Säga bye bye

Jag har helt värdelösa naglar. De har alltid varit det. De är tunna och fula och nagelbädden är sne och skev och ser allmänt illa ut. Efter 2010 års stålbad var de i sämre skick än någonsin, extremt tunna, tålde ingenting, vassa som satan och det var helt enkelt inte bra. Lägg till det att jag använde dem till min favoritsyssla, att klia upp sår i hårbotten, framför allt när jag var stressad. Deras skärpa var ypperligt till detta. Men när jag vaknade med varkakor i håret därför att såren blivit så stora så insåg jag att jag skulle göra något åt det. Så jag bokade tid hos en nagelkvinna, Sassa, och hon fixade så fint och bra månad efter månad. Så en dag blev Sassa sjukskriven. Hon var arbetsskadad och fick jätteont i axlar och armar. Jag fick gå till hennes kollega Emma istället. Emma var lika bra och när Sassa kom tillbaka stannade jag hos Emma... Sassa slutade efter någon månad så det var rätt beslut. Emma var ungefär lika gammal som jag och väldigt trevlig att ha att göra med (precis som Sassa f.ö.). Man sitter ju en timme mittemot varandra och pratar, så det gäller ju att det inte är något pucko.
Så plötsligt fick jag sms från Emma att hon hade slutat och att hon inte visste vem som skulle ta över, om någon. Bye bye.
Så jag fick gå till ett annat ställe för att bara lösa situationen med den utväxande gelen. Jag gick till Professionails och blev misshandlad i princip. Det brukar ta en timme, den här kvinnan tog 25 minuter på sig och slipade nagelbädden så tunt att det började blöda. Nagelbanden ska vi inte ens tala om. Jag hade svinont i mina fingrar i flera veckor och såg hur det låg blod under nageln på vissa naglar.
Professionails i Malmö. Gå för fan inte dit.
Men så visste jag sen förut om ett annat ställe som jag alltid tänkt att dit skulle jag gå om Emma slutade. Så jag ringde dit, fick en tid och gick dit. Mycket bra. Diana på Nails i Malmö. Ypperligt på alla sätt och vis. Jag gick dit fram till det att Knut var någon månad gammal, sen bad jag henne att klippa ner naglarna och måla dem bara eftersom det var så svårt att sköta miniKnut med långa naglar.
När Knut sedan blev lite stor, åtta månader tror jag att det var, beställde jag tid på ett annat ställe här i krokarna. Logistiken var det viktigaste för mig då. Första gången får man ju nytt set, sk. tips och de är plastnaglar helt enkelt. Sen växer de egna ut under och gångerna efter det förstärks bara de egna med akryl eller gel. Den här kvinnan la på akryl som lossnade från topparna direkt. Båda tummarnas naglar gick av, något som aldrig hänt förut. Jag gissade att det kanske var skarven mellan akrylen och tippen och gav det en chans till. Men så var jag där i förra veckan och nu har fler naglar lossnat litegrann och en har spruckit och gått sönder. Dessutom är dessa vassa, så jag har börjat klia upp hål i huvudet igen. Det krävs bara att jag kommer åt, sen blir det blodbad.
Jag kanske skulle söka för det där någon annanstans än hos nagelteknologer...
I alla fall.
Nu har jag bokat tid igen hos Diana eftersom jag ger underkänt till den här nya kvinnan.
HUR ska jag nu göra?
Jag har en tid bokad. Det är sjukt jobbigt, svårt och konstigt att boka av utan att boka om... hon vet ju att man "måste fylla på", man kan inte bara låta det växa ut. Antingen tar man bort eller så fyller man på. Man kan inte säga "skit i det, jag ska spara långt" som till frisören... Jag avskyr sådana här situationer. Det är sådana här situationer som gör att jag ibland önskar att jag oftare var påverkad av någon substans.

Skadan på nageln som bara kommer att bli värre.

Luft under akrylen. Där kan det lätt bli mögel.

Frisören ja, när vi nu är inne på ytliga ting. Jag har lyckats få en åsikt ur J, en endaste en, äntligen. Problemet är bara att han ogillar den frillan jag gillar. Den enda frisyren någonsin som han har en åsikt om är den som jag faktiskt kan tänka mig.
Ingen ljusning där alltså.
Jag rakar av allt.