.
Men jaja.

Tristessen!

Fy fan vad tråkigt jag har idag. Det regnar hysteriska mängder ute men det är inte därför. Det har varit "112 på liv och död" hela dagen idag och jag har kollat på allt detta avsnitt efter avsnitt efter avsnitt. Några små pauser för att sova har ju också funnits, och så tog jag en liten promenad till affären för att handla toapapper. Barnen tittar storögt på mig, folk flyttar sig förskräckt och fyllona säger vad alla tänker: "Jävlar vad gravid".

Det känns så i alla fall. Det där med fyllot hände i och för sig... men jag känner mig lite som ett freak of nature, speciellt när jag är ute utan J. Det är som om folk fattar, när de ser mig och J tillsammans att "ahaaaa... det är därför hon ser ut sådär".

Folk är inte särskilt smarta tror jag.

I alla fall: jag tror inte jag kommer att gå ut ensam så många gånger till innan finalen. Jag är alldeles för konstig, verkar det som.

Men vad ska jag göra då?

Tvätta alla pluttens kläder? Det har jag gjort. Bädda vagnen? Det har jag gjort. Ordna med Pluttens rum? Gjort. Fixa med grejer i skötbordet? Gjort.

Diska nappflaskor? Det har jag inte gjort för jag går bet på de här himla rekommendationerna. Det ska vara glas och kolikventil, dessutom gärna någon som är kompatibel till en bröstpump.

Dr Brown säljer kolikventilflaskor, men inte glas. Glasflaskor finns det gott om men de kostar satan och har inte kolikventil. Vilka flaskor man ska ha till en pump är ju helt beroende på pumpen.. gudars.

Någonstans känner jag att det här med ventilen är viktigare än glaset. Om man bara går till sig själv och tänker på hur man kan bli när man får en massa luft i magen av att halsa vätska från en flaska. Det är inte så kul. Har man en ny och liten mage så är det säkert ännu mindre kul.

Den här plasten som finns i flaskorna nu, som dessutom ska vara extra befriad från de här dåliga ämnena, har ju folk använt i år och dagar och hur många har egentligen fått problem av det?


Nu tycker även Selma att det är tråkigt här i hushållet, hon klättrar på mig.

Clov bara sover och sover.

Läkarens dom idag

39+6, alltså om 19 dagar, blir det igångsättning om det inte kommer att ske innan. Den 10 juli alltså. Nedräknaren till höger är då plötsligt egentligen värdelös... det är det datumet som är intressant nu, även om jag också fattar att Plutten inte kommer samma dag som vi sätter igång mig, antagligen.
Det är alltså 19 dagar. Två veckor och fem dagar. Efter helgen är det två veckor och tre dagar. Så kan man hålla på. På tisdag är det två veckor. Tisdagen efter det är det en vecka.
Ni fattar.
Det finns alltså ett slut på detta. Även om jag hade hoppats att det skulle ske av sig själv här hemmavid så får jag nog börja inse att det inte kommer att bli så. Planeringsfreaket i mig gillar ju det såklart, men känslan är ändå att jag vill försöka undvika det.
Skitsamma.
Det jag har att göra nu är att vänta bara, och fascineras av de kroppsliga sakerna som händer när kroppen håller på att gå i bitar.
Vänsterbenet har väldigt svårt att lyftas pga framfogen, naveln börjar bli en utåtnavel för första gången i mitt liv, man kan se på min tröja hur många mål Sverige gör när de spelar fotboll, för det blir en fläck per hål, de stora trosorna börjar bli för små, 20 minuter är tiden jag kan gå utan att kissa ungefär, ibland mindre, ibland mer, de flesta av mina gravidkläder börjar bli för små nu och så lite annat smått och gott.
Sen ska jag kunna resa mig ur soffan utan att gunga mig upp, jag ska kunna sätta mig på toan utan att undra om detta är det sista knäna klarar, jag ska gå långa promenader utan att flåsa som en slutkörd häst i öknen med en bandit efter sig i ett rep, jag ska äta gravad lax och umgås med Plutten.
Framför allt ska jag antagligen glömma alla tokigheter som kroppen har för sig just nu, om bara 19 dagar.
Så himla coolt.

Det är en tisdag

Jag har just sett ett program om hording. Det var verkligen ingenting på tv och eftersom jag är SÅ BRA på att slappa så gör jag ju just det. Så jag kollade på tv3play och det enda som kunde kollas på var detta program, som var skitdåligt.
Jag höll på att stänga av flera gånger men eftersom jag halvsov var det skönare att inte röra sig.
Men vafan.
Det var alltså folk som fyllde sina hem till bredden från golv till tak med crap, år, efter år, efter år, efter år.
Jag ville bara sätta eld på båda personernas hus... men man fattar ju att detta är en diagnos som måste behandlas psykologiskt.

