Nu måste vi prata om det här, HELENA

Igår befann jag mig i fel roll. Helt fel av mig. Aj aj aj.
Jag och två av mina kollegor satt och diskuterade sportkommentatorer. Jag hyllade såklart Jacob Hård och många andra i SVT:s stall och ondgjorde mig över fjantarna på tv4. De andra höll med mig och så pratade vi ett tag om de olika erfarenheter vi hade av de olika sportkommentatorerna.
Vid bordet satt också en femte person som inte verkade intresserad av att blanda sig i, men plötsligt gjorde han ändå det. Han lutade sig tillbaka, korsade armarna på bröstet och andades ut genom näsan.
Sen sa han: "Det här är nog första gången i mitt liv, nej i världshistorien, som tre kvinnor suttit och diskuterat sportkommentatorer på ett meningsfullt sätt."
Alla mina reflexer som finns där när man är en intelligent varelse slog på och jag stirrade på honom men fann mig kanske inte så bra som jag borde.
"Nämen i världshistorien Per, skärp dig, nu är du nog i det blå skåpet och skiter".
Sen störde jag mig på detta resten av dagen och även nu såklart, eftersom jag skriver om det. Människan... alltså människan. Jag blir galen.
Det här bruket av förnamn är något som jag har fascinerats av. Folk använder sig av förnamn i en sådan här situation för att verkligen understryka tydligheten. Man gör det när man vill förminska någon också. Om man har haft ett långt samtal med någon där pronomenet du är infört för länge sedan, då är det väldigt konstigt att plötsligt börja använda förnamn.
Jag har flera gånger tänt till på det där bruket, men jag verkar vara ganska ensam om det. Konstigt.

Nu handlar det om passiv rökning på stan på Gomorron Sverige. En man argumenterar mot att folk ska få röka på t.ex. balkonger och i busskurer, en kvinna argumenterar för att man borde få finnas som rökare. Kvinnan, som själv är rökare, står och harklar sig och dricker vatten hela tiden.
Kvinnan säger att hon tycker att rökare ju kan fråga om det stör grannen om de röker, de kan ju fråga i busskuren om det stör att man tänder en cigarett...
Problemet är ju att RÖKARE INTE GÖR DET.
Att gå omkring här på stan i Malmö, eller mitt närmsta kvarter det är fantamig att röka ett helt paket cigaretter. Det är folk överallt och alla röker. De viftar med sina cigaretter och blåser ut röken rakt ut på folk när de går förbi. Jag och J har utvecklat en väldigt avancerad konst där vi främst kollar efter vad folk har mellan fingrarna ute på stan. Sen slår vi stora lovar kring dessa människor, håller andan och hoppar undan.
Det finns få saker ute i samhället som jag avskyr så mycket som att få i mig rök. Jag vill inte ha det i mig, speciellt inte nu när jag är gravid, men inte annars heller. Jag gillar luft, jag gillar inte att känna det som om mitt liv plötsligt kortas med några år för att andra människor väljer att förgifta sig. Att supa och hetsäta är en sak, ingen häller ner vodka i min hals när jag går förbi a-lagarna vid Triangeln och ingen trycker ner chokladkakor i munnen på mig när jag bara passerar, men rök, den ska vi tydligen dela.
Förbud rökning på balkongen i flerfamiljshus, förbud rökning i busskur, förbud rökning med folk i downwind för bövelen. Förbud rökning. Tack.