Att snubbla över bilder

Jag har några före detta vänner. Det kanske inte är så ovanligt. Folk har ju före detta vänner till höger och vänster som de växer ifrån, men sättet som dessa blev mina före detta vänner på är kanske lite mer ovanligt.
Vi gick från att vara de allra närmaste vänner som delade allt, inklusive bostad, till att förlora kontakten på några dagar. Tiden då detta hände var förfärlig. Den var vidrig. Det var några dagar där en vår för sex år sedan (oj så länge) som helt och hållet förändrade riktningen på mitt liv och faktiskt (vågar jag säga) spelade en stor, stor del i skapandet av den person som jag är idag. Jag var inte perfekt och jag gjorde inte saker och ting perfekt, men den springande punkten här var att jag var ensam. Jag var en och tillsammans var vi fyra och utan mig blev de tre och att ta ställning mot mig tillsammans med de andra två var tydligen inga problem.
Åh vad det tog hårt på mig. Då. Då var det det särklassigt värsta jag varit med om. Fortfarande är det ett djupt trauma. Vad folk säger om det skiter jag fullständigt i. Jag ska släppa det (det har jag också gjort) och inte tänka mer på det (det gör jag inte heller) för min egen hälsas skull.
Men så ibland kommer det tillbaka.
De här personerna var ju barndomsvänner till mig från förr. Vi bodde allihopa här nere i Skåne för att plugga tillsammans och aldrig i min vildaste fantasi trodde jag väl att det skulle bli surt. Men det blev det. Det blev så jävla surt. Saker sades som aldrig, aldrig kan tas tillbaka eller förlåtas. Aldrig. Saker gjordes som aldrig kan förlåtas. Det var vidrigt.
Så, eftersom Facebook finns och eftersom vänner är vänner till f.d. vänner så finns det beröringspunkter. Jag snubblade över en sådan punkt igår och blev alldeles kall inombords. Fastän jag vet att jag idag, trots att det har gått sex år, fortfarande mår dåligt av att titta på bilder av dem, att höra om dem, att låta tankarna snudda vid dem, trots allt det så kunde jag ändå inte låta bli att titta lite på några bilder. Bilder på sammanhang där jag var en självklar del, men där jag nu sedan länge inte varit en del.
Jag blir inte akut ledsen, men så stort som det traumat var för sex år sedan kan jag inte inte bli berörd. Ens bara lite.
Bildtittningen ledde till att jag drömde om dem inatt. Att jag började tänka att jag kanske skulle vara den större personen och ta upp kontakten. Men så slog det mig att jag en gång redan har försökt. För att inte tala om de otaliga gånger då det begav sig. Jag möts av total kyla. En gång tog en av dem kontakten, bara för att bryta den igen när de andra två accepterade in henne i gemenskapen igen.
Det här spelar ju ingen roll egentligen. Det var sex år sedan. Det var i ett helt annat liv. Om något ska jag tacka dem för att det som hände gjorde att jag blev starkare som människa och för att jag lärde mig att sovra bland människor.
Dock, vissa saker lämnar spår som är riktigt, riktigt djupa. Spår som stör. För att inte tala om de primitiva känslorna av att jag fan vill visa dem. Jag dög inte då, nu kanske jag duger? Inte för att jag har något intresse av vad som skulle kunna komma efter att ha passerat en granskning, men bara känslan av att det är jag som ratar och inte jag som blir ratad... det hade varit så himla trevligt.
Det här med samma mynt, ni vet.
Hm.