Eller så blåser man bara ut skiten och behandlar traumat som det skapar.
Och låter det inte gå så långt igen genom ytterligare behandling.

Kära hjärtanens. Beklämmande.

Jag och J har fått en massa kläder, skor, prylar och grejs från min fina K vars två pojkar vuxit ur en hel del. Snart ska jag gå igenom alltihopa och förundras. Jag såg lite av det när hon lämnade över. Hon bor nämligen i Köpenhamn så det är massa fina grejor. Plutten kommer inte att behöva köpa kläder på länge än 8)
Han har dessutom en massa kläder i storlek 56, så jag tror att han kommer att vara all set den första tiden. Helt frankt tänker jag mig att han kommer att hoppa över storlek 50... eller kanske inte egentligen, men vi får väl se om vi måste köpa 50-grejer när han har kommit.

Något vi fortfarande inte har är vagn och babyskydd. De sakerna man behöver för att ta hem honom från BB. Det stressar mig som fan, men jag verkar vara väldigt ensam om det så det är bara frustrerande att tänka på.
Jag blir ARG på dumma affären G-knapp som inte har vagnen klar på avtalat datum och som inte hör av sig för att berätta vad som händer. Men det verkar vara rätt nivå för dem för de har överlevt länge och väl här i Malmö. Det är väl jag som är konstig som kräva dessa saker.

Agenda

Det är den 15e maj idag. Det betyder att det är en (1) månad kvar till jag slutar jobba. Jag slutar nämligen den 15 juni - om nu någon har missat det.
Festligt blir det då.

En ny grej provades imorse. Jag badade och duschade igårkväll och således inte imorse. I och med det kunde jag (eller nåja, jag och jag...) ta på mig stödisarna innan jag gick upp. Jag slapp således morgonsvullna fötter och stickningarna som alltid kommer när man först går upp. Väldigt trevligt må jag säga.
Jag kanske får köra på den strategin framöver.

Igår fick jag vara på sjukhuset mest hela dagen. De passade på att kolla allt möjligt när jag ändå var där, så nu vet jag att moderkake-, navelsträng och egna kärls flöden är finfina, blodvärden är ok (utom protein), blodtrycket var när jag kom in 130/90 men efter att jag legat och vilat med CTG på magen x2 120/90. Syreupptagningsförmåga på mig är något lite lägre än kanske det allra mest vanliga, men det hade antagligen att göra med de upptryckta lungorna. Plutten verkar må bra, hjärtat slog och slog. Under tiden jag låg med CTG skulle jag trycka på en knapp varje gång jag kände honom röra sig. Klockan var vid det här laget ungefär halv tolv och då brukar han alltid sova, så jag hade inga större förväntningar på det. Men det kom några pet då och då, vända-sig-i-sömnen-pet antagligen. Sen vaknade han. Det rådde inget tvivel om det. Pet, vänd, snurr, bök och hans kurva steg upp i himlen.
Han hade många saker att göra då, var tydligen budskapet.

Följden av denna dag på sjukan är att jag ska till bm varje vecka samt att ev överburenhetskontroll kommer att tidigareläggas en vecka. Dessutom ska en remiss skickas till narkosläkare för att kolla så att jag kan tåla narkos.
En annan följd var att jag missade ett möte jag själv skulle hålla i på jobbet. Efter lite roddande gick det väl finfint med det där mötet utan mig, problemet är bara att nu vet hela min arbetsplats om att jag var hos läkare och att jag inte fick gå utan blev kvarhållen, på självaste sjukhuset. Stor dramatik, låter ju det som.
Vilket det ju inte var.
Jag hoppas att det inte blev allt för mycket uppståndelse. De flesta på mitt jobb är så snälla och omtänksamma och varje gång jag har varit sjuk i förkylning eller så, sen jag blev gravid, har de hört sig för så att jag är ok.
Snällisar.

Igår drabbades jag av en väldigt stark känsla av att jag ville vara ifred. Det är mycket möjligt att sådana där känslor kommer oftare framöver och då kommer det kanske vara lite småsvårt att få tag i mig och jag lär inte blogga heller. Jag vet inte varför men jag tänker nu hädanefter följa de känslor jag har och leva därefter. Så bli inte oroliga om sådana tillstånd inträffar, skulle något viktigt hända så hör jag av mig.

Nu: jobb.

Tisdag, nej, onsdag!

