Fyrirgefa

Jamen jo... jag har ju den här grannfamiljen. Bortsett från det där med sopor och barnvagnar utanför dörren och lite sådant har de ju en liten tjej som trycker på larmet i hissen. Ni vet, det där tror jag att jag har skrivit om förut. Det tar en sekund, sen tjuter larmet. Varje. Gång.
Så berättade grannen under att han fick sitta i hissen i förtiofem minuter eftersom folk inte reagerade på larmet särskilt snabbt.
Väldigt störigt, tänkte jag och satte upp en lapp där jag skrev att man inte skulle ha larmknappen som en leksak eftersom den kunde behöva användas på riktigt.
Lappen satt i några timmar, sen försvann den. Jag vet inte vem som tog bort den, MKB kanske, eller någon som kände sig träffad. Jag vet inte.
Skitsamma.
Idag kom min gamla kollega och vapendragare P hit och hälsade på. Hon kom under Knuts sovstund så jag gick ner för att släppa in henne. Utanför porten stod också den lilla tjejen och hennes mormor och väntade på att bli insläppta (eller vad det nu var, för de hade nycklar insåg jag sen).
I alla fall: jag öppnade dörren för dem och höll upp dem samtidigt som jag hälsade med ett "hej!".
Den lilla tjejen gick fram till mig och sparkade till mig hårt på smalbenet.
Mormodern drog snabbt åt sig ungen, satte sig på huk och började skälla på henne på okänt språk. En herre som kom från kontoret på bottenvåningen såg det hela och började han också banna barnet på samma språk som mormodern.
Jag hängde inte alls med, jag bara vinkade in P som stod på andra sidan vägen men fattade ungefär då vad ungen hade gjort (hon åtnjöt fortfarande skäll).
Mormodern och ungen stod och väntade på hissen och den hissen hade jag ingen lust alls att ta så jag gick in på innegården en stund med P och inväntade att hissen skulle bli ledig.
Mycket märkligt, tänker jag nu.
Var det för lappen? Har de talat mycket illa om mig runt bordet där hemma så lilltjejen skapat sig en mycket klar uppfattning eller vad var problemet?

Det största problemet här var väl såklart att jag själv inte fann mig och började... ja vadå, gorma och skrika på ungen, eller på mormodern? På vilket språk? Jag har aldrig märkt att mormodern kan svenska. Men det kanske hon gör? Hon kanske kan lära sig att ursäkta sig och sin avavkomma i alla fall på svenska, eller engelska, eller för den delen norska, danska eller tyska hade gått bra. Franska är väl pardon eller? Kör på det om det passar.