Gomorron

Jag gillar inte det här med att äta mediciner. Jag strävar alltid efter ett tillstånd då jag inte längre gör det. Nu är jag ju tråkigt nog i ett tillstånd då jag kommer att göra det forever and ever... men jaja. Det är ju bara vitaminer, som man säger när man åker fast för doping. Vitaminer och kalcium. Järnet som jag skulle få upp får jag domen om den 10:e. Har jag inte lyckats med det så måste jag ta mer sånt med allt vad det innebär. SOM jag hatar att ta järntabletter. Gudars. B12-sprutor får jag förstås, det ska inte glömmas. Men så har det ju varit ett tag. Kan man gå någon snabbutbildning så man får ge den till sig själv? Det är sjukt drygt att hålla på och springa hos distriktssköterskan även om det bara är en gång i månaden... mycket tid hade varit vunnen om jag kunde ge den till mig själv.
Men värst, av okänd anledning, är att jag på doktorns ordination måste äta Omeprazol i två månader med start dagen före operationen. Den 5 januari är jag alltså klar med dessa. Vilket ju vän av ordning kan tycka inte är så HIMLA farligt. Nej. Men jag vet inte. De är så äckliga att svälja, för de innehåller små korn och skallrar omkring där inne i kapseln. Det är som att svälja en maraccas eller något åt det hållet. Prova själv, det känns inte naturligt att svälja något som skallrar. Men nå. En månad och tre dagar kvar på dem bara (gud jag har inte ens kommit halvvägs). Tänka positivt.

Så alltså. Vitaminer och kalcium och järn vid behov är det jag kommer att behöva inta livet ut. Vitaminer är ju inte så konstigt egentligen... det borde man ju ta ändå. Så kalcium. Den kommer jag inte ifrån. Jepp.

Knut och J har inte vaknat ännu och det är därför jag kan sitta och blogga. Det är väldigt skönt att få morgonbestyren för sig själv, även om det innebär att jag måste hitta mina kläder i mörkret. Jag har provat att ta ut kläderna till vardagsrummet kvällen före, men det är samma sak som att väcka Knut kl 5, så det gör jag inte om. Så jag får gå omkring med mobilen som lampa och lysa in i garderober och på torkställ...
Nå.
Det var ett satans liv på Selma denna morgon. Oklart varför. Jag har skaffat en automatisk matare som har funkat skitbra. Av okänd anledning MÅSTE Selma ha mat mitt i natten och jag orkar inte gå upp mitt i natten för att mata katter varje #/(€% natt. Men inatt fick de mat och ändå börjar hon trampa på mig och klösa på sängen och rafsa bland sladdar och mjaoa i örat. Jag måste tydligen skaffa mig en vattenspruta trots allt. Jag blir precis vansinnig på henne. Det är inte som om jag har jättemycket sömn att ta av, det är jäkligt lite rättare sagt.

Hosta, har jag nu. Mycket hosta. En helt sjuk hosta som bara snörper igen strupen när jag hostar och jag får liksom kramp i halsen och kan inte andas. Igårkväll rotade jag upp en Bricanyl-inhalator som jag fick när jag var preggo och tänkte att jag skulle testa.
Som genom ett trollslag försvann hostan. Allt var frid och fröjd och jag sov utan en enda hostattack inatt. Apropå mediciner alltså...
Någon gång i min späda ungdom konstaterade läkarna i Järpen att jag "nog hade ansträngningsastma". Och jag vet att mina luftvägar reagerar på damm eller hö och igår gick jag igenom alla mina gamla tjocktröjor och rev antagligen upp ett par ton damm i sovrummet. Men frågan är nu om man kanske borde se över sina luftrör något eller i alla fall be farbror doktorn att skriva ut en ny Bricanyl (den jag har gick eg. ut i nov-13), för den funkade ju helt fantastiskt.
Nå.

Slut på meddelandet.