Jag har kollat på Gomorron Sverige nu i nio minuter. På denna tid har de lyckats glömma att sätta på en av de i soffans mickar, ett pipljud kom istället för voiceoverrösten när nyheterna började, när voiceoverrösten kom igång var volymen för låg...
Vi får se om något mer händer. Men detta var alltså de första nio minuterna jag såg bara.
Jag kan inte fatta vad SVT har gjort egentligen, de måste ha avskedat alla rediga tekniker, eller bytt system väldigt snabbt och oväntat.

Selma väckte mig kl 5, såklart. Alltså jag skriver snart till någon expert och frågar vad man kan göra, jag blir helt förtvivlad när jag inte får min sista timmes sömn. Jag försöker allt jag kan att få så många timmar som möjligt sammanhängande sömn och om kroppen inte säger ifrån så vore det väl jättefint om inte katten väcker mig. Igår sov jag från halv två till halv fyra på dagen, trots det var det inga större problem att somna kl 22. Jag tror att jag just nu skulle behöva sova så mycket varje dag, men det är liksom inte aktuellt, det finns ingen annan på jobbet som gör så. Utom möjligen eleverna.
Vi har 370 elever på vår skola, i måndags, på valborg, var 102 st sjukanmälda och 89 st hade ogiltig frånvaro.
Kom ihåg de siffrorna när nyheterna börjar rapportera mot slutet av terminen om hur synd det är om alla gymnasister som får sitt studiebidrag draget.
Tidigare har gränsen varit ganska fast, 20% ogiltig frånvaro så rapporteras man till CSN och i 99% av fallen drar då CSN. Nu är det upp till skolledningen att rapportera, tillsammans med en skriftlig rapport, som CSN har att ta hänsyn till. Det är ju nämligen så att elever sjukanmäler sig själva, trots sin omyndighet, eller så sjukanmäler de sig själva tack vare sin myndighet, eller så sjukanmäls de av föräldrarna eftersom dessa tycker att deras lilla telning verkar trött.
En annan variant är när eleven begärt ledigt i tre veckor för att fira sin pojkväns pappas 50-årsdag i USA men får nej, men föräldrarna tillåter resa i alla fall och tar eleven ur skolan.
Att ta sin unge ur skolan för att spara resepengar eller för att "han/hon ju måste få uppleva något" är en trend som är ganska vanlig bland vissa.
Kort sagt: närvaron på gymnasiet just nu är mycket mycket dålig och det är något som har hänt den senaste tiden. Jag tog studenten för elva år sedan och när jag gick i skolan kom det aldrig på tal att skolka, aldrig. De som faktiskt skolkade var de busigaste av busar och om de skolkade fanns de ALDRIG på själva skolan, utan de låg hemma under täcket och gömde sig (för både föräldrar och andra).
Nu förekommer det elever som helt sonika skiter i att gå in på lektionen, som sitter och spelar kort hela dagen, som trots tillsägelse, indraget CSN, möten och skit ändå struntar i att närvara vid lektionerna och sen när IG- eller streckvarningarna kommer så ringer mamsen eller pappsen och undrar vad i helvete, deras barn har ju varit i skolan?
Men då är det bra att BRÅ har varit i skolan för att berätta vad de tycker är bra, för skolans främsta uppgift verkar vara att hålla ungarna från gatan och att någon vuxen har uppsikt över dem. Det här med kunskap, lärdomar, måluppfyllelse enligt skolverkets planer, inte så viktigt.

Oj, det var inte meningen att orera, kära nån.
Solen skiner idag, fint. Igår var vi på Ikea och köpte ett hyllsystem, en garderob till plutten, en säng till plutten, matta och nattlampa till plutten samt stolsdynor till köksstolarna. J höll på att bryta sönder sitt nyckelben och jag mitt bäcken.
Någon som vill bygga ihop? Helgen skulle passa jättebra. Tack.

