Kortison och annat

Jag älskar mina mediciner. Jag hatar dem också. Jag både älskar och hatar dem.
Jag hatar situationen som har försatt mig i beroendeställning men jag älskar att de kan göra så att saker och ting blir normala. Det är fantastiskt.

Men jag önskar att jag inte behövde dem. Jag önskar att jag slapp biverkningarna som kommer till.
Det här vätskefyllda stadiet är ingenting som jag kan rekommendera för någon. Det är rart när man säger det till folk, för alla är skitsnabba med att säga "det syns inte".
Det syns visst.
Det syns och det känns och det är pissigt och jävligt och jag är törstig och har ont i huvudet och är kissnödig hela tiden. Fast jag vet inte om det har med det att göra eller något annat?

Men skit i det, just nu är de där kurerna en välsignelse.

Igår trampade jag på en skohylla så att huden på hälen sprack. Det gjorde skitont.
Nu ska jag sova.

Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba.
Jag vill inte jobba.
Jag vill inte jobba.
Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba.
Jag vill inte jobba.

Fast jag är glad att jag har jobb. Snart lov igen. Sju veckor kvar.