Treveckorsuppdateringen

Rätt så länge sedan jag bloggade nu. 21 dagar för att vara exakt. Tre veckor.
Jag är hemma idag. Imorse när jag vaknade hade jag 37,7 och tänkte att det är ju knappt feber. Så jag började klä på mig och så. Frös som en soab och var allmänt risig, men jag tänkte att det ju bara var förkylningen. (Jag hör till de människor som inte säger att man bara är "förkyld" när man har feber. Logiken är lite haltande, jag vet, för vad är man då? Men jag tänker att förkyld är snuva, hosta och ont i halsen. Tillkommer feber är man sjuk, har typ influensa eller något åt det hållet. Jag har därför lite svårt att uppbåda sympati när folk kommer och säger att de är förkylda... även om jag efter ett drygt decennium har förstått att det kan handla om feber också hos skåningarna här.)
I alla fall. Jag kollade tempen en gång till strax innan jag gick och då var det på uppgång, ena örat 38,1 och andra 38,4.
Men jag hade en batteriladdare (min bil är tot gewesen) att hämta och ett möte att leda. Så jag tänkte att jag går till jobbet, jag planerar lektionerna för eleverna och har det där dumma mötet.
Så det hade jag.
Innan jag ens öppnade käften så sa alla jag mötte att jag såg "för risig" ut, eller något åt det hållet. Och då hade jag ändå sminkat mig. Så jag antar att det synts något i ögonen eller så.
I alla fall: jag gick sen hem kring halv tio (i snöstorm faktiskt, Skåne bjuder upp), ringde tandläkaren för att ändra tiden jag har imorgon och sen J för att berätta att jag hade gått hem.
Skitbra. Då kunde jag hämta Knut, så J kan jobba länge.
Jag känner inte riktigt att jag verkligen har fått gehör för mitt hälsoläge här på hemmafronten.

Knut har ju varit sjuk såklart, annars hade inte jag varit sjuk nu. Imorse stod han i dörröppningen till vårt sovrum och nös, och visade sedan att det var massa snor. Han började gnissla och ville att vi skulle hjälpa honom att torka. Jag var gnisslig och sa till J att jag frös och bad honom hjälpa mig. Ingen reaktion. Men Knut (min son!) orkade inte vänta på allt bjäfs utan gick helt sonika till köket, klättrade upp på en stol så han nådde hushållspapperet, rev ut ett par meter diagonalt över köket, rev av en dm, knölade ihop och torkade över ansiktet samtidigt som han gick tillbaka till oss i sovrummet. Vid det laget hade jag gått upp för att hämta papper inne på toan och såg bara Knut stega förbi med en papperstuss mot ansiktet.
Han hade alltså löst det själv.
Han är så himla skojig lille Knut. Kan själv.

Häromdagen hade han lyckats klättra ner i sin säng utan att jag eller J var i rummet. Sen hörde vi ett himla gnäll och J gick dit och ropade sen på mig. Då hade Knut alltså tagit sig ner, men kunde inte ta sig upp och det var ju störigt för han hade väl inte planerat att vara där hela dagen heller.