Lite magont och snälla folk

Idag är det torsdag. Det betyder att det är en trött dagjävel. Torsdagar är det värsta som finns tycker jag. Men livet är inte slut för det, för bövelen. Jag snorar och har mig och har väl på grund av det sovit sådär inatt... men jag väntar mig inte att kunna skutta upp till en solig morgon och studsa iväg till jobbet iklädd kläder som jag trivs bra i för att sedan komma till jobbet pigg och glad i hågen tio i åtta.
Här studsas och hoppas ingenting. Har jag lyckats lösa vad jag ska ha på mig dagen innan så är det dagens seger. Lyckas jag få på mig stödstrumporna utan att få någon typ av sträckning någonstans är det också medalj.
Tio i åtta är det inte tal om, jag tar bussen och kommer fram prick, eller fem över tyvärr. Under den tiden kämpar jag mot mina tröttrinnande ögon. Rinn rinn rinn.
Jag nös och hostade så mycket igår att det verkar som om jag har gjort något med en muskel - igen. För omväxlings skull handlade det denna gång om en magmuskel. Detta oroade mig ju såklart en liten smula, men bara en liten. Så efter mycket funderingar ringde jag till sjukvårdsupplysningen bara för att egentligen få höra att det är väldigt vanligt med en muskelbristning i samband med förkylda gravida fruntimmer. Men det ville hon inte säga såklart. Så fort hon fick höra att det var v 30 och att det var nere till höger i magen så sa hon åt mig att ringa till förlossningen. På förlossningen svarade de efter några signaler.
Den service man får som gravido av sjukvården alltså... det liknar ingenting annat i Sverige.
De ställer extra frågor om allmäntillståndet, kollar lite allmänt om ditt och datt, sånt som inte har med magen att göra alls. Men man är plötsligt en hel människa när man är gravid. Det är mer än jag kan säga om vad man är när man har andra sjukdomar som ställer till HELA livet.
Barnmorskan kom i alla fall fram till att det nog var en muskel som jag trodde, jag skulle kolla pluttens rörelser och hålla mig helt still i en timme. Så jag höll mig helt still och det gick inte helt över men det var så miniont så det var ingenting att bry sig om tyckte jag. Nu har plutten lite morgongymnastik för sig både vid revbenet och bäckenet.
Så jag är inte jätteorolig. Orosnivån ligger på den normala ungefär.
Jag önskar att man kunde se honom och se ifall han var ok eller inte, men det får man ju såklart inte. Den 22 maj ska jag på ett till ultraljud och tiden dit går otroligt långsamt.
Det blir ju fantamig aldrig maj ens, än mindre slutet på maj.
KOM IGEN nu vårfan.

En liten tur till samväldet.

Än kan jag sova och ligga på rygg... så ni vet. Det är inte riktigt skitsynd om mig än. Men inatt vaknade jag av att nedre delen av ryggen höll på att explodera. Den kändes väldigt överansträngd.
Det var kanske Plutten som slappade på ryggslutet eller något. Efter flera timmar blev det kanske tungt. Eller nåt. Jag gick upp och gick och la mig sedan på sidan och då gick det över.
Så kan det vara.
Idag åker vi till London. Imorgon ska vi vara där (och lite idag) och sen åker vi hem på onsdag. Det blir fint. Liten resa, liten packning, liten ansträngning men mycket roligt hoppas jag.
Till mina krämpor kan nu räknas ischias i vänster skinka. Det är mest hela tiden nu. Någon typ av låsning i höger häl, som jag känner igen från förr om åren. Det beror på att jag blir tyngre, hälen blir trött och någonting hamnar fel. Man vill smälla till den så att det lossnar, men det hjälper inte nu och nu har det hållit i sig onödigt länge. Ryggen, jag låg på höger sida igår och då var det underbart fantastiskt. Det kändes ingenting. Sen kom det tillbaka. Ryggen är fortfarande värst.
Förutom de här grejerna så känner jag mig, ta i trä, frisk som en nötkärna.

Jag är skitnervös inför flygresan.
Jag är i vanliga fall flygrädd, men nu är det ju löjligt. Jag brukar inte vara nervös flera timmar innan jag åker hemifrån... men nu känns det ungefär som när man spänner fast sig. Hur ska det då bli när jag väl gör det och, ve och fasa, under start och (förhoppningsvis) landning? Då brukar jag i normalt tillstånd fälla någon tår. Jag anar hysteri här. Släpp in en humla* i kabinen så ska ni få se på fullskalig galenskap.

Voj.

* Jag har någon typ av fobi mot kräken.

Får se hur jag gör

Det är lite dubbelt inför den här bloggen vad tiden lider... jag motiverar ju att ha den med den motiveringen att jag sparar sånt som händer till senare tider. Men samtidigt finns det massor med grejer som jag inte kan skriva här eftersom bloggen är publik. Men så har jag tänkt att publikpriset kan jag betala, eftersom jag får tillbaka från er som läser. Men den senaste tiden har det inte verkat vara så många som läser. Intresset har nog dalat... jag vet inte om jag skriver tråkigare eller mer förutsägbart än förut... det är i så fall ingenting jag gör medvetet. Förut skrev jag inte medvetet på något särskilt sätt och inte nu heller. Men jag börjar förstå nu att det är en liten försämring.
Jag frågade en av de som läser varför hon inte kommenterar, då sa hon "det finns ju inget att kommentera - vad ska jag skriva? 'Jaha'?".

Så jag kanske ska tänka över det här, för jag är censurerad utan att få någonting för det och det är inte en winwin-situation direkt..

