Jag blev färdig

Igår gick luften ur mig på jobbet. Så brukar det inte vara. Jag brukar ettra omkring som en iller på speed hela dagen och sen kommer jag hem och tillåter mig att dö i soffan (vilket mitt hems tillstånd kan vittna om). Men igår så var det färdigt kring 12 och jag satt och blinkade och blinkade.
Men vad värre var var att jag inte hade någon lust.
Jag orkade inte hålla på med föräldrar som skyllde ifrån sig och elever som inte ville. Var går gränsen mellan stöd och att göra arbetet åt dem? Jag vet inte, men det är en ekvation som är omöjlig eftersom det är på mitt ansvar om en stödelev faller igenom när redovisningarna börjar hopa sig.
Men det ska inte behöva vara så. Jag kan vara där och stötta och komma med goda råd, tips och idéer. Jag kan tillhandahålla tid utanför schemat och en tyst sal där man får vara ifred och jag kan säga "skriv nu, gör det där nu, sätt igång nu" men jag kan inte skriva, göra, sätta igång åt dem.
OM det innebär att eleven i fråga inte kommer att bli godkänd så måste det göra det. Men jag vet att det kommer att bli möten och helvete och fan och hans moster och det kommer att låta som om jag inte har gjort mitt jobb.
Det har jag. Men 1. Det är gymnasiet. Det går inte om man inte har en egen motor, hur liten den än må vara, och 2. Eleverna ska jobba själva, men ack så ofta är de fast i nian där de fått stöttning med allt och instruktioner trettio gånger om dagen.

Det var när jag insåg det här igår som luften gick ur mig. Jag kan fara omkring som en iller på speed hur mycket som helst, men om eleverna inte jobbar och om de bara ligger över bänken och säger "fem minuter till" så är det inte mycket jag kan göra.
Då brukar jag uppmana dem att gå hem, för jobbar de inte så har de ingenting i skolan att göra.
Så fungerar gymnasiet och det måste de förstå.

Litegrann önskar jag att lärarna på högstadiet kunde banka in detta lite mer i dem, för de kommer till gymnasiet helt lost i många fall. De tror att någon bryr sig om de inte får godkänt. Att det från skolans håll kommer att kallas till konferenser och extratid och att lärares huvuden ska rulla. Så är det inte. Däremot är det många föräldrar som tror det och som gärna vill kalla ihop möten och konferenser och huvudrullarsammankomster om deras barn inte blir godkänd i någon del eller någon kurs.
Vi bryr oss, men ansvaret ligger på dem.

Är de erbjudna stöd så är det deras ansvar att dyka upp på denna tid, gör de inte det så antar jag att de inte behövde det.
Jag tänker inte jaga och jag utmanar vilken pk-politiker som helst att säga emot mig. I så fall kan vi göra även gymnasiet till grundskola och se till så personalen på skolan har fullt ansvar för ungdomarna till den dag de går ut, oavsett ålder.
De måste få bestämma själv, är min uppfattning, och de måste få fatta egna beslut och ta konsekvenserna av det.
Och framför allt: inse att allting får konsekvenser och att de har det egna ödet i de egna händerna.