V

Den här helgen har varit idel segrar, jag kan knappt räkna dem alla. Jag kan absolut inte återge alltihopa i kronologisk ordning för jag vet knappt vad det är för dag just idag och än mindre vad jag gjorde för två dagar på morgonen. Men vad jag i alla fall kan berätta är att jag klarat att backa ut ur vår övertighta parkeringsficka i garaget. Herreminje så trångt det var, men jag klarade det på första försöket, långsamt. Så yey! (Det här är alltså första gången jag har kunnat köra min bil sen jag köpte den i påskas, först var magen för stor och sen har jag haft för ont för att våga)
Uppförsbacken ut från garaget rakt ut på en trottoar på Möllan var heller ingen enkel sak i mitt huvud. Jag tänkte att jag säkert skulle meja ner någon liten förvirrad sak där ute, men det gick så bra så.
Sen körde vi lite. Det regnade. Torkarbladet var trasigt precis i ögonhöjd för mig. Jag böjde mig ner, sträckte mig upp men det var fantamig omöjligt att se ordentligt. Det där torkarbladet ska bytas.
Vi åkte till tråkiga Usports och J blev mycket glad för han hittade bra grejor. Sen gick vi in på Mediamarkt och kollade runt lite. Jag vill ha en ny tv, men det blev ingen sådan.
Igår körde vi lite mer och då körde jag ner i garaget och IN i fickan. Det var ju ungefär femtusen gånger svårare, men jag klarade det också med J:s hjälp och en backning. Men jag var helt säker på att jag skulle fastna på tvären och inte våga köra varken bakåt eller framåt av rädsla för att skrapa i sidan (vi har en betongvägg på ena sidan och en betongpelare på andra).
Det där måste jag träna på så jag behärskar det utan att behöva mixtra så mycket, men ändå.

Nu börjar Knut låta lite missnöjd. Jag har f.ö. också klarat att duscha, morgongreja, sminka, klä mig, äta frukost och skriva detta inlägg med honom i sittern.
Också seger.

Skärtorsdagen

Barnmorskebesöket i torsdags var hemskt. Hon fick mig verkligen att känna mig som en dålig människa och en idiot. Jag vill inte skriva ut vad det handlar om här för då kanske någon kommer och säger åt mig att skärpa mig. Det går tyvärr inte. Jag upplever det jag upplever och det hjälper inte ifall någon säger åt mig att skärpa mig. Möjligen får jag bearbeta det på egen hand, men det måste få ta tid.
I alla fall. Hon pratade med mig som om jag vore en imbecill och ville gärna peka ut det fel jag hade gjort. När detta fel väl identifierats spelade det ingen roll att jag tog upp foglossning, ont i häl, ont i rygg... nu hade jag faktiskt begått ett fel och då kan man inte hoppas på någon lindring.
Dessutom finns det de som jag det värre, så känslan jag fick var i princip att jag skulle skärpa mig och inte prata så mycket om att jag inte hade det tiptop längre.
Men hon kunde i hasten konstatera att det nog var foglossning, att hälen mycket väl kunde vara hälsporre och att det kan göra ont det där med ryggen.
Jag ska tillbaka på fredag (och få mer skäll?). Mitt SF-mått var genom taket. Hon hade inte tid att förklara det mer än att det är så svårt att mäta på mig. Förlåt.
Jag är ju så kort. Det är svårt att avgöra var livmoder slutar och var andra organ börjar. Klart är att det är trångt. Och spänt.
(Och att jag är dumihuvet).

Nå.
När vi gick därifrån var jag jätteledsen och ville helst bara ta mig hem och sen lägga mig i sovrummet och stänga dörren och inte prata med någon någonsin igen. Men det gick inte, för vi skulle hämta bilen.
Så vi gick till busshållplatsen och väntade i en kvart. Vi hade varit oroliga för att vi inte skulle hinna, men eftersom bm var så stressad så gick det väldigt snabbt. När vi står där kommer en buss, sen vår buss efter den. Jag ser den på långt håll och säger "där är 172:an" till J. Vi går dit och ska precis gå fram till dörren när föraren stänger och börjar svänga ut. Jag börjar vinka, men han tittar överhuvudtaget inte in mot hållplatsen. Han ska ut, och det nu. Hade jag varit lite mer rörlig hade jag nog kunnat knacka på bussen, så nära var vi. Men nej. Han ville inte ha passagerare antar jag.
Jag funderar på att skriva till Skånetrafiken om den idioten.