Igår fick jag hem några preggokläder som jag köpt från internet, av vilka jag kunde ha ett enda plagg. Byxorna var för långa, tunikan var för tight över magen och för stor överallt annars (gravidtunika?) och klänningen kunde jag se utan att prova att den nog inte var aktuell.
Men ett par tights kunde jag ha, och det var ju fint. Dessa sportar jag nu. Lite tunnare än vanligt vilket lär vara finfint till sommaren.
En annan grej till sommaren är det här fascinerande med att raka ben... det lär bli svårt. En ny liten krämpa jag har drabbats av är ischias i vänster skinka. Det känns när jag måste lyfta upp benet för att sätta på mig skor, strumpor eller byxben. När jag sen sätter ner benet så exploderar skinkan. Som vi alla vet så är en explosion ganska snabb, så jag dör inte av det för det går snabbt, men det känns sådär bra att ha en sån där kraftig smärta så nära till hands. Och det är störigt att bli än mer orörlig. Igår gick jag bet på ena stödstrumpan, att få av den alltså. Jag fick lägga mig med den på.
Det ryggonda, muskeln eller revbenet eller vad det är, verkar inte bli mycket bättre. Det enda som klarar mig är att jag inte nyser eller hostar lika ofta som förut. Bara för det så hostade jag nu och hej vad ont det gjorde.

Igår låg Plutten som vanligt och sprattlade och hade sig. Jag la mig på sidan och då hamnade ju han där på sidan och låg mot madrassen och petade. J satte sin hand mellan magen och madrassen för att känna om han kände Plutten. Då kom det flera skitkraftiga pet som jag var helt övertygad om att det var J som rörde på fingrarna. Han bedyrade att han inte gjort det och Plutten låg blickstilla. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro för de där peten var alldeles för starka och riktade för att det skulle vara som vanligt. Det måste ha varit väldigt medvetna pet som var menade mot pappa. Lustigt.

Det här med att gnälla

Nu är jag på jobbet. Jag har skickat iväg den sista eleven och har fått så sanslöst mycket gjort idag. Jag är on top of things, vilket är skönt och bra, och ganska avslappnande.
Jag kanske gnäller för mycket. Det kan vara det ni tycker ni som läser. För en gångs skull tänker jag inte be om ursäkt för det. Jag är medveten om att det finns folk som skulle kunna ge ganska mycket för att få vara i den situationen som jag är i och jag skulle kunna ge ganska mycket för att ge vissa folk den situationen jag är i. Det hindrar dock inte att det finns vissa saker som är lite jobbiga och bloggen här är framför allt ett utlopp för mina tankar (det märks inte minst på att jag inte har femhundra kommentarer efter varje inlägg) och jag vill kunna spara och bevara hur jag hade det under den här tiden, och även andra tider för den delen.
Så tro inte att jag är otacksam och tro inte att jag inte vill träffa Plutten, för det vill jag, hemskanens hemskanens gärna. Självklart vill jag att han ska bli så stor som han ska bli och kötta på sig något alldeles väldigt. Det är lugnt.
Eller lugnt... men ja, ni fattar, jag vet om spelreglerna.
Det är spännande att känna sprattlet tillta för varje dag som går. Idag har han nått oanade höjder i sina pet och spret. Han är ganska stark nu alltså. Det var ett himla liv förut och han kan ta i så jag undrar om det kanske är en vuxen människa där inne och det är ju coolt som bara den. Helt klart önskade jag att alla kunde få uppleva detta.
Det hela kantas dock av att man känner sig allmänt obra, kroppen kompenserar säkert för mycket, magen spricker ju inte och man trillar inte framlänges, men det hade kanske kunnat gjorts bättre?
Både födandet och bärandet.
Eller så är det bara så att vi får skylla oss själva för att vi reste oss upp på två ben. Dumma jag som gjorde det, då hade jag inte haft ont i ryggen nu.
Men jaja. Summan av det hela är i alla fall följande:
Gnäll gnäll men också tack så mycket för att jag än har sluppit det som gör att man får kryckor, blir inlagd eller måste hålla på med en massa meck hela tiden. Jag får hitta en stillaliggande hobby helt enkelt. Skuggteater.

