Magni

Jag har nu läst ut min bok om hertig Magnus. Den gick alldeles för fort, men så var hans liv ganska mörkt också. Jag ska låta fakta, idéer och teser lägga sig i min hjärna, och sen ska jag skriva om vad jag funnit.

Av daga

Aaaaaaah. Gordon Ramsay sa precis att om man vill ha riktigt god och fin mat lagad så ska man slänga sin kyl, så man köper ingredienser två gånger om dagen. J fick något drömskt i blicken.
Snart ingen tv, ingen kyl. J:s utopi.

Anyhoo.
Min bok om hertig Magnus är grym. Jag har ju sagt det förut att jag tycker att han ges alldeles för lite utrymme i historieskrivningen. Klart är att han flera gånger var deprimerad, eller att det var början på hans schitzofreni som plågade honom livet ut. Jag har inte kommit så långt än. Vad har har märkt är att hans brorsa Erik XIV som själv blev sjuk, innan dess var väldigt hänsynsfull och öm i sina brev till lillebrorsan. Magnus personal ville låsa in honom när han hade försökt ta sig själv av daga, men Erik XIV beordrade att han istället skulle bevakas dygnet runt och få möjlighet att ha människor och natur omkring sig. Extravak och terapi alltså. Mycket modernt.
Nu ska jag lägga mig och läsa mer. Trefligt.
Magnus friade till Maria Stuart förresten, visste ni det? (Han fick nej, uppenbarligen)

Sofia Vasa

DETTA INLÄGG BLEV SJUKT LÅNGT. HÄMTA KAFFE.

Jag lyssnar på sommarprat nu, prat efter prat efter prat och de börjar snart sina. Trots att jag givit mig på några av förra årets som jag inte brydde mig om att lyssna på då.
Jag tänker när jag hör, att jag skulle vilja göra mitt eget sommarprat. Inte så mycket för att babbla som för att få möjlighet att tonsätta olika händelser i mitt liv. Nu vet jag såklart att mitt liv inte är så långt ännu och jag ska inte vara förmäten och tro att jag har en massa klokheter att komma med, när det finns andra som har mer klokheter, men ibland känner man att man skulle vilja summera och den här idén med att slänga in låtar då och då är inte alls dum. Om inget annat kanske jag skulle göra en sådan lista för mig själv.

Nå, en annan sak som jag tänker på när jag hör alla sommarprat är sådana vars sommarprat jag mer än gärna skulle vilja höra. Eftersom jag nu snart är färdig med en bok som handlar om vasadöttrarna vänder sig min blick mot dem. Jag har hållit på med den här boken hur länge som helst och det har sin förklaring: den är som en godis som jag aldrig vill ska ta slut. Den tar upp något som i princip alla tidigare historiker har skitit i. Visst, någon skönlitterär bok här och där har berört Cecilia Vasa och Herman har gjort vad han kunnat för att knastrande vandra de gator hon har gjort. Men det är inte riktigt samma sak. Den person vars sommarprat jag skulle vilja höra är inte Cecila (även om hon förefallar ha varit den mest självständiga av dem) utan syster nummer fyra, Sofia.

Vad man tror är Sofia Vasa.
De här gamla porträtten är inte alltid
rättvisande. En hel del av dem har
"Katarina Maansdotter" klottrade
på sig av någon förståsigpåare från
1700- eller 1800-talen. Det här är det
porträtt som flest forskare tror är just
Sofia Vasa, i unga år. Man gjorde
sådana här porträtt för att lägga ut
sig på giftasmarknaden bland furstehusen.

 

Jag har som skrivet inte läst ut hela boken än, men kapitlet om Sofia verkar i allt väsentligt vara avslutat. Hennes livsöde slår en som väldigt intressant. Boken återger vad som verkar ha hänt med stöd av dagboksanteckningar från div. utländska sändebud samt brev mellan de kungliga och andra. Författaren är himla noga med att inte lägga in någon värdering i det hela, men man kan utläsa följande saker.
Prinsessan Sofia (1547-1611) växte upp vid hovet. Först sin fars (Gustaf Vasa), sen sin brors (Erik XIV) och sen sin andra brors (Johan III). Förvecklingarna och varför kungar byttes känner ni säkert till så vi lämnar det därhän. 1568 gifte hon sig med en Magnus, Magnus av Sachsen-Lauenburg och blev hertiginna där. Men ack så illa det gick. Magnus tog all hennes brudskatt (100 000 daler fick varje syster med sig i brudskatt, vilket var en enorm summa. Det man vanligtvis hade att röra sig med i hela riket under ett helt år var ungefär 600 000 daler och man gick i praktiken back varje år tack vare brudskatter, lösensummor på förläningar och olika områden, och helt enkelt bara styret av landet med dess militärmakt för att inte tala om alla de vidlyftiga hov som varje kunglig person rörde sig med, vid den här tiden var de kungliga personerna många.) och pissade bort den på spel och dobbel. Han ägnade sig dessutom åt att åka omkring i Europa och smutskasta sin fru och snacka skit om henne. Deras giftermål hade stressats fram. Erik XIV ville ju så gärna gifta sig med en furstlig kvinna men drog nit efter nit och nöjde sig till slut med sin frilla Karin Månsdotter.
Bröllopet mellan Erik och Karin blev således ett dubbelbröllop där också Magnus och Sofias firades, för att spara pengar och äktenskapsplanerna för Sofia och Magnus skyndades därför på.

