Mittpådanrant

Jag är trött. Men det känns ändå som om jag skulle kunna upprätthålla den här regimen där jag går upp fem och är på jobbet strax före sju för att hinna rätta prov innan jag börjar med eleverna. Jag har ingenting att komma med på kvällarna, utom möjligen rent fysiskt arbete som träning eller i nuläget - flyttning. När det gäller mentala insatser är det dock ganska skralt. Speciellt nu när det är så många saker i huvudet.
Ikväll ska vi således ut och äta. Jag kommer inte att kunna äta har jag insett idag. Under en tid har jag levt som om jag vore helt normal. Ätit saker och så. Helt galet, hur kan jag ens tänka på det? När jag var hos läkaren nu senast frågade hon om jag hade testat de olika flytande ersättningarna som finns och saltlösningar och sånt skit. JORÅSÅATTE, sa jag. Under 2010 åt jag mat under fyra månader och drack mat under åtta månader. Med liten röst la jag till ”ja, alltså, jag hade ju hoppats att kunna leva normalt eller i alla fall sträva mot det”. Men när den nya läkaren (vilken i ordningen vet jag inte) även hon inte har några fiffigare idéer än att jag får äta flytande föda månader i streck blir jag lite... less. Ledsen. Uppgiven.
Men vem har tid att hålla på så? Det är bättre att göra som de säger och sedan njuta av att inte ha ont. JAJAAAAA.