Back on något typ av track

"Gå ner 15 kg till sommaren" pryder Aftonbladet idag, igår och alla andra dagar de senaste livstiderna. Det kommer alltid en sommar och man behöver alltid gå ner lite.
Om man inte har ätstörningar, då man mår sämre av att gå ner, även om man är överviktig.
Sug på den.
I alla fall.
Jag ska gå upp tänkte jag, kanske 15 kg, till sommaren.
Jag lurar lite på hur det ska gå till, det här med att växa. Måtte magen växa UTÅT nu, och inte uppåt och nedåt. Om den växer åt dessa två håll kommer jag att behöva ett par tre ryggkotor till.
Jaja, det där är gammalt.
Det var medical night igår och då såg jag ett program där kvinna efter kvinna hade ett "way too big baby for her anatomy" och som blev tvungna att snittas. Jag har en ganska liten anatomi jag också... troligen är de där kotorna jag pratade om ovan rätt så mycket mindre än de flesta andras. Mina fingrar t.ex., ta bara en sådan sak, jämfört med J:s fingrar finns de knappt. Det måste ju tyda på att jag har en liten anatomi. Nå. Något jag har som inte är litet är dock ett ass och det är ju ändå bredden på det som är den springande punkten i det här. Bara inte plutten tjockar på sig så himla mycket och blir en femkilosklump. Såvitt jag vet var varken jag eller J en sådan klump, så jag hoppas att plutten inte blir det.

Idag ska jag prova på det här med att jobba. Inte för att jag egentligen är bättre än igår, men jag måste tillbaka nu. Jag tror att jag kommer att vara i det här läget som jag är i nu ganska länge, med rätt så jobbig hosta och rätt så ont i halsen. Jag kan inte vara hemma rätt så länge.
Jag tror att jag skulle bli galen om jag var hemma längre än såhär... Förhäxad i all ära, men ändå...

Det här inlägget har jag skrivit på en stund nu, sen bestämde sig datorn plötsligt för att starta om sig.
FY FAN VAD JAG HATAR WINDOWS IBLAND. OM JAG VILL STARTA OM DATORN FÖR ATT INSTALLERA ERA IDIOTISKA UPPDATERINGAR SÅ GÖR JAG VÄL DET NÄR DET PASSAR MIG FÖR I HELVETE. SLUTA HA JÄVLA "VI SKA STARTA OM SNART"-SKIT I BAKGRUNDEN SOM MAN INTE MÄRKER. KAMMA ER NU FÖR FAN.

Dagens lilla rapport

24e veckan idag. Eller 23+0. Nu kan jag inte ens nästan prata om något som har att göra med 22, för jag har 23 hela avklarade veckor och är inne i den 24e. Så så var det med den saken.
Igår låg jag och kollade på Project runway i sängen med täcke, kudde och sedan dator på magen. Vissa problem. Det var helt sanslöst vad livad plutten var. Då och då studsade datorn upp, trots all padding mellan plutt och dator. Sen när det var slut la jag mig på sidan och skulle sova, då placerade sig plutten, i enlighet med gravitationen, längst ner i sitt bo och låg där och sprattlade, vred och vände på sig. Jag satte dit handen och kände honom väldigt tydligt där under. Troligen huvudet eller rumpan, för det var något runt och hårt. Han kanske ramlade ner där och kom inte upp till de andra rummen i våningen och var lite missnöjd med lokalen.
Jag har ju varit lite orolig pga Panodil och hostmedicin som jag har ätit (som ju visserligen ska vara ok, men ändå...) men han verkar ju ha väldigt många saker på sin agenda och inte ha lugnat ner sig för fem öre.
Jag antar att det är som roligast nu att vara bäbis i magen, man är tillräckligt liten och har tillräckligt stort hus för att kunna pyssla och flytta sig fram och tillbaka och upp och ner.
Upp och ner förresten. Hur går det där egentligen till? Ibland när jag är uppe och går känner jag plutten nere i allra nedersta våningen i sitt lilla hus, men så plötsligt är han jättelångt upp, ovanför naveln, och härjar.
Fråga: hur kommer han upp dit? Klättrar han på navelsträngen eller simmar han eller hur gör han? Skjuter han ifrån med fötterna?
Han är ju ändå bara någonstans i storleksordningen 25-30 cm och väger ungefär 700g... fast det är klart, om han sträcker sig kan han ju ha fötterna i källaren och armarna under hjärtat utan problem.
Själv är jag lite mer än en och en halv meter lång. Han ska bli en halv. I mig.
"Det kommer inte att bli lätt" sa läkaren som gav mig Bricanyl. "Du kan behöva den här".
Nåja. Än så länge är jag mest bara glad över att han är så livlig. Jag hoppas dock att han är något lugnare när han kommer ut.