Trots att Magnus var ett sådant svin och slarvade så med alla tillgångar, pantsatte alla Sofias smycken, snackade skit om henne och hennes familj i hela Europa och dessutom var en tyrann mot alla de underlydande (han fänglsade hantverkare av olika anledningar så till den grad att ingen vågade utföra några tänster åt fursteparet) så blev Sofia gravid, vad vi vet, nio gånger. Två av dessa barn kom förbi späd ålder. Några av dem föddes fram och dog sedan, några av dem blev något enstaka år (det är inte vanligt att ta upp små barn, ens i furstehus, innan de blivit i alla fall tre-fyra år gamla, eftersom dödligheten var så hög) och vi kan bara gissa hur många graviditeter utöver de nio som löpte en tid. Mellan raderna i breven kan man utläsa att Magnus är riktigt elak mot Sofia. Psykisk misshandel skulle vi kalla det idag.
På den tiden var aga ok, men misshandel var en annan sak. Man skulle ära sin hustru inför folk och det var yttersta tabu att göra ner husfrun inför andra människor. Magnus verkar ha ägnat sig åt detta och dessutom ha misshandlat Sofia svårt flera gånger.
Han skrev många brev via Sofia till kungen Johan III och krävde ut hela brudskatten (den betalades i delar) men Johan III var motvillig och ville inte att han bara skulle pissa bort en så stor summa av skattepengar. Johan III gjorde vad han kunde och försökte få Magnus i tjänst i utlandet någonstans, så han skulle komma så långt bort från Sofia som möjligt. Efter några försök då Magnus kom tillbaka till Sverige igen fungerade det och Sofia blev enrådande över sitt hushåll. De separerade helt enkelt.
Det var extremt ovanligt på denna tid och förekom bara i ett sådant läge som detta: när mannen verkade ha förlorat all vett och sans och bara skadade det hus han var satt att råda över.
Magnus bråkade med sina släktingar nere i Tyskland som till slut surnade till och satte honom i fängelse.
Nu var Sofia fri med sin son Gustaf och sin dotter Anna.

Sofia verkar nu ha knutit sina barn stenhårt till sig och bröderna Johan och Karl (senare IX) vädjade till henne att låta Gustaf komma till Karls hov så det skulle bli människa av honom.
Furstliga barn skulle inte vara hos sina mödrar, det gjorde dem helt bortklemade.
Det verkar också som om Gustaf blev helt bortklemad. I brev efter brev står det om Gustaf och hans ohyfsade sätt. Han var helt enkelt en riktigt liten brat med våra mått mätt och var ständigt curlad av Sofia som, varje gång Gustaf gjort sig skyldig till dåligheter (stöld, vandalism, ohörsamhet eller bara att sova hela dagen) gav honom ursäkter.
Gustaf levde det fina livet och pysslade med lekar och jakt och grejer. Han växte upp och i tonåren var han med om en jaktolycka (1597) där han blev skjuten i knät. På den tiden var det en riktigt dålig skada och han återhämtade sig inte och dog.
Det var inte bra.
Gustaf Vasa, Erik XIV, hertig Magnus (Johan, Eriks och Karls bror) var alla bevisligen drabbade av psykisk sjukdom antagligen på grund av den utbredda inaveln som rådde i dessa kretsar på denna tid. Det verkar nu som om samma paranoida drag drabbade Sofia och mellan raderna anar man att hon ständigt fick sammanbrott och var allmänt skör och sinnesslö. Hon vågade inte lita på någon och kunde inte sköta sin förläning Ekolslund överhuvudtaget. Också hon lyckades leva högt över sina tillgångar och skrev många brev till sina syskon och bad om pengar. Syskonen emellan växlade skrivelser där de skrev om att Sofia "nu igen" bad om pengar i olika formuleringar. Sofia verkar dessutom inte alls ha lagt sig i politiken, till skillnad från alla de andra syskonen (Magnus undantagen efter att han insjuknat). När Johan III efter Katarina Jagellonicas död gifte sig med Gunilla Bielke (högadlig) så var alla syskonen mycket upprörda och skrev långa förskräckta brev och vägrade komma på bröllopet. Alla utom Sofia som verkar ha hängt med som en lealös hund. Ingen brydde sig heller om vad hon tyckte eller vad hon sa och trots att hon tidvis bodde hos kungen var det ingen som skrev till henne och bad henne att utnyttja sitt inflytande.
Hon verkar inte ha varit någon att räkna med och var då och då undantagen p.g.a. ett tillstånd som alla verkar ha känt till. Efter sonens död blev det riktigt illa och hon levde en paranoid tillvaro till sin död 1611 varefter hon i all stillhet begravdes i Strängnäs.
Hon kan inte mäta sig i begravningspompa med sina syskon och jag undrar så varför.
Det är mycket jag undrar när det gäller den här kvinnan.
Hur var hennes liv? Var hon sjuk eller "sinnesslö"? Hur odräglig och hur stort problem var Gustaf? Hur förfärligt var hennes äktenskap med Magnus?

