Det här med morgon

Jag kan förstå det här med att vara morgontrött. Gudarna ska veta och alla i min familj vet att jag också är morgontrött. Inget snack om den saken. Jag fungerar inte, jag har ingen hjärna på morgonen och säger bara några enstaka ord om jag måste.
Det är tråkigt.
Men när man jobbar, då får man ta sin morgontrötthet och försöka göra sig av med den så mycket det går. I det här fallet handlar det om morgonhumör. Man kan vara morgontrött, och man kan ha morgonhumör. Ett sånt humör där omgivningen känner att de gör fel bara de existerar. Om de öppnar munnen, då fan går skam på torra land. Hur vågar de?
Jag vet att jag också kan ha sånt här morgonhumör. Mot min familj kanske och någon enstaka gång mot J.
Jag vet det och det är inte trevligt, jag jobbar på det.
På jobbet jobbar jag med jobbet. På jobbet jobbar jag inte med mitt morgonhumör för det har jag lämnat hemma. Jag är glad och trevlig och intresserad och social även om jag är trött och bara har sovit tjugo minuter kvällen innan. Känner jag att jag absolut inte klarar av det, då håller jag mig ur vägen tills jag blivit folk igen.
Något som jag absolut inte gör är att vara kort i tonen eller snäsa åt mina arbetskamrater och sen ursäktar mig med att "jag är trött" eller "jag har inte fått kaffe än".
Sånt är inget som någon annan ska behöva ta hänsyn till, såtillvida man inte har vakat på sjukhuset hela natten eller något liknande katastrofläge. Men att bara storma in, vara sur, vresig och kort, det är inte någonting som jag tycker är ok på en civiliserad arbetsplats. Även om man är vänner privat eller väldigt goda kollegor.
Är jag kinkig? Jag har jobbat på ställen där detta har varit vardagsmat och jag blir så otroligt irriterad för det för det är en typ av förorening av miljön. Det är i alla fall min åsikt.

Vad tycka ni?