Nå. Vi tog en annan buss till Värnhem och satte oss där för att vänta på nästa som skulle gå om en knapp timme. Bilhandlaren ville att vi skulle komma på förmiddagen eftersom det var skärtorsdag och han ville hem, men jag fick snällt smsa att vi inte var på bussen än men att vi skulle komma asap. När vi sitter där på Värnhem och väntar kommer en annan buss som vi provar. Utmärkt, den hade samma hållplats som dumbussen och vi får åka med. Snällt va?
Så vi sitter där i värmen på bussen och har det bra. Väl framme konstaterar vi att vi har god marginal till det att bilhandlaren kommer tillbaka efter sin lunch, så vi sätter oss på en bänk en stund. Sen börjar vi gå. Och gå och gå och gå. Det var mycket längre än jag trott och mina fötter, mina fogar och min mage protesterade där någonstans på den fjärde kilometern.

Väl framme är bilhandlaren glad för att hans pengar har kommit in. Efter bara lite pappersexcersis får vi finbilen och kan åka iväg. Vi åker på lite äventyr, bl.a. till Turning Torso-gallerian som numer bara har en Green Market, vilket iofs är fantastiskt.
Så vi handlar lite där och åker hem till garaget.

Garagepremiär.
Det är meckigt som fan att få in bilen på platsen. Den flankeras nämligen av betong på båda sidorna och man kan inte direkt köra rakt in eftersom det är trångt i alla riktningar. Duktiga J får till det. Jag kan nog inte köra bilen med tanke på att min mage är större än mina ben är långa, så jag når inte ner till pedalerna.
Men iaf. När vi har gått ut ur garaget och är på väg hem inser vi att vi har glömt att lägga p-beviset i rutan. Jag går ner och gör det och tänker mig att istället för att slippa klättra upp för den branta nerfarten borde jag kunna ta någon av dörrarna genom trapphuset.
Sagt och gjort. Ut genom en dörr, upp för en trapp, ut genom en annan dörr och sen en gallergrind. För att komma ut genom den krävs en nyckel. Den nyckeln har inte jag. För att komma in igen krävs en nyckel. Den nyckeln har inte jag. J står någonstans längre ner på vägen och väntar på mig. Jag ringer till honom och han kommer och tittar på mig genom grinden.
Väldigt lustigt.
Utanför grinden finns en porttelefon, J ringer på fem lägenheter och får ett svar. Den svarande informerar oss om att en av knapparna som vi trodde var en lysknapp egentligen är en låsöppnarknapp. Jag testar och det surrar.
Excellent, jag är fri.

Så det var den skärtorsdagen.
Igår återhämtade vi oss mest.

Roliga ting

Två roliga saker hände idag, förutom att jag såklart överlevde flygresan hem, trots ett hemskt gupp mitt i luften.
1. Vid frukosten på Gatwick satt vi i helgjutna plaststolar med arm- och ryggstöd. När jag skulle resa mig kände jag att det blev baksug: jag rymdes precis i stolen och den följde med upp när jag skulle resa mig. När jag till slut rest mig tittade jag på stolen och sa "det var fan, så stort är alltså mitt arsle nu", efter en stunds ojande över detta medgav J att jo, det hade nog blivit lite bredare.
2. När vi kom in till gaten som var proppfull var det en norsk kvinna som ordnade så att jag fick en sittplats. Lilla   (eh ja) jag! När jag satte mig bredvid henne (hon flyttade på sitt barn och satte henne i knät) fick jag kämpa mot gråten en bra stund. Ingen har någonsin förut erbjudit mig sin plats. Inte ens på tunnelbanan i London (där jag faktiskt trodde att någon skulle göra det) då jag var så trött i fötterna att jag trodde jag skulle krevera. Men den här norska kvinnan, hon såg och var snäll.

Andra roliga saker har förstås också hänt. Jag ska hämta min bil imorgon, jag har fixat med försäkring, jag har svarat de försäljare som ringt mig tolv gånger på 24 timmar under tiden jag varit i utlandet och bett dem dra åt helvete (närå, men jag sa "vad gäller saken" vilket är hårt för att vara mig), och på Gatwick kallade alla i personalen mig för "love".
Dessutom har jag och J kollat på min fina garageplats, jag har gjort korv med bröd i grillpannan (alltså nästan ätit grillat) och gosat med kissarna.

Skojigt.

Imorgon ska vi till barnmorskan, då ska jag ta upp mina krämpor. Todeloo.