Några siffror

Nu har det gått fem hela månader och två hela veckor. 22 veckor.
Då borde det ju rimligtvis vara tre och en halv månad kvar. Fem plus tre är lika med åtta och två plus två är lika med fyra, alltså en hel månad, och det blir nio månader.
Men det stämmer inte. För om man räknar tre och en halv månad från nu blir det först halva mars, hela april, hela maj, hela juni och sen är det ändå elva dagar kvar, alltså en vecka och fyra dagar. Så det verkar ju vara fyra månader kvar, minus bara tre dagar. Så jag får det inte riktigt att gå ihop.
(Sen vet jag självklart att det kan diffa på två veckor, ni kan lägga ner blodtrycket)
Men i alla fall. Om man räknar veckor som är kvar då så är de 18 stycken. Det är alltså fyra och en halv månad. Jag ska alltså vara gravid i nio och en halv månad, med normal tideräkning.
Är det så? Är man gravid i nio och en halv månad?
Om man räknar att en månad är fyra veckor blir det ju tio månader...
Kära hjärtanens. Hur ska någon kunna hålla reda på detta?
Idag i alla fall, är jag i den 23:e veckan. 22+0. Sjätte månaden. Plutten är 600 g tung, give or take (jag tror jag ger). 20 cm säger min app, jag tror vad jag vill om det för han var 20 cm lång för flera veckor sedan, så det är nog en sanning med modifikation.

Man kan ju lugnt säga att magen växer. I början där var jag ju så gnällig, jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle se gravid ut... jo hej. Jag vet inte riktigt HUR jag ser ut nu, jag ser fortfarande en extrem tjockis i spegeln, men det handlar nog mest om mina hjärnspöken. Nu finns det en mage som heter fantamig duga och den växer hela tiden hur mycket som helst.
Igår fick jag ge upp ambitionerna att ha trosorna över magen. Jag hatar fortfarande den där känslan så jag måste införskaffa trosor som är högre (läs anpassade), men jag vet inte exakt när eller hur.

J har fortsatt ont och idag är det en vecka sedan. Han vaknar på natten och har jätteont... det är så synd om honom. Jag vill bara sätta en rolig drogspruta i honom så han får flaxa bland rosa elefanter i en vecka här nu, men det kan jag inte.

Jo såhär va.

Hej Plutten. Jag gillar dig jättemycket. Man kan nog säga att du just nu är mannen i mitt liv, jo, det får man nog säga trots att mycket uppmärksamhet också går till J, din pappa, som har gjort illa sig. Jag gillar dig och vill gärna träffa dig men jag vet att det dröjer lite mindre än fyra månader till. Nu är det ju såhär att du är så himla liten än, och förstår så lite, att jag inte kan tillrättavisa dig för fem öre. Jag skulle nämligen vilja det. Du är ju liten och vet inte bättre, men jag skulle vilja förklara det för dig.
Du vet hur det är att kissa, det är ju en av de saker som du faktiskt ägnar dagarna åt. Du dricker, blir kissnödig och kissar. Ganska enkelt. Så är det för mig också, men jag gör en massa andra saker också (som du säkert känner till). Inte minst rör jag på mig en del. Så när jag har druckit så kanske du tycker att det blir lite störigt och en smula mindre plats. Jag förstår det. Du har en del plats nu, inte jättemycket men en del. Ibland kan det bli trängre, jag förstår det. Så när det blir sådär lite trängre på grund av att jag har druckit så kan du vara lugn, det kommer att försvinna ganska snart. Du kan vara säker på det. Problemet är bara att våra världar inte ser riktigt likadana ut. Du kan bara kissa där du går och står så att säga, jag kan inte det; jag måste ta mig till ett ställe som heter toaletten och kissa där. Därför skulle jag vilja säga åt dig att INTE sparka där det blir trångt. Inte för att det inte är smart, för det är det, om du fortsätter så kommer det nog att bli mer utrymme ganska snabbt, men som en tjänst till din mor. Hon uppskattar nämligen inte att att nästan kissa på sig där det är en massa annat folk.
För att sammanfatta: jag gillar dig Plutten, men sparka inte på blåsan när den är full, är du snäll.
Tack så mycket Plutt.

Att forma ett barn

Igår låg jag här i soffan och tittade på Project Runway. Som jag gör varje eftermiddag när jag har kommit hem. J satt vid mina fötter längre bort i soffan och plutten levde om som vanligt. Sprattel sprattel.
Jag började fundera och sa sen till J att han nog måste ha tråkigt där inne. Vad gör han egentligen? Vad kan han göra? Han rullar runt, dricker, kissar, greppar och sparkar och boxar. Det är allt. Han har ingen att prata med, får inga synintryck... och det ska han göra dag in och dag ut i nästan fem månader till.
J sa att han hade tänkt på det där, och att han tyckte att det nog inte var så bra att jag kollade på så mycket skit på tv. Det skulle vara tråkigt för plutten menade han.
Bättre då att lyssna på musik.
Jag sa att jag kunde låna hans hörlurar och sätta på magen så att plutten fick höra lite musik samtidigt som jag tittade på tv, men si det gick inte alls. J säger att han själv inte kan höra två saker och känna ro, då blir det bara stressigt och omöjligt att uppfatta något alls.
Jag menade att Plutten inte behövde ärva just den värdelösa egenskapen av honom, men J tyckte ändå inte att det var bra.
Sen frågade jag om han hade någon särskild musik som han tänkte skulle kunna vara bra, då såg han mycket fundersam ut, tänkte efter ett tag och sa sedan "blandat".
Så nu ska jag göra en spellista i Spotify med bra bäbismusik som han ska få lyssna på.
Stort ansvar. Jag formar honom antagligen nu... om jag spelar Marilyn Manson eller Scafell Pike lär göra ganska stor skillnad sen. Mozart kanske. Kanske bäst.

