Tuvor

Jag filosoferade lite över detta igår och kom fram till följande. Om jag ska klara av att slutföra det här jädra projektet måste jag ha tuvor att kliva på. Det är ett fint ord för att jag behöver ha vissa hållpunkter att fokusera på.
Jag har några.

1.Tandläkaren måste kalla mig till den där himla operationen, eller rättare sagt, hon får ta och lägga upp en plan för hur hon har tänkt sig det hela och jag vill veta hur, så jag kan börja fokusera och ladda och samla styrka inför det.

2.Läkaren specialisten som jag slagits med näbbar och klor för att få komma till måste också komma på en plan för hur han ska laga mig. Gärna en operation (inte för att jag gillar operationer, men det är det enda sättet att ordna det hela på och om han inte föreslår operation så betyder det att han inte tror på mig och då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö, för den där jeppen är mitt sista, sista, SISTA hopp när det gäller det här.)

3.Nissarna på Programkontoret måste bestämma sig för om jag ska få mitt stipendium eller inte. De ska besluta om det senast idag och inom en vecka ska man få besked. Om jag får nej blir det tråkigt, för om jag får ja kan man hänga upp en massa tankar på vad som ska hända. Ett nej renderar bara i att en tuva försvinner och det är ju onödigt. Fast jag kommer inte att gråta... det som händer, det händer. Men visst, att åka till Malta och kolla på coola historiska byggnader och utgrävningar vore faktiskt hysteriskt kul.

Det är alltså mina tuvor. Dessa tuvor måste utkristallisera sig, för just nu är min hjärna så otroligt, fantastiskt, enastående enkelriktad.
Mat, mat, mat, mat, mat.
Sa jag att jag håller på med en receptbok? Sa jag att jag varje natt drömmer om mat och sånt man kan äta? Sa jag att jag sitter på lunchen och ber alla mina kollegor att ingående redogöra för precis alla ingredienser i den mat som de har med sig? Sa jag det?
Jag har sagt det till rätt många. Stackars J har fått lyssna sig fördärvad på mina planer om lunch och middag och frukost och mellanmål och stuvade makaroner och kött och kyckling.
Den första dagen detta är över, får jag äta lika mycket som ryms på en kaffeassiett. Det är inte så jävla mycket. Men jag förstår poängen. Magen lär ju dö av bara en ärta och ett majskorn.
Jag ska vräka i mig en pollypåse. Med mjölk.
Fan vad gott det är. Ni som kan äta, ÄT!