Kroppen

Jaha. Kroppen gör märkliga grejer när man är gravid.
1. Ryggen, som jag tror, ta i trä, slå en fluga, börjar bli bättre. Jag har inte tagit panodil på hela dagen och nästan bara känt av det när jag nyst eller hostat. Natten har varit ok och jag har bara vaknat någon gång av att jag har ont.
2. Jag har fått mjäll. Jävligt störigt och inget jag någonsin förut haft. Som tur är är mitt hår fyra gånger tjockare än vanligt så det kommer inte ut i världen. Förutom när jag kliar mig i huvudet, det var så jag märkte det nu. Snö och det är snart april. Fy fabian.
3. Jag verkar ha drabbats av följande:
Pagofagi – är ett sjukligt begär att äta is. Pagofagi räknas som en form av s.k. pica det vill säga längtan efter att äta ovanliga, ofta oaptitliga ämnen till exempel jord (geofagi). Pagofagi förekommer hos gravida kvinnor, personer med järnbrist och hos psykiskt sjuka människor. Pagofagi är sammansatt av pagos, som är grekiskans ord för något styvt eller hårt, såsom fruset vatten och phagein som betyder att äta.

Jag tänkte att det var för att jag var gravid bara, J:s teori är att jag också har järnbrist. Sist såg mitt järnvärde skitbra ut och jag äter tillskott (inte tillräckligt jag vet det), men vissa saker med min sjukdom gör att det inte är helt bra att få i sig för mycket järn, därför måste jag balansera på gränsen för att fungera i vardagen.
Vi får se, jag ska snart till barnmorskan igen och då får hon väl kolla...

Den 3e hade jag tid och det har jag haft sen v 8 (alltså nästan 20 veckor) men så kom smartasset J på att vi ska ju vara i London då... så jag har försökt ändra den tiden igår och idag, utan framgång. Hoppas på bättre lycka imorgon dock.

Jag har hittat två bilar som verkar ganska bra och misstänkt billiga... ååååh vad jag vill ha någon här som kan åka med och kolla på den, som kan sitt shit. Ingen kan sitt shit här. Ingen. Inte om bilar i alla fall. Voj.

Åhudå

Det känns otroligt jobbigt det här med bilköpet. Jag kollar lite och tror att jag kan en del, sen hittar jag den här sidan och får en lätt hjärnblödning. Framfall hade jag också fått om inte livmodern för tillfället var ockuperad.
I alla fall.
SNELA.
Jag dör, ska jag klara av alla de där grejerna? Jag som alltid gör fel när jag dealar med folk på Blocket. J brukar alltid titta på mig och tycka att jag sagt konstigt till den okända i telefon eller att jag inte kunnat förhandla vettigt utan att jag i princip alltid sköter mig dåligt. Ska då JAG var ansvarig för en så STOR AFFÄR när jag skulle kunna säga "du får 5000 kr om du bara säger att allt är bra och får mig att tro på det"?
Jag kan ju inte skita i det bara för att det verkar sjukt jobbigt... behovet kommer att finnas där likafullt. Men jag är ju en okunnig jävel som bara. inte. orkar.

Om någon kom till mig och sa att de kunde ta hand om allt, för över pengarna bara, så står bilen där i garaget om en vecka eller tre, så hade jag gjort det, lugna puckar. Jag skiter i faktan, men jag har ju förstått att kamremmen är viktig och bromsarna är viktiga och det är viktigt att personen i fråga inte säljer en bil som bara är leasad eller som har enormt mycket skulder på sig eller en bil där golvet är sönderrostat (vilket man ser om man lyfter mattorna tydligen) eller har en instabil framvagn. Vad gör man då? Jag som alltid vill vara artig och snäll, om jag märkte att bilen i fråga hade en instabil framvagn eller drog åt något håll, så hade jag ändå bara försökt släta över det för nu har jag ju tagit kontakt med den här personen och oj vilket slöseri om jag ändå inte köpte.
Därför:

Varsågod, om någon känner sig manad. Ni kan få sköta allt. Jag för över pengar. Köp en bil.