Det är också intressant att se att man inte alls ska tåla allt bara för att man är kvinna. En högboren kvinna hade gott skydd i sin furstliga familj och Magnus fick rejält på tasken för sitt beteende, om än bra sent.

Ok, det var månadens utläggning. Om någon orkar läsa detta: grattis.

Det blev ändå nåt

Den fantastiskt coola fröken R (fast hon har ett S i början på efternamnet) peppade mig något alldeles väldigt i mitt inlägg om att få ha en kurs. Snacka om att veta var det tar. Hon föreslog att jag skulle skriva mer om historia... vilket är lockande, eftersom jag inte får förkovra mig i det så mycket som jag vill: men samtidigt finns det alltid någon där ute som är expert på just det som jag skriver om. Om jag då skriver och berättar om hur man på Gustaf Vasas skelett fann att han haft tandröta i säkert tio år och en skada i höften som gjorde att det även var röta i lårbenet i åtminstone fem år innan han dog så kommer någon skriva och kalla mig okunnig för det var faktiskt elva respektive fyra år och Katarina Stenbock som han gifte sig med när han led av allt detta och var 56 år gammal var faktiskt 17 år och inget annat och då är man ju i princip gammal nog att tåla en rutten gubbe som med vår tids mått mätt inte var så himla gammal men på 1500-talet såg han nog riktigt sliten ut när han närmade sig de 60.
Sen kommer någon språkvetare och berättar för mig att jag som är så himla mycket svensklärare borde veta bättre än att satsrada och skriva meningar som gör att hälften av läsarna kvävs och andra hälften tappar pannloben. Vad dessa människor inte inser är att det är ett stilistiskt grepp från min sida för att få alla de här experterna som vill kritisera mig att ledsna och istället gå och knyta sin fluga extra fint innan de går iväg och mästrar någon annan stackare som inte har bett om det och heller inte har verktyg att hantera det.
Just nu håller jag förresten på och läser en bok om Vasadöttrarna. Nu hävdar jag inte att Stenbock var en sådan, men hon var nära släkt med hela Vasaköret, t.ex. systerdotter din den fru hon efterträdde i det Vasaitiska hemmet: Margareta Leijonhufvud.
Katarina Stenbock blev 86 år och var änka i en hel livstid nästan, 61 år. Det är ett ganska häftigt livsöde, som det tyvärr inte står så mycket om i min bok men jag anar att det kommer att bli nästa lektyr.
I min bok står det om döttrarna och allt tjafs de var tvungna att genomlida bara för att pappsen hade storhetsvansinne och rent vansinne som han var god nog att föra över till sönerna av vilka två av fyra blev kliniskt galna och de övriga två verkar inte ha varit helt friska heller med brödramord och brorsonsavsättningar och annat mög på sina samveten. Med annat mög menar jag att hugga huvudet av någon som nös vid fel tidpunkt åt fel håll. Karl IX var inte helt kosher mot sina nästa, det ska gudarna veta. Han hade i alla fall en nyskapande frisyr och blev pappa till Gustaf II Adolf, och han hade ju vissa färdigheter.
Allt det här kan bättre vetande gnälla på, men jag kanske ska skita i det?