Oförskämt

Det verkar bli oförskämt lugnt de sista nio arbetsdagarna jag har här. Ingen startar krig med mig, ingen startar krig där jag ens är en berörd part... ingenting. Åh, om man finge stanna här ett litet tag till så vore det så fiffigt. Jag vet inte om jag måste börja rensa mitt skrivbord eller om jag kan låta det vara som det är på fredag nästa vecka. Jag vet ittnå.

Jag vet att jag inte får bli förkyld och därför känner jag mig förkyld hela tiden. Imorse när jag gick till jobbet så slog det till som en slägga i huvudet, pang sa det och sen blev jag alldeles täppt... sen insåg jag att jag passerade en gräsmatta som var nyklippt och insåg att det var inte så himla konstigt kanske om det sa pang. Gräs och jag, vi är inte de bästa av vänner.

Jag mår egentligen oförskämt bra nu, bortsett från det lilla, lilla onda i halsen. Jag känner mig lugn och harmonisk och i kontroll. Det är viktigt att vara i kontroll. Jag har nu kontroll och det är verkligen the shit.
Det som är lite tråkigt är att jag verkar missa hela detta års sommar. Jag trodde att det skulle vara lite ligga-ute-och-sola-väder som det brukar vara i maj här i Skåne, men om inte något radikalt händer de närmsta tretton dagarna så är jag ganska körd. Men visst, jag kommer ut igen mot slutet av juni, kanske...
Fast det ska sägas att när jag gick till jobbet nu imorse så var det faktiskt ganska så varmt i luften. Inte o-herre-gud-jag-svettas-bort utan mer shit-jag-frös-inte-ihjäl-nu-nyss. Nice.

På porten satt ett anslag om boendemöte, för alla inom Heimstaden i hela stan... känns inte som vårt lokala förrådsproblem kommer att adresseras då.

Förresten: har jag sagt det att den här senaste medicinen är som en dröm? Jag vill bara skrika till hela världen att min läkare, Peter, han är fantamig helt jävla fantastiskt magisk. Tillsammans med min andra läkare - Robert. Alla på Capio. Fasiken vad jag kan rekommendera Capio. Capio har löst mina problem och de var inga små problem. Plättar!