Om att vara ensam

I helgen åkte vi tåg upp till Klippan. Det första tåget vi skulle ta kom inte, vi väntade och väntade, tavlan visade inget och jag surnade till och började bli ganska trött i ryggen, fann mig en bänk och satte mig. Så kom ett annat tåg och vi tog det. Käckt. Byte i Hässleholm på några minuter, nästa tåg och sedan framme i Klippan. Hemvägen var tåg från Klippan sent på kvällen, sen byte i Hässleholm, jättejättesnabbt. Vi hann precis med det tåget. Tåget efter det hade också gått till Malmö, men då hade vi fått vänta och frysa. Det är upp för trappor och ner för trappor i Hässleholm och jag var riktigt andfådd när vi väl var på tåget.
Så.
Sådant här meck händer ju såklart hela tiden när man åker tåg, och jag kan inte tänka mig att göra det med en barnvagn och ett litet barn.
När jag tar mig runt i Malmö antingen går jag eller tar buss. Bussarna i Malmö är i allt annat än bra kvalité och chaufförerna... nja, några kör bra, men de man minns är de som kör som galningar och dessa är en hel del.
Så jag har bestämt mig, jag kommer att skaffa en bil.
Jag har ett körkort, jag har ett jobb, det borde absolut gå.
Det som är så himla tråkigt här, och som jag måste kunna bearbeta på något sätt är att ingen människa på denna jord verkar tycka att det är en särskilt bra idé. Det är väldigt jobbigt för jag tänker alldeles för mycket på vad folk tycker. Grejen är dock att det är inte folk som ska släpa på allting, det är oftast jag troligen. Det är inte folk som kommer att gå miste om nya intryck, insekter och barr, det är ungen i fråga. Här finns visserligen några parker och det är ju fint, men jag vill att han/hon ska kunna se lite skog, kunna åka på utflykt, kunna hälsa på mormor och morfar och farmor och farfar utan att det innebär en mor som är helt färdigkokt och vill lämna in, varje gång.
Jag känner faktiskt lite så, att jag inte har läst på universitetet under sex år för att ha en ok livskvalité. Jag har läst för att kunna se till så att jag kan ha det bra. Om jag ville ha det ok, om jag ville nöja mig med att trängas på en buss med illaluktande folk eller med risk för att barnvagnen välter, då hade jag kanske inte brytt mig om att läsa femmiljonersmiljarder poäng och skaffat mig en examen. Jag hade kanske inte brytt mig om att jobba och söka nya jobb när LAS behagar vända mig ryggen.
Jag förstår att det är dyrt, miljöförstöring och omständligt, men alternativet... ja.
Synd bara att jag måste bli så himla stark och självständig på köpet.
Men det är väl bra för nåt, till sen.