Usch och fy

Jag pratade med J igår. På en knastrig, konstlig linje från någonstans uppe i bergen sa han att han hade haft det ganska jobbigt, både fysiskt och psykiskt.

Då hajade jag till.

Han säger aldrig att något är jobbigt. Han får aldrig några särskilda känsloutbrott och blir aldrig arg, rädd, ledsen eller irriterad.

I alla händelser har jag inte sett det.

Men igår, igår berättade han att han faktiskt hade varit rädd. Han hade balanserat på smala skrevor där det var jättehögt och hoppat över djupa sprickor med stegjärn och en yxa till hjälp. De hade också behövts sa han.

Fy fabian.

Fy fabian.

Fy fabian.

Fy fabian.

Fy fabian.

TÄNK om något hade hänt? Jag hade dött. Plötsligt är mina bekymmer med dumma läkare och inga pengar mycket små.

Varför ska han kuta omkring på höga berg och glaciärer? Usch och fy.

FY!