Present

Det är svårt att starta upp en blogg. Det är lite svårt att beskriva, men det brukar alltid bli så här för mig.
Jag känner mig inte riktigt hemma och kan inte finna inspiration att verkligen skriva långa och innehållsrika inlägg.
Jag börjar således med en egentligen ganska intetsägande presentation om mig själv.
Jag vet knappt hur gammal jag är. Det har hänt mer och mer under den senaste tiden att folk har frågat mig hur gammal jag är och jag har varit tvungen att räkna efter. 26? 27? 28? Rätt svar är 27, i alla fall under ett knappt halvår till.
Jag är inte en sådan person som har fullt med tatueringar, piercings eller dreads över hela kroppen (kan man ha dreads någon annanstans är på huvudet? Iu). Jag har faktiskt inget av detta, förutom två hål i öronen och det är ju närapå legio i dessa tider.
Jag skulle gärna vilja presentera mig med ett yrke, problemet är att jag inte har något. "Inte så konstigt i dagens läge" tänker ni. Jo, säger jag.
Det faktum att jag är arbetslös är ett av mina allra största misslyckanden i mitt liv. När jag utbildade mig (vilket jag har ägnat i princip hela mitt liv åt fram till nu) valde jag en hyfsat säker inriktning och såg till att göra allting by the book med goda betyg och tid över. Jag sökte jobb direkt och fick jobb direkt. Jobbade på samma ställe under två år men sedan fick jag sluta där. Sen började på ett nytt jobb men fick sluta även där. Alla som är snälla försöker övertyga mig om att det hela beror på otur och saker som jag inte har någon inverkan över. Jag är inte i närheten lika snäll mot mig själv som andra är. Jag ser mina vänner och kursare som gått samma väg som jag men som har kvar sina arbeten. Jag ser detta, det kallas empirisk forskning, och konstaterar att det är ett MISSLYCKANDE on my part.
Det skulle vara helt ok att leva på a-kassans ersättning om det inte var för att jag aldrig får den. Det finns enormt många inkompetenta personer hos a-kassan och regler ändras hela tiden. Jag är en väldigt vanlig arbetare som inte gjort annat än att jobba. Inga föräldrapenningar, ingen smittbärarpenning, ingen sjukpenning... ingenting. Ändå fallerade försöken att få ersättning. I alla fall på första försöket.
Mitt liv just nu består till 50% av att parera a-kassans dumheter.

Den andra delen av mitt liv orkar jag knappt skriva om just nu. Jag är inte kurant. Något är fel med mig och jag har blivit skickad mellan läkare så många gånger att jag knappt vet hur många läkare jag träffat angående detta under de senaste tio månaderna.
Nyligen fick jag äntligen en remiss skickad till en specialist men den remissen har försvunnit någonstans på vägen. Oförklarigt och oacceptabelt men ändå helt sant.

Nå. Så himla negativ är jag inte egentligen. Det kan vara så att den här bloggen blir en ventil för både glädje och sorg.

Jag uppmanar er som läser att komma med feedback genom att yttra saker här nedan. Då skulle jag bli väldigt glad.