Stormigt

Idag klockan tio ska jag bevista en stor gymnasieskola här i Malmö. Jag ska träffa en kvinna vid namn Agneta. Denna Agneta är tydligen storchefen på det här bygget (som ju ÄR stadens flaggskepp när det gäller gymnasieskolor) och hon vill prata med mig. Jag misstänker också att hon vill att jag ska prata med henne, men jag är inte säker. Jag hoppas nästan att hon inte vill att jag ska prata med henne för jag har inte sovit många timmar inatt.
Mitt första uppvaknande bestod i att jag hade ont. Jag vände och vred mig och insåg att anledningen till att jag hade ont var för att jag hade en katt på ett ställe där jag har ont. Jag fyttade katten, vilket ledde till att denna började trampa frenetiskt överallt på min kropp. Nu har jag ont överallt.
Nästa gång jag vaknade insåg jag att jag skulle behöva hämta antingen en snorkel eller en fläkt. Det fick bli det senare. Vid det här laget låg katten bredvid, men när jag kom tillbaka efter att ha riggat upp stormvindarna började hon trampa överallt på mig igen. Det gick inte lika bra för henne den här gången dock p.g.a. att jag var sjöblöt.
Sen låg jag där, utan täcke, med stormvindar och med en trampande katt på alla mjukdelar (jag har många sådana) och kunde inte sova. Jag funderade på att lyssna lite på min radiodokumentär om 90-talskrisen så det gjorde jag. Det slutade bara med att jag nästan började hyperventilera för jag insåg att dagens läge är minst lika dåligt och dessutom, hur klarade egentligen mina föräldrar att hålla hushållet flytande i de där svåra Dennis-tiderna?
Nu var jag således klarvaken.
Så jag låg där och blinkade. Inte så mycket för att jag var på vippen att somna som för att mina ögon riskerade att torka ut i stormen. Katten trampade, 90-talet skrämde. Sen: poff, så somnade jag. Oklart varför eller hur.
Nu har jag ingen aning om var jag var i 90-talet. Var katten tog vägen vet jag dock, jag vaknade nämligen av fyra tassar och en mun som satte sina stickiga delar i min fot.
Bäst att gå upp då då.