Potatisens upptåg

Knut har sovit ett bra tag nu så att påbörja ett inlägg likt detta är kanske lite väl ambitiöst, eller naivt... vad man nu vill kalla det.
Dumt kanske.
Idag skiner solen så fint så fint och vi har varit ute länge i densamma. Jag sitter nu inne under en filt för även om det var trevligt med sol var det inte så överdrivet skitvarmt. Man svettades inte, om jag säger så. Att Knut tolererade tre timmar i vagnen (med visserligen en anings gnisslighet mot slutet) och en stund i gräset ger honom extremt stora A.
Apropå stora saker. Knut. Knut är stor i all sin litenhet. För er som undrar så kan jag rapportera att han väger drygt 12,5 kg och är 80 cm lång. Runt huvudet mäter han 50,2 cm vilket kvalificerar honom till storlek xs på hjälm, istället för xxs som man annars tänker att tiomånaders ska sporta. Det ser dock inte klokt ut med den där hjälmen... Knuts huvud är väldigt stort bakåt och inte åt sidorna så det blir luftigt åt sidorna. Jag vet inte riktigt vad annars man ska göra... hans huvud har den formen helt enkelt.
Nå.
Det är ett bra huvud. Han kan en del grejer.
Häromdagen tränade han mycket på att säga "pappa" och behärskar nu detta med någorlunda bravur. Skillnaden mellan b och p är akademisk enligt den stolta modern.
Han säger också "titta", "mamma" samt "Melma" med viss frekvens. Mest är det "titta", men när Selma är i rummet blir det också en hel del "Melma".
Tittar gör vi på grejer, ty det ska man enligt litteraturen göra nu. Man ska titta på saker, säga vad de heter och titta lite till och säga lite till.
Det är svårt när man är ute på stan och Knut har bestämt sig för att titta på någon medmänniska. Idag gjorde han det när vi åkte tåg från Malmö C till Triangelelen där vi bor. En kvinna stod bredvid vagnen och han RÅstirrade på henne. Hon fann sig och mumlade lite till honom. Ingen hörde vad hon sa, jag hoppas att det inte var en besvärjelse av något slag.
Nå: vad ska man säga då?
"Det är en kvinna, en vuxen kvinna, hon har en Fjällrävenväska."
Turligt nog sa han inte "titta!" och pekade på henne, utan han råstirrade bara.
Mycket lustigt och lite pinsamt på samma gång.

När jag skulle av var det en glipa mellan plattform och tåg. Aldrig förr har jag väl varit med om folk som är så snabba att hjälpa till. Jag funderade en stund på varför och kom sedan på att folk vill ju på tåget, gärna nyss. När man vill på tåget så är alla som går av ett irritationsmoment, så är det bara.
Men bra för mig. Himla glipa, synd om rullstolsburna säger jag bara.

Igår skulle svennepotatis, aka J, gå och handla nån cykelrengöringsgrejs på en cykelaffär som ligger här i hooden. J gick dit, glad i hågen, och berättade att han höll på att rengöra en cykel. Mannen i affären såg glad ut, ledde J genom affären och ut igen, pekade på cykeln och sa "service?".
J hade redan under rundturen förstått att mannen i butiken inte förstådde svenska och försökte nu säga att det inte spelade någon roll, struntsamma.
Nej nej, det kunde ju inte mannen gå med på som började ringa upp till diverse ställen utan napp. J försökte igen med att det inte spelade någon roll men mannen instisterade. Plötsligt fick mannen napp, sa något på utrikiska i telefonen och satte sedan densamma till J:s öra - utan ett ord.
J fann sig imponerande snabbt, sa till personen i andra änden (vem nu det var) att han gått in i denna butik för att leta efter rengöringsgrejer till cykel.
Mannen i andra änden sa då att de skulle komma om någon vecka, J tackade för sig hos både man i butik och man i telefon och gick sin väg.
Det är inte lätt att vara svennepotatis i... eh... Sverige?