Besöket

Den nya läkaren. Han var fantamig helt jävla fantastisk.
Ursäkta att jag svär, men de här läkarna... mycket av mitt välmående beror på att de är bra, så att säga.
Nå.
Han kom på en grej den här, något som ingen annan har kommit på. Nämligen att man ju faktiskt kunde ta biopsi och skicka iväg på analys.
Very clevör indeed. Han frågade om ingen annan hade kommit på den idén, jag sa "nej?" med en frågande ton för det har aldrig någonsin varit på tapeten.
Jag inser ju nu, att om de har tagit mig på allvar så borde de ha gjort det.
När han föreslog det så tänkte jag att "jaha, låt oss då vänta ett par månader så har jag tid för den där biopsin" men dr Peter slet fram en stans, lite bedövningsmedel och lite annat smått och gott och tog en stor bit kött från mig.
Själva tagandet kändes knappast men bedövningssprutan var inte så nice. Det är också den som har ställt till det för mig.
Efter att ha tagit mig till jobb så började jag känna mig mer och mer illamående. Efter ett akutbesök till porslinsbussen borta vid sal 214 och sedan en halvtimme i vilorummet insåg jag att detta inte gick och tog mig hemåt.
Väl hemma tänkte jag att det kanske inte var så farligt, jag hade ju fått lite frisk luft och tid hade gått. Men jag var ytterst nära att ge mig på ovan nämnda buss en gång till och sen somnade jag som en sten.
Om en timme har jag en föreläsning som jag jätte, jättegärna vill gå på, men bedövningen har släppt nu och himmel och plättar, det känns.

Jag får känna efter de här sista 45 minuterna innan jag måste gå.

Jag har ringt folk för att höra om andra hälsonyheter, utan lycka dock.