Idag går jag in i 22:a veckan. Det är bra det här med graviditet, man får uppleva veckan två gånger om man gillar den. Jag gillar ju 22 och jag har 22:a veckan nu, och nästa vecka är jag i v 22+nåt.
21+0 idag, 22:a veckan. Ett halvkilo plutt har vi nu, och han har massa grejer för sig.

Igår avslutade jag en av mina vårdkontakter.. Väldigt skönt. Jag orkar inte hålla på att åka till Lund hit och dit nu, Lund är jobbigt, det finns backar där 8)
Nämen det är jobbigt att greja en massa med sånt mög, så nu håller jag mig till telefontider, barnmorska, ul och annat som har med graviditet att göra.
Så. Himla. Skönt.

OjojOJ

Jomen tjena. Kan man bli kär i ett företag?
Jag har ännu ej lyckats luska ut hur man kommer över dessa grejer, men det ska nog kunna lösas inom de närmsta månaderna.
Kolla in:

Klicka på bilderna... plutten vill ha ALLT på bilderna.

Säga ord

Idag är det inte skitfestligt att vara jag helt plötsligt. Lite då och då har jag haft lite ont av ischias i ena skinkan, inte särskilt farligt och sådant som har gått över, men nu har den skinkan och baklåret gått och inbillat mig att det brunnit på min hud eller så, det känns så i alla fall. Det gör faktiskt ganska så ont när man sitter och går. Det gör inte ont när man ligger och försöker få tån att nudda den egna pannan, då nuddar nämligen inte något annat baklåret och skinkan.
Och...
Urinvägsinfektion. Ingen större tvekan om den saken. SKITFESTLIGT att få när man REDAN ÄTER ANTIBIOTIKA för en annan grej.
Jag räknade så fint förut och kom fram till att jag kommer att behöva ta fyra kapslar till och sen är det slut. Men som det ser ut nu får jag nog börja på en ny kur ganska precis när den andra tagit slut. Kan man få uvi av antibiotika till och med?
Sugigt är det i alla fall.
Så.
Men jag lever ändå ganska gott. Känner mig inte så uppsvullen som vissa andra dagar och känner mig inte så överfet som vissa andra dagar, dessutom vet jag ju att plutten lever och har hälsan och det kan ju få vilken liten nerv eller infektion att blekna i jämförelse.
Han är liten än, 20 cm och 273 gram igår. Men det är ändå ganska stort känns det som. 273 gram, det är som en stor chipspåse i vikt. Fast det är klart, han har en bit kvar till 500 g-påsen, som J kallar för "white trash-påsen".

Igår var det något vi kollade på, jag vet inte, Eurosport kanske i väntan på Snooker. Jag hade makten i form av fjärrkontrollen och det visade sig att det aldrig började. Jag gav fjärrkontrollen till J och sa "förlåt" (för att jag hade valt att titta på backhoppning). "Varsågod" sa J och fortsatte "eller... varför säger vi ord till varandra?".
Hehehe.

Fem tår

Puh och puh. Nu kan jag andas ut två smulor. Igårkväll och imorse var jag himla nervös inför ultraljudet och var helt säker på att anledningen till att jag inte känt något redigt var för att bäbisen inte mådde bra.
Men nu kan jag meddela att den mår bra. Den är 20 cm lång, jag är i tjugonde veckan och fötterna såg stora ut. Den hade fyra kamrar och två klaffar, raka lårben, fin hjärna, vatten i magen, sprattliga ben och armar och en snopp och en pung.
Jag tror jag ska fira minis välmående med att köpa en skön och bra BH idag, en som inte korvar sig på ryggen. Fasiken vad jag hatar det. Och en vars axelband inte far ner från smalaxlarna.
Det ska jag nog göra.
11 juli är nytt beräknat datum, men självklart alltså ett spann från alldeles i slutet av juni (hoppas på 30 isf) och till den 25:e juli. Jag lär inte kunna knipa så att han får fylla år tillsammans med sina klasskamrater under terminerna, men vad ska man göra?