Jag stör, förlåt

Tandläkarbesöket gick bra. Knut fick stora A för sina sju tänder och sitt uppförande. Sen fick han stora F av mig på vägen hem för sitt uppförande för han har börjat med en spännande grej. Han skriker rakt ut i femmiljoner decibel och i höga, höga A, bara för att det är kul.
Jag besvärar hela världen med mitt barn, känns det som.
Om jag inte var så störd över att jag stör andra hade mitt liv verkligen varit en promenad i parken... men det är det inte. Det känns som om jag hela tiden är i vägen med vagnen. Jag försöker akta mig och försvinna och så men vagnen är ju ändå där och folk suckar och har sig. Varje gång jag måste vara i vägen för någon ber jag alltid om ursäkt och om jag måste komma fram och folk står i vägen så väntar jag, jag brukar inte ursäkta oss för att få komma fram - jag tänker att folk flyttar sig så småningom, när de är klara, endera dagen.
En gång var jag dock i en situation på Systembolaget. J skulle handla något och stack iväg till kassorna utan att tänka på att det enda sättet för mig och Knut att ta oss ut var att gå ut samtidigt som honom. J ställde sig i kö och jag var långt borta och hade många hinder att forcera. Ett av dessa hinder var två kvinnor (en personal, en kund) som stod och diskuterade något väldigt animerat. Jag behövde komma fram ganska snabbt så då var en av de fåtalet gånger som jag sa "ursäkta?".
Ingen notis.
"Ursäkta?", lite högre den här gången. Ingen reaktion.
Jag provade att knacka en av kvinnorna på axeln och sa "ursäkta mig" men ingen av dem reagerade trots att jag ju var i den oknackade (haha) kvinnans synfält. Jag såg hur J kom närmare och närmare att betala och hur min chans att komma ut försvann mer och mer bort. Jag började vända vagnen för att komma ut genom en annan gång, men då fick personalkvinnan syn på mig och sa "jaha, men du får ju säga till om du vill komma fram!".
"Jag gjorde det" sa jag och skyndade mig förbi.
Sen när jag kom fram till kön var jag ju tvungen att tränga mig förbi alla i kön som ställt sig bakom J, för att nå fram till honom. Det var också en EXTREMT obekväm situation, men jag hade inget val. Jo, jag hade kunnat ställa mig tomhänt sist i kön och på det sättet slutligen kommit ut. Det har hänt att jag har gjort det, men i det här fallet fanns det faktiskt plats att komma förbi med lite krångel.
När jag kom fram till J var jag rätt så oglad, om man säger så.

Bortsett från denna episod så brukar jag vara så försynt jag bara kan när jag är ute med vagnen, men trots detta (det vet ju inte folk förstås) så märker jag att vissa blir irriterade på att det finns en kvinna med vagn ute i det offentliga. Jag vet inte hur många gånger jag har lett mot mötande i någon gång eller så och bara fått en sur eller snörpig min tillbaka. Den mötande har flyttat på sig litegrann och visar med minen att det är enormt störigt med barnvagnar.
Häromdagen mötte jag en herre i en gång på Hemköp. Det fanns inte plats att mötas, så en av oss var tvungen att gå in till en annan gång till höger. Jag var på väg att göra det men herren var hur snabb som helst, lyfte upp armarna, spärrade upp ögonen och såg dödsförkräckt ut när han hoppade in till höger. Jag körde inte rally på något sätt, men mannen såg på riktigt ut som om jag hade kommit emot honom med någon typ av stridsvagn. Jag trodde att han skojade och skrattade till och sa "tack så mycket" varvid mannen svarade (utan att dra på munnen) "här får man tydligen akta sig.".

Typiskt ett sånt läge då jag hatar att jag är så jäkla "trevlig" och "lätt" och istället önskade att jag kunde ha lite balls och bara säga åt honom att skärpa sig två smulor och att jag inte var i närheten av att köra på honom och att jag gladeligen hade flyttat på mig och att han fan inte vet att jag slår knut på mig själv varje dag för att vara så hänsynsfull jag bara kan mot alla människor som har oturen att möta mig och mitt Stridsfordon 90.
Istället log jag, bad om ursäkt och gick därifrån.