Uppåt

Sällan har jag varit så schleten på en vanlig gammal måndag. Man brukar ju inte vara sliten på måndagar, man brukar kunna uppbåda energi på måndagar... men idag. Gud nej. Jag tog till och med tempen för att se vad i hela världen det var för fel på mig. Men jag hade ingen feber och tur var väl det egentligen, det är inte som om jag har stormariginalerna och har råd att bli sjuk.

Det är väl B12-brist igen. Jag har lutat mig tillbaka på mina finfina värden och tänkt att det är lugnt, trots att läkaren ju faktiskt har ordinerat en spruta i månaden under ett år framöver. Jag har struntat i dessa sprutor under tre månader då jag bara har levt loppan, ätit vad jag velat, inte varit hos läkare/sköterska och hej vad det har varit livat. Men nu ja, nu får jag betala priset för det på alla sätt. Sjukdomen får skov, tröttheten däckar mig... jag får nog ta en sådan där spruta asap.

Jag betackar mig för skäll och förebråelser angående detta, jag bara fick för mig att jag skulle kunna leva som en normal människa utan sjukvård och med mat. Förlåt för min svaghet, men jag är medveten om den.

Den här veckan kommer att bli förfärlig. Idag har jag event på kvällen, mitt schema är totalt fullspäckat måndag-fredag, på onsdag (inte tvättid, tur) har vi föreläsning om dyslexi (vilken jag funderar på att be att få slippa) och alla dagar är lååånga och antagliga fyllda av det där kriget som pågår.

Det går uppåt härifrån.