Söndagssvammel

Det första inlägget för denna månad. Det blir ett ganska ointressant sådant. Tror jag.

Jag är täppt i näsan. På en konstigt sätt. Det stör mig.

Sen jag fick det där beskedet på fredag för x antal veckor sedan så har jag känt av allt möjligt. Jag har känt av att jag har den där dödliga lungsjukdomen, jag har känt av värk i hela kroppen, jag har känt av trötthet, jag har känt av hård hud, jag har känt av huvudvärk, illamående och allt annat elakt som eventuellt skulle kunna förekomma. Självklart är ju allting bara påhitt och hypokondri (och rädsla) och jag ska försöka sluta med det nu. Nu när jag har fått det fantastiska beskedet!

Men den här konstigt täppta näsan går inte att ignorera. Tänk om torra slemhinnor i näsan är min framtid nu? Det kanske låter fånigt att bry sig om det men det skiter jag i.
Jag uppmanar vem som helst av er att alltid känna er helt torr i näsan och halsen och sen säga att det är ett fantastiskt sätt att leva.
Jaja.
Nog med gnäll nu för fan.

Jag har fått kortison. Jag använder mitt kortison. Jag älskar mitt kortison.
Mitt kortison gör så att jag nästan inte får på mig mina vinterstövlar men det gör ingenting. Det är ett litet pris att betala.

Nu ska jag sluta hitta fel på mig och istället skaffa mig rätt på mig. Det första jag ska göra är att se till att äta vitaminer och mineraler och sånt trams varje dag. Jag ska vara den mest mineralade personen härom polcirkeln.

Ny har jag nyst tio gånger inom loppet av 30 sekunder. Fan vad skönt det är att nysa.

Än så länge är jag överdrivet förtjust i min läkare. Fast jag är på min vakt, men ändå förtjust. För han tänker, det har ingen annan gjort.