Kollegor emellan?

Jag kan förstå, på ett sätt, att det är välment. Jag kan också förstå, på ett sätt, att många kärringar ser det som sin rätt. Jag kan förstå detta och därför inte bli arg. Men sanningen att säga har jag aldrig haft så mycket nytta av Magdalena Ribbing som jag haft den senaste tiden.
På något sätt liknar mitt tillstånd att vara gravid, fast det är omvänt. Många gravida vittnar om näsvisa kärringar som ska ta och klappa och känna och framför allt kommentera. De vill höra om hur man mår (mer ingående), de vill höra om krämpor och gärna, gärna vill de höra om viktförändringar.
I mitt fall vill de gärna klämma, klappa, syna och fråga och framför allt: fråga efter hur många kilogram jag har tappat i vikt.
Den frågan är privat för mig. Det må vara att den inte är det för andra, men för mig är den det och enligt min husgud Ribbing ÄR det faktiskt plumpt att fråga, syna, klämma, klappa och förhöra sig. Jag håller med henne.
Idag har jag inte kunnat sitta ute i lunchrummet eftersom en elev skulle göra prov och blev sittande i en miljard år. Jag kunde inte ens gå på toaletten under de här miljarder åren och oj så festligt det var.
Så nu, vid halv tre-snåret bestämde jag mig för att gå ut och sätta mig för att läsa tidningen och dricka en kopp te. Först kommer en kollega, inte kärringaktig på något vis utan bara snäll. Hon sa helt sonika "du ser så fräsch ut, du ser ut som om du mår bra". "Tack" sa jag förvånat, eftersom jag i verkligheten är dödligt trött.
Sen kommer en annan, mer kärringfasoner: "Men, du är så himla tanig i ansiktet att jag inte var säker på att det var du. Herregud, hur många kilon har du gått ner nu egentligen?" "Jaadu, jag har tappat räkningen" säger jag undflyende (i enlighet med Ribbings råd till mig personligen) och hon fortsätter att prata om det hela. "Har du nått målet än?" "Eh, jag vet inte? Tidsmålet? Ja, nej, i maj" "Längtar du?" frågar hon, vilket var en bra fråga för då kunde jag lätta upp stämningen med ett gapflabb.
Jorå.

Sen går jag dit någon minut senare för att lägga något i kylskåpet åt min kollega. En ny kärring står där och säger "du har gått ner JÄTTEMYCKET i vikt nu". Jag är i steget och säger bara "jaha, där ser man". "Jomen det måste du väl tycka är roligt själv?" och där står jag. Jag har ingen som helst lust att prata med den här kvinnan om någonting särskilt privat eller personligt och att hon inte förstår att kommentarer och åsikter om min kropp är privata och personliga då kanske hon ska gå i någon typ av skola för efterblivna. Jag lyckades slingra mig ur med något väldigt intetsägande och var borta snabbare än hon kunde placera sin kopp i diskmaskinen.

Sen var det bra.
Sen stängde jag in mig i mitt arbetsrum (på det jobb som jag sökte igår hade man inga egna arbetsplatser... det var det sämsta tycker jag) och nu sitter jag här och ugglar.

Jag längtar efter Ugglan.