Här ser ni!

Allrightythen.
Jag är s k i t t r ö t t. Jag har suttit här och tänkt att jag inte orkar skriva om telefontiden med läkaren idag och att alla nyheter som jag har kan berättas en annan dag men så tänkte jag att nån måtta på latheten får det väl vara.
Men det är just det: jag har fått veta att jag inte är lat. Jag har ju trott att jag är världens lataste, slöaste och mest oinspirerade människa som finns på denna jord.
Men si på fan, det finns en föklaring.
Svaren på testen som jag gjorde häromfredagen hade blivit färdiga och det visade sig att jag hade en brist av bibliska mått.
Om man är en normal tjej i min ålder så har man ett värde på B12 på 450. Har man 300 så sätter man in behandling, 200 leder till akut behandling och ibland sjukhusvistelse och 100 nästan alltid till sjukhus, depressioner, syn-, hörsel-, känsel-, smakrubbningar, extrem trötthet eller utmattning, illamående, kräkningar, problem med mag- och tarmsystemet och en massa massa annat. Alla de där symptomen kan för övrigt förekomma på 300 och 200 också men på 100 kan man garantera dem.
Mitt värde låg på... wait for it... etthundrafem.
105.
Läkaren undrade hur jag riktigt klarade av att leva som en normal människa.
Han skrattade och var skitroad över att jag inte förstod vilken skillnad det skulle bli nu när detta hade upptäckts. Det har ju dalat gradvis för mig under de senaste två åren och B12-bristen kan svara för alla mina problem. Allt mitt illamående, allt mitt onda, allt mitt trötta, min yrsel, huvudvärk, oförmåga att äta, ont i leder, synstörningar, blåsor i munnen... ALLT kan man ställa den här bristen till svars inför. Det är helt sjukt.
Det är helt sjukt.
Och vet ni vad som är så sjukt?
Att SJU olika läkare (kanske till och med är åtta, orkar inte räkna efter) inte brytt sig om att titta efter brister när jag berättat hur jag äter och hur jag har ätit under de senaste två åren.
Ta ett blodprov och kolla... kan det skada? Nej. Men de har de allihopa struntat i. Istället har de ryckt på axlarna och sagt "jag vet inte" och skickat hem mig, i bästa fall med kortison men oftast inte.

Vems uppdrag är det att veta?
Vad hade hänt om jag inte hade ansträngt mig så jävligt för att hitta detta?
Om inte JAG hade bytt läkare, om inte JAG hade ringt om och om igen och bett att få en ny läkartid, och en ny och en ny och en ny, om inte JAG hade bett att få bli testad för brister... om inte JAG hade jagat den där remissen som de först slarvade bort och sen skickade iväg och om inte JAG hade jagat det där provsvaret som först var borta och sedan "helt normalt".
Jag krävde ut mina journaler, bytte vårdcentral, gjorde en grundlig bakgrundsprofil och letade ihjäl mig på nätet efter eventuella fel. Och J. J har i princip varit lika engagerad som jag, visserligen är det inte han som har suttit och ringt men han har letat på nätet, funderat och undersökt, oroat och engagerat sig.
Det har inte varit tack vare Södervärns vårdcentral att jag nu får bot i form av injektioner flera gånger i veckan. Det har varit på grund av Södervärns vårdcentral att det fick lov att gå så långt. Eller akuten. Eller jourläkarcentralen.
Förtjänsten är min nuvarande läkares och min egen. Min nuvarande läkare är ett under av kunnighet och engagemang. Han förtjänar fantamig en jävla ros i en tidning. Han ska nog få det också.
Capio Citykliniken. Jävligt mycket bättre än allt annat jag varit med om.

Sklerodermi är dock inte uteslutet och jag har följande att vänta:
Kallelse från reumatolog
Vävnadsbiopsi
Uppföljning
Gastroskopi
Uppföljning

Och undersökning av en leverfläck när jag ändå håller på...

Godnatt!