Ibland vill man säga: förlåt för att jag finns.

Hej hej. Nu ska jag berätta om min helg, den har varit spännande.
Glad i hågen kom jag ju hem från sjukhuset på torsdagen. Jag gick hem till och med, mest för att min ekonomi som föräldraledig är lite för skral för taxiresor hur som helst.
Så, jag kom hem, friden och fröjden på fredagen trodde jag (minus ont lite överallt, men det var att vänta). På kvällen på fredagen noterade jag en bulle ovanför ena såret samt att det såret fortfarande blödde när alla de andra var mycket stilla. Vis av erfarenhet anade jag att det kunde gå upp om inte trycket lättades lite, så jag ringde den nummer jag fått, nämligen till akuten på KK.
Akuten på KK sa att jag skulle komma in så de fick titta på det, men vänta till lördagen kring 10-10.30, för då skulle det finnas läkare på plats och så.
Så jag kom in, anmälde mitt ärende (jag ringde också en gång innan och fick samma råd) och kom in direkt till en sköterska som tittade på det hela och nog tyckte att en läkare också skulle titta och kanske göra en odling eller dränera.
Så jag satte mig i väntrummet.
Sitta, sitta, sitta. Mitt liv rann ur mina fingrar samtidigt som jag läste allt som fanns att läsa om kungafamiljen i december 2012. Alla nyare tidningar var inredningstidningar och jag har mycket lite till övers för sådana.
Så jag satt. Folk kom, fyllde upp väntrummet som var tomt när jag kom, och jag satt.
Satt, satt, satt... plötsligt kom läkaren till våningen i alla fall. En sköterska kom förbi och berättade att nu var läkaren där. Då hade det gått två timmar av väntan i väntrummet. Jag som var först på plats trodde att det skulle bli min tur ganska snabbt. Dock hade jag bevittnat två poliser som kommit tre gånger för att hämta "sin målsägande" men hela tiden fått vända eftersom läkaren inte var där än.
Jag gissade att nämnda målsägande var före mig. Vilket hon var. Så jag väntade lite till. Poliserna kommer tillbaka en fjärde gång och får positivt besked så de vänder inte i dörren utan går in och hämtar sin målsägande. Sen dyker läkaren upp i dörren och ropar upp en annan kvinna. Högre prioriterad än mig tydligen.
Nu hade det gått tre timmar.
Tiden går, läkaren rusar förbi väntrummet och ut från akuten. En sköterska kommer och berättar att nu är läkaren inte kvar men att hon kommer tillbaka.
Jamen det var ju för väl. Hon kommer tillbaka.
Jag frågade om hon (sköterskan alltså) möjligen visste vilken turordning som gällde bland oss här?
"Du är nästa på tur" svarade hon.
Så då kändes det inte lönt att gå... jag funderade annars starkt på att bara dra.
Vid väntetid tre timmar och förtiofem minuter kom läkaren tillbaka. Tio minuter senare kom hon för att hämta mig. Magen kollades, det togs odling på navel, svullnad inspekterades men ingen dränering gjordes. Läkaren gav mig ett rör med mitt namn fint ditsatt och sa att jag skulle komma tillbaka på onsdag, kl 9 för svar på odling och medtagandes ett ett morgonurinprov.
Jag kom hem, återigen glad i hågen, söndagen kom, jag och J gick ut på en längre morgonpromenad och när jag sen kom hem upptäckte jag att min tröja var skapligt blodig.
Det som hade stått "precis under huden" hade nu hittat sig en väg ut och det var inte nådigt. Så jag fick J att byta förband på mig, så gott vi kunde med de plåstergrejer vi hade. Blod i sängen, fläcksanering, elände... men jo, nu var det nog lugnt. Jag ringde samma nummer som jag tidigare fått och fick beskedet att avvakta lite och se om det kanske slutade blöda. I så fall var det lugnt. Jag avvaktade i tio minuter och då upptäckte jag att jag stod och droppade ner den vita mattan och mina strumpor.
Jag smackade dit en nattbinda som kompress, ringde taxi, fick låna pengar av J och åkte till akuten. Jag tänkte att detta ju behövde ett stygn ganska snabbt och jag hade liksom inte tid att sitta fyra timmar på KK:s akut och vänta på det medans pölen under mig växte.
Framme på akuten fick jag beskedet att "jag ju inte kunde gå mellan olika kliniker". Sköterskan på akuten passade också på att ringa till KK:s akut och fråga dem varför jag "blivit avvisad" (vilket jag inte blivit, det var jag som sa "de har så ont om tid där och det här blöder ganska mycket"). Sköterskan på KK blev nog inte glad för när jag kom dit (gåendes) var hon surare än ättika och skällde på mig för att jag hade gått till akuten, dumma skrälle.
Jag fick träffa läkare efter kanske bara 45 minuter denna gång, han konstaterade att det var bra att det som spände kom ut och "fortsätt att ha bindan". Jag frågade om jag inte kunde få några vettigare kompresser, men det kunde jag inte. Ett litet plåster fick jag, det som jag hade blött igenom på  fem sekunder tidigare under dagen.
Men i alla fall, jag gick hem och inväntade onsdagens besök.

Det var idag då alltså.
Klocken kvart i nio imorse kom jag dit och satte mig för att vänta. Jag såg en lapp där det stod att bokade besök skulle anmäla sig, men jag var inte säker på om jag var tidsbokad eller inte så jag haffade en sköterska. Det visade sig vara ättikesköterskan från i söndags.
Hon sa att jag inte hade någon bokad tid men att hon kunde ta mitt leg.
Snart kom hon tillbaka till väntrummet och sa att det inte fanns någon notering om att jag skulle komma tillbaka.
"Nähe" sa jag, "konstigt då att jag har ett rör med urinprov med mig"?
Ättikesköterskan skulle kolla igen, gick iväg, var borta ganska länge men kom till slut tillbaka och sa bara att det inte fanns någon notering. Vad var egentligen mitt problem?
"Jag vet inte om jag har något" sa jag, "jag vet att läkaren sa att jag skulle komma tillbaka, att det togs en odling och att jag skulle lämna ett urinprov som jag har med mig här. Det är kanske en uppföljning efter operationen jag gjorde för en vecka sedan?"
"Jag kan kolla odlingsdata också då" sa hon surt, gick iväg, kom tillbaka och sa "det är ingenting".
Jag vet inte om det betyder att ingen odling har gjorts eller om den visade på bra grejer. I vilket fall som helst så föreslog ättiksköterskan att jag skulle komma tillbaka "när jag verkligen hade besvär".
"Ok... men urinprovet... var ska jag göra av det?" "Häll ut det i toaletten" föreslog sköterskan.
"Jaha, tack för din tid då" var det enda jag kunde komma på att replikera och sköterskan sa "ja" och sen försvann hon. Jag med.

Nu har jag hällt ut mitt urinprov, slängt röret och bytt mitt förband (som jag köpt på apoteket efter att jag stod och funderade på om jag skulle köpa fler Always eller om jag skulle köpa riktiga förband. Lustigt nog kom jag fram till att det senare var bättre).
Svullnaden är rejäl, jag har en ordentlig avlång knöl mellan "bikinilinjen" och naveln och är blåare än de djupaste delarna av Atlanten...
Jag tror inte att det är någon fara... men jag är rutinerad. Det hade varit värre kanske för en lite mer skrajsen och oerfaren person.

Slutligen vill jag då säga att det är en JÄVLA TUR att jag har en sambo som kan agera barnvakt ganska fritt. För ni tror väl inte att man får ha med sig barn till KK:s akut?