I husets mage

Väldigt festligt denna morgon var att jag nästan fastnade i hissen. Glad i hågen går jag in i den och trycker på 0:an. Nollan tar mig till markplan och således ut. Fint och bra.
Men när jag är nere på nollan öppnas dörrarna till ingenting och jag höll på att gå in i dörrarna som vanligen öppnas men som nu var stängda. Det är dörrar åt båda hållen nämlich och det enda stället man går ut genom dörrarna som man inte kom in igenom är på markplan. Men nu öppnades samma dörrar som jag kom in igenom och där var det mest betong och ett stort hål. Sen stängdes de inte på ett tag. Jag hann bli skiträdd, märkligt nog. Hur farligt är det att vara fast i en hiss med en smartphone som kan hålla mig uppkopplad mot hela världen? Jag hade kunnat leva mitt liv där inne. Men nå, rädd blev jag i alla fall för det kändes lite som om hissen kanske skulle trilla ner eller något i och med att jag fick se dess innanmäte på det där sättet. Men jag samlade mig, tryckte på ettan, dörrarna segade och lät men stängde sig till slut och jag åkte upp till ettan. Trodde jag.
Jag hamnade på en annan våning. Tvåan eller trean kanske. Dörrarna på rätt sida öppnades och jag fick komma ut. Friden och fröjden. Men frågan är vad man ska göra nu? Ska jag ta den där hissen fler gånger?
Det kanske går bra nu i femte månaden, men jag vet inte... nionde not so much?

Eller så är det bara vardagsedge.

Annan vardagsedge var att busschauffören körde som en riktig dåre, i ordets rätta bemärkelse. Med lite tur hade vi kunnat bada i kanalen nu, men möjligen sansade han sig, eller så insåg han att vi inte var jagade av en missil. Det ena eller det andra.

Nu har jag rättat dagens tio prov, fyra av dem var defekta vilket jag tackar och tar emot för för det betyder att jag blev färdig tidigare än vanligt. 263 prov har jag fått och 37 saknas således. De har ju meddelat oss att man måste hålla ett visst tempo för att få alla, eftersom skolorna som scannat in i flera fall har "brutit sina avtal" (de kanske inte är så pigga på att bli skrivna på näsan i riksmedier mer). Att rätta tio om dagen under en arbetsvecka, eller 50 i veckan måste väl anses vara "hålla tempot uppe". Hoppas jag.

Nåväl. Det räcker till min budgetbil i alla fall, och kanske kan de 37 saknade ge mig lite dyrbar vila?

Om att vara ensam

I helgen åkte vi tåg upp till Klippan. Det första tåget vi skulle ta kom inte, vi väntade och väntade, tavlan visade inget och jag surnade till och började bli ganska trött i ryggen, fann mig en bänk och satte mig. Så kom ett annat tåg och vi tog det. Käckt. Byte i Hässleholm på några minuter, nästa tåg och sedan framme i Klippan. Hemvägen var tåg från Klippan sent på kvällen, sen byte i Hässleholm, jättejättesnabbt. Vi hann precis med det tåget. Tåget efter det hade också gått till Malmö, men då hade vi fått vänta och frysa. Det är upp för trappor och ner för trappor i Hässleholm och jag var riktigt andfådd när vi väl var på tåget.
Så.
Sådant här meck händer ju såklart hela tiden när man åker tåg, och jag kan inte tänka mig att göra det med en barnvagn och ett litet barn.
När jag tar mig runt i Malmö antingen går jag eller tar buss. Bussarna i Malmö är i allt annat än bra kvalité och chaufförerna... nja, några kör bra, men de man minns är de som kör som galningar och dessa är en hel del.
Så jag har bestämt mig, jag kommer att skaffa en bil.
Jag har ett körkort, jag har ett jobb, det borde absolut gå.
Det som är så himla tråkigt här, och som jag måste kunna bearbeta på något sätt är att ingen människa på denna jord verkar tycka att det är en särskilt bra idé. Det är väldigt jobbigt för jag tänker alldeles för mycket på vad folk tycker. Grejen är dock att det är inte folk som ska släpa på allting, det är oftast jag troligen. Det är inte folk som kommer att gå miste om nya intryck, insekter och barr, det är ungen i fråga. Här finns visserligen några parker och det är ju fint, men jag vill att han/hon ska kunna se lite skog, kunna åka på utflykt, kunna hälsa på mormor och morfar och farmor och farfar utan att det innebär en mor som är helt färdigkokt och vill lämna in, varje gång.
Jag känner faktiskt lite så, att jag inte har läst på universitetet under sex år för att ha en ok livskvalité. Jag har läst för att kunna se till så att jag kan ha det bra. Om jag ville ha det ok, om jag ville nöja mig med att trängas på en buss med illaluktande folk eller med risk för att barnvagnen välter, då hade jag kanske inte brytt mig om att läsa femmiljonersmiljarder poäng och skaffat mig en examen. Jag hade kanske inte brytt mig om att jobba och söka nya jobb när LAS behagar vända mig ryggen.
Jag förstår att det är dyrt, miljöförstöring och omständligt, men alternativet... ja.
Synd bara att jag måste bli så himla stark och självständig på köpet.
Men det är väl bra för nåt, till sen.