Förgiftad tystnad

Jag har under en tid följt en blogg skriven av en kvinna som gått igenom allt möjligt skit. Allt från cellförändringar, cancerscare, operationer, ivf, en fullständigt stillaliggande graviditet med tillhörande smärta, döda barn, missfall, misstag av vården till missbruk hos en nära har hon hanterat. Hon har gjort det galant också. I alla händelser verkar det så av det jag har läst. Jag är grymt imponerad av den här människan.
Nu har hon fått barn, hon lyckades med sin enastående prestation men så börjar förhållandet knaka i fogarna. Hon skriver om tystnad och att sova på soffan. Hon skriver om att hon inte förstår vad hon har gjort eller vad hennes brott är.
Jag tycker så hemskt synd om henne.
Jag tycker så hemskt synd om henne.
Det må vara att det även är synd om honom, men i det här fallet tänker jag bara på henne. Honom verkar andra tänka på, när de skriver till henne att hon borde ta sitt ansvar när nu sambon har haft det så tungt med allt som har hänt och inte svika honom. Han har ju dessutom missbrukat. Då får hon inte svika honom.
Den personen som anser detta kan stötta sambon, jag tänker lägga min sympati hos kvinnan. Utan att tveka.

Jag är så glad att jag inte är där. Det är helt enastående skitjobbigt att ha infekterade relationer till människor som man måste hantera dagligen. Det är så bedrövligt att gå omkring och undra vad man gjort för fel, vad man kan göra mer, vad man kan göra mindre, hur man kan rätta till det hela... åh tack snälla snälla vemdetnuär som har givit mig en J som är sund, klok, förstående och resonabel.
Ibland när vi är oense om saker och ting så inser jag att han har ju faktiskt rätt. Ibland när vi är oense så inser han att jag ju faktiskt har rätt. Ibland kommer vi fram till att våra åsikter är oförenliga, men vi arbetar omkring det.
Fast i början, då var det roligt. Då brukade jag göra som jag tidigare alltid gjort, jag blev förbannad, sa ingenting, la på luren eller lämnade lokalen, satte mig i soffan och surade och kanske grät en skvätt. Drog ur alla telefoner och tänkte att nu ska jag aldrig mer prata med någon igen.
Sen försökte han aldrig ringa upp eller fråga om vad det var. Han sket i det där. När så pass lång tid hade gått att jag inte ens mindes varför jag var så upprörd så var det jag som blev tvungen att sätta i telefonen i jacket igen och ringa upp och undra om han inte hade uppfattat något.
"Jo, men jag tänkte att du behövde lugna ner dig"
Joråsåatte... ridå.

Han är helt jävla fantastisk den där, när det gäller att komma till konsensus med.
Jag kan aldrig tro att vi kommer att hamna där... men fy fan ta i trä, jag har varit med tillräckligt mycket för att veta att sånt kan man inte styra.

Men fy vad jag saknar.
KOM HEM NU.