Dagens pärs

Jag, J och Knut var ute på en promenix förut. Jag behövde komma över lite tandborsthuvuden och en regnponcho (eftersom ingen av mina regnjackor tillåter brösten längre). Så vi gick till Clas Ohlsson. Jag har bestämt att jag i mesta möjliga mån ska försöka ta trapporna både upp och ner när jag ska någonstans eftersom jag numer har så himla svaga ben, så det gjorde jag. Jag gick upp för rulltrappan (för er som känner till Triangelen låter väl detta väldigt konstigt, men vi skulle upp och kolla på nybyggnationerna först) och J och Knut tog hissen. Jag lät handen glida längs med handräckebandet och fick något kladdigt på handen. Jag kollade när jag kom upp och där hade vi någons äckliga, vidriga blod på min hand.

Paniken.

J och Knut skulle komma upp med en hiss som jag inte hittade. I skötväskan skulle det finnas våtservetter. Jag BEHÖVDE TVÄTTA AV MIG SKITEN NU. Men J kom aldrig och det var byggnationer överallt och jag antog att hissen stängts av eller något. Jag var på väg in på Stadium med ett hyperventilerande sammanbrott under ytan och hade tänkt kräva att de fixade fram något papper NU, men kom sedan på att det fanns toa på den här våningen. Jag gick dit snabbare än snabbast. J och Knut fick hitta mig bäst de kunde (de hade också min mobil så jag anade oråd). När jag kom fram till toan var det universums längsta kö där utanför. Till handikapptoan. Jag tänkte att alla skulle byta blöja på nåt eller vafan, jag sket i vilket och gick helt sonika in på damtoan och började tvätta händerna. Då insåg 80% av de som stod i kön att de inte behövde köa till handikapptoan när de kunde ta någon av damtoorna (båstoaletter).

Puckon.

I alla fall. Jag tvättade händerna med skållhett vatten, tvålade in en miljon gånger och skållade och tvålade och skållade och tvålade.

Personerna som nu så fint bildat en kö där inne trodde väl att jag hade svårt gången OCD. Det skiter jag i, det också.

Jag gick ut, gick bort till rulltrappan och funderade på om jag skulle säga till alla människor som åkte upp att ta för fan inte i räcket, men då såg jag J och Knut som visst hade åkt hiss upp.

Jag berättade om mitt trauma och vi gick och kollade lite på nybyggnationerna, innan jag återigen var tvungen att gå in på toa och tvätta händerna i skållhett vatten och onödigt (antagligen) mycket tvål.

Eftersom jag inte heller denna gång gick in på toa såg jag säkert ut som någon med svåra problem med hygienfixering.


Vad var det för stolpskott som kletade sitt blod där folk har sina händer? Gud i himmelens himlar, vem vet vad för sjukdomar och skit som den personen hade? Knarkare finns det gott om i Malmö.

Hu hu hu.


Kanske har jag ändå fler fobier än knän, getingar och humlor. Okänt folks blod som plötsligt befinner sig på min hud... det kan vara en sådan grej.


Sen på vägen hem blev vi ikappsprungna av våra fina grannar som ville gratulera till nedkomsten. Tack tack sa jag. Knut skrek som en galning för han ville ha mat, helst nyss.

Jag hade ingen sinnesnärvaro nog att småprata om mindes att J bjudit in dem lite löst på fika någon gång. Jag gick helt sonika rakt till den berömda kärnan och skrek något om att vi föreslår nästa söndag, kan det vara bra, jamenfint, hej och tack hejdå.

Sen sprang jag. J kom efter, han hade bestämt tid också. Han är smart han.

När vi kom hem fnissade J gott åt att jag hade haft en fläck på tanden hela tiden och verkade så himla stressad.

Jag fräste åt honom att han skrattade onödigt mycket åt detta och att det nästa gång passade sig att påpeka fläcken direkt när han ser den.

Knut åt sen så han höll på att kvävas. Då och då slet han bort huvudet och hämtade andan, han flåsade värre än Per Elofsson med Mühlegg i startfältet. Sen dök han ner igen. Nu sover han som en stock på amningskudden, och jag har kunnat skriva detta inlägg.

Fint.