Imorrn blir det åka av

Så... imorgon är det dags för Knuten att "bli en man" som min chef uttrycker det. Alltså börja förskolan.
När vi gick ifrån besöket som vi var på för några veckor sedan hade jag en god känsla. De verkade trevliga de två pedagogerna som vi träffade och frid och fröjd. Men sen har tiden gått och jag har funderat. Knut ska äta själv. De gjorde en stor poäng av det.
Jag har aldrig sett Knut äta själv. Jag blev förvånad. Jag uttryckte min förvåning, speciellt när det gällde soppa.
Vi skulle ta med många ombyten sa de, för det blir kladdigt.
När jag uttryckte min förvåning var hon väldigt nedlåtande och tyckte att alla mammor tror inte att deras barn kan men så kan de och yada yada.
Jag fattar att de har väldigt mycket erfarenhet, jag fattar att de vet vad de gör och jag fattar att det egentligen bara är bra, för då slipper vi kladda här hemma.
Men måste man vara så nedlåtande kring det? Knut är ju min unge, även om hon har jobbat som pedagog på en förskola i femtisextiår så är Knut min son. Han låg i MIN mage, han föddes av MIG, JAG har ammat och matat, skött om, sövt, kramat, gosat, pussat, lekt med och varit med honom ALLA dagar sen han föddes (minus den då jag var på sjukhuset då jag bara träffade honom sovande). Det finns säkert fiffiga trix eller så är det variabeln att andra barn kommer att vara där och äta och det kommer att få honom att kunna det... jag vet inte. Men MÅSTE man verkligen skratta och ja... låta så överlägsen?
Det stör mig.
Eller det med att de pratade om att de höll mycket på med musik, mitt svar på det var då att Knut gillade musik och då fick jag ett svar som var ganska långt som handlade om att alla barn gillar musik och den dagen de får dit någon förälder som säger att deras barn inte gillar musik då kommer hon verkligen att bli förvånad och yada yada.
Cut me some slack snälla hundraåriga förskolepedagog. Spela med, även om du tycker att jag verkar vara en idiot... jag är ny på detta och blir inte tryggare av den här attityden.