Galet

I morse när jag gick till jobbet så höll en cyklist på att cykla på mig. Det var antagligen mitt fel, för jag korsade en cykelbana. Visserligen på en upphöjd del (vissa säger att gångtrafikanter har företräde då, andra säger att de inte har det utan att de bara är där för att sakta ner fordon) men vad vet jag vad det betyder. Det var heller inte så att jag ockuperade hela cykelbanan, utan jag korsade den och när jag hade ett steg kvar på den svischade en cykel förbi mig bakom och en skånsk gubbe skrek "anvend hiuvudett".
Det där tyckte jag inte alls om. Vad jag mer inte tyckte om var att jag av reflex sa "oj förlåt" ungefär samtidigt som han sa åt mig att använda huvudet.
Då kan man ju argumentera för att jag var den hyfsade och han den ohyfsade i den där situationen men det är faktiskt skitsamma. Det enda som betyder något var att hans kommentar åt sig in i min mage och gjorde att jag blev alldeles kall och ledsen under en ganska lång stund på min promenad.
För en sån liten skitgrej!
Ibland önskar jag att jag är någon annan. Någon som kan ta sånt utan att det rör henne i ryggen, eller kanske ännu bättre, någon som kan ge igen med samma mynt och sen
1. Må bra över det och känna sig nöjd
2. Inte gå omkring i flera dagar och känna att det kanske var onödigt och jag kanske var elak mot någon som precis hade fått ett dödsbud eller själv var döende.
Sånt skulle jag tänka på. Sånt tror jag inte att den här mannen tänker på. Han tänker nog bara att han själv blev felad där, en gångtrafikant som gick på hans CYKELBANA. Det är nog det enda han tänker på.

Jag märker att jag är lite ambivalent här. Vad är det jag strävar efter egentligen? Ska jag fortsätta att vara "oj förlåt" med ett hugg i magen eller ska jag bli mer "det finns faktiskt bromsar, vi kan alla göra misstag!"-person?
En sån som inte bryr sig.
Kommer sånt med ålder, frågar jag de som levt längre än jag? Är det så att man kan få motiverade eller omotiverade utskällningar som 40-50-60-åring och skita i det?

Då när jag blev knäpp, så började det hela med att en kärring råskällde på mig hur länge som helst för att jag gick på gräset istället för gångvägen. Jag genade helt enkelt.
Jag minns exakt vad hon sa fortfarande för det tog så himla hårt på mig. Oklart varför. Det var en gammal kärring så hon kanske är död nu, men hennes skäll var den sista droppen som gjorde att jag den gången fick åka till psyket och vända.
"Flickorna är värre än pojkarna" minns jag att hon sa.

(Varför sa hon det egentligen? Vad var det för puckad kommentar? Vad har det med något att göra? Hon kanske försökte sticka där det tog, i min skötsam-flicka-nerv. Hon lyckades. Kärring)

Vad får folk ut av att skälla på helt okända personer såhär? Eller är det jag som inte lever i samma värld som de äldre, de som ser samhället och alla dess små och stora beståndsdelar som allas ansvar. Jag gör också det såklart, men inte (tror jag) lika mycket "från modersmjölken" som jag tänker att äldre generationer gör.

Jag tycker att man har ett ansvar för miljön. Inte bara klimattjotaheitit utan även den sociala miljön. Man har ett ansvar att inte förpesta hela världen med sitt humör om det är dåligt och lika mycket ett ansvar att dela med sig av glädje, allt för att förgylla världen som vi alla måste leva med. Om man tänker så så tror jag att man har svårt att motivera att skälla på en okänd människa eller ens slänga en kommentar åt någon. Man kan säkert argumentera för att den där mannen kanske hade haft en dålig morgon eller att han klämde pungen när han cyklade, men då får han försöka att hålla effekterna av detta för sig själv.
Nu vet jag att jag så sent som igår skrev att jag var skitnära att skälla på någon i kön ifall de hade segat eftersom jag var så trött.
Jag gjorde det dock inte jag och sanningens namn skulle jag nog aldrig göra det heller och jag tror att jag hindras av just det här resonemanget.
Man har ett ansvar att inte förpesta sin omgivning. Att vara överseende och se positivt på saker och ting. För man vet inte vem det kan träffa. Det kan träffa någon som redan är skinnflådd av andra orsaker. Man kan bli irriterad på någon som fumlar med mynten i kassan utan att tänka på att denne kanske har Parkinson.
Mannen på cykeln visste inte vad jag gick och funderade på.
Kärringen med gräset hade säkert bättre saker att engagera sig i.

Mitt resonemang har lett till att jag faktiskt kom fram till en slutsats (därmed inte sagt att jag inte vill ha svar på mina frågor som jag ställer). Fantastiskt.