Om att vara bland folk

Flera gånger har jag noterat hur folk har velat komma in på ultraljudsundersökningen tillsammans med sina barn. Det står klart och tydligt både på hemsidan och kallelsen att man inte får ha med sig andra personer än partnern på ultraljudsundersökningen. Det verkar vissa skita i - eller så kan de inte läsa. Senaste gången jag observerade detta blev det ett mindre gräl mellan personal och make. Kvinnan som var gravid var kanske i min ålder, kanske något yngre, och mannen var pensionär (han sa detta själv, därför vet jag det). Barnet i fråga var kanske 1,5 år. Kvinnan ville ha med sig mannen och barnet, mannen ville följa med men han sket ganska mycket i barnet. Personalen påpekade att han fick ta hand om barnet, utanför. Mannen blev inte glad. Inte kvinnan heller som inte verkade förstå riktigt. Mannen påpekade att han tyckte att det var dåligt och att man i USA minsann fick ha med sig barn in på sådana här undersökningar.
Sjuksköterskan påpekade att de måste kunna ha en vettig arbetsmiljö och så höll de på ett tag. Mannen gav sig såklart, men kvinnan verkade inte så glad över att lämna barnet i mannens vård. Hon kom tillbaka och gav några förhållningsorder en gång innan hon slutligen försvann in i ett rum.
Ungen började direkt att gnälla och ropa efter mamma. Mannen läste en tidning och ville helst inte ta itu med det hela. Sen fick han ju adressera problemet. Mest genom att säga "nu räcker det" till ungen, om och om igen.
Under hela tiden satt barnet med ryggen mot honom i en vagn och såg ingen som han kände igen. Tacka för att han blev ledsen.
Sen körde mannen honom fram och tillbaka hastigt över golvet i väntrummet. Inte särskilt mycket gladare barn.
Sen blev jag kallad, så jag vet inte vad som hände.
En annan gång kom en mamma som inte heller verkade förstå svenska tillsammans med sin kanske treåring, möjligen en liten fyraåring.
Kvinnan fick veta att hon inte fick ta med sig barnet, så hon lämnade honom i väntrummet tillsammans med oss som satt där.
Barnet började att klättra på stolen, gå omkring på stolarna som stod där, undersöka allt han såg och vara allmänt inte alls tillfreds med sin ensamma tillvaro.
Jag vet inte om hon tänkte sig att vi skulle se efter honom? Men jag blev även här inkallad så jag vet inte vad som hände riktigt... jag hoppas att det gick bra.
Folk på sjukhus, fascinerande släkte.
Allt är så fint reglerat och informerat på skyltar och grejer... men ändå...