Det blev ändå nåt

Den fantastiskt coola fröken R (fast hon har ett S i början på efternamnet) peppade mig något alldeles väldigt i mitt inlägg om att få ha en kurs. Snacka om att veta var det tar. Hon föreslog att jag skulle skriva mer om historia... vilket är lockande, eftersom jag inte får förkovra mig i det så mycket som jag vill: men samtidigt finns det alltid någon där ute som är expert på just det som jag skriver om. Om jag då skriver och berättar om hur man på Gustaf Vasas skelett fann att han haft tandröta i säkert tio år och en skada i höften som gjorde att det även var röta i lårbenet i åtminstone fem år innan han dog så kommer någon skriva och kalla mig okunnig för det var faktiskt elva respektive fyra år och Katarina Stenbock som han gifte sig med när han led av allt detta och var 56 år gammal var faktiskt 17 år och inget annat och då är man ju i princip gammal nog att tåla en rutten gubbe som med vår tids mått mätt inte var så himla gammal men på 1500-talet såg han nog riktigt sliten ut när han närmade sig de 60.
Sen kommer någon språkvetare och berättar för mig att jag som är så himla mycket svensklärare borde veta bättre än att satsrada och skriva meningar som gör att hälften av läsarna kvävs och andra hälften tappar pannloben. Vad dessa människor inte inser är att det är ett stilistiskt grepp från min sida för att få alla de här experterna som vill kritisera mig att ledsna och istället gå och knyta sin fluga extra fint innan de går iväg och mästrar någon annan stackare som inte har bett om det och heller inte har verktyg att hantera det.
Just nu håller jag förresten på och läser en bok om Vasadöttrarna. Nu hävdar jag inte att Stenbock var en sådan, men hon var nära släkt med hela Vasaköret, t.ex. systerdotter din den fru hon efterträdde i det Vasaitiska hemmet: Margareta Leijonhufvud.
Katarina Stenbock blev 86 år och var änka i en hel livstid nästan, 61 år. Det är ett ganska häftigt livsöde, som det tyvärr inte står så mycket om i min bok men jag anar att det kommer att bli nästa lektyr.
I min bok står det om döttrarna och allt tjafs de var tvungna att genomlida bara för att pappsen hade storhetsvansinne och rent vansinne som han var god nog att föra över till sönerna av vilka två av fyra blev kliniskt galna och de övriga två verkar inte ha varit helt friska heller med brödramord och brorsonsavsättningar och annat mög på sina samveten. Med annat mög menar jag att hugga huvudet av någon som nös vid fel tidpunkt åt fel håll. Karl IX var inte helt kosher mot sina nästa, det ska gudarna veta. Han hade i alla fall en nyskapande frisyr och blev pappa till Gustaf II Adolf, och han hade ju vissa färdigheter.
Allt det här kan bättre vetande gnälla på, men jag kanske ska skita i det?