Bildtest

Katt

Stackars lilla J

När jag nu ändå skriver, kan jag ju komma med följande reflektion:

J måste ju tycka att jag är världens mest oartiga person. Det är märkligt att han fortfarande är ihop med mig... men det är klart, han kanske inte värdesätter artighet alls.
I alla fall, han hör aldrig vad jag säger första gången jag säger det. Jag har funderat en stund på ifall det kanske är så att det är något fel på mig, men jag har istället kommit fram till att det måste vara honom det är fel på och har således köpt revaxör och annat till honom. Till saken nu: jag brukar alltid be om saker snällt och vänligt. "Skulle du kunna tänka dig att..." "Vill du vara så snäll..." "Vill du flytta lite på dig är du snäll?" och liknande fraser använder jag. Det är dock en stor skam att J aldrig hör detta. Första och andra gången försöker jag med detta men när han sen inte hör så säger jag bara "OSTEN!" eller "fli dick!" eller "fönstret!" eller annat som är allt annat än mjukt och fint. Detta är alltså allt han hör från mig. Enstaviga, irriterade uppmaningar med utropstecken efter.
Stackarn. Han lever hårt det lilla livet.

Liten snabb rapport

Det är betygsättning nu. Jag har jättemycket att göra på jobbet. Knut har börjat krångla med läggningen, vilket betyder att all min fritid går till Knut.
Det innebär att jag har noll tid att blogga.

Jag kan komma med några snabba:

Jag har sökt nytt jobb. Fick det antagligen inte. De hade fyra på intervju och eftersom det är skitjobbigt att ringa FYRA samtal så ringde de inte till mig med besked.
Det är hårt att vara rektor.

Jag och J har kollat på hus, idag senast. Det var ett förhållandevis litet hus som var fint och fräscht men alldeles för litet för oss. Vår säng på 2.40x2 skulle inte rymmas i något av sovrummen. Såatte.
Det var i alla fall i Dalby. Vi parkerade vid en mack ett par hundra meter från huset, eftersom vi hade lite tid att slå ihjäl. Jag höll på att dö av kissnödighet när vi hade parkerat och fick helt sonika sätta mig framför fronten på bilen, mellan den och buskar som jag hade ställt mig så nära som möjligt. Det var lite äckligt. Men sådan är jag. Äcklig.

Apropå det är det Patrik Ekwall på tv nu.

Kört för mig

Nu är vi här igen... Knut somnar inte. Han kutar upp.
Hans pappa har tålamod men jag har det inte. Jag känner bara hur jag blir argare och argare på honom och på mig. Varför är jag så värdelös?
Jag har femtusen mail att skriva, jag måste duscha, mata katt, plocka undan, förbereda inför imorgon och en massa annat och det hade jag tänkt göra under tiden Knut sov idag. Problemet var bara att han inte sov idag.
Så jag tänkte ju att han skulle somna som en sten på kvällen.
Klockan är nu åtta och vi har grejat med detta i en och en halv timme... no luck. Och nu sitter jag här, därför att jag inte duger till något annat.
Tack gode gud för att Knut har en pappa som kan ta hand om honom för jag kan det då fan inte.
Jag är precis meningslös.

Är det jag eller resten av världen?

Det här är sant så kom inte med något om att jag överdriver, för det är sant.
Jag är av den övertygelsen att jag ska klara allting på första försöket. Inte perfekt. Perfekt behöver det bara vara tredje eller fjärde gången, men första försöket ska jag i alla fall klara det.
Jag har dessa krav på mig på riktigt. Det är ingenting jag hittar på. Jag väntar mig verkligen att första gången jag försöker mig på någonting så ska jag klara det. Det finns vissa saker som är erkänt svåra. Lära sig vissa hantverk, språk och så, och där kanske jag har större förståelse för att jag inte klarar det direkt. Men sen finns det vissa saker där man aldrig har hört talas om någon som har haft problem och där tänker jag mig att jag ska klara det.
I den kategorin faller det mesta som har med barn att göra.
När Knut skulle födas så tänkte jag mig att jag skulle klara det. Visst skulle det vara tufft, men jag skulle klara av det.
Sen visade det sig att det gjorde jag inte alls det, det blev kejsarsnitt.
Strike one.
Sen skulle jag t.ex. blanda till modersmjölkersättning. Det kunde jag inte heller. Det var också en sådan sak där man aldrig har hört talas om någon som misslyckats. Men det gjorde jag.
Strike two.
Amma skulle jag ju göra, och det gjorde jag också. Men så fort jag slutade amma så sköt hans väldigt osynkade kurva i höjden. Två över medel på längd och medel på vikt, riktig mat, så mycket han ville äta=två över medel på vikt också. Det är klart man har hört talas om folk som har haft det jobbigt med amningen, men det har ju varit infektioner och annat, inte att de faktiskt motoriskt inte fått till det eller att de inte lyckats läsa sitt barns signaler att de varit hungriga. Alla böcker man läser återger bara en total symbios med barnet "ni kommer snart att lära er läsa signalerna och vet därför när ert barn är hungrigt". Jag spanade och spanade efter smackande signaler och annat skit... det fanns ingenting sånt. Antagligen för att han var för svag av svält för att orka annat än att lida.
Strike three.
Ta sen alla kläder, först omlottbodies, sen alla möjliga detaljer och skit på inner- och ytterkläder. Skor, med höga skaft men inget sätt att öppna dessa skaft... återigen, aldrig någonsin har jag hört talas om någon som har misslyckats med att ta på sitt barn dess skor, utom jag. Jag misslyckades med det flera gånger.
Strike four.
Massor med gånger har jag tänkt att jag är en dålig mamma. Jag har inte tålamod med sånt där gnälligt skit som utbrott och annat. Dessutom har jag aldrig hört från t.ex. mina föräldrar att vi fick sånt, så det måste vara något fel på sättet jag har uppfostrat Knut.
Strike five.
Så idag. Första dagsläggningen i sängsäng och inte spjälsäng. Knut klättrade ur, ur, ur, ur, ur och ur. Han var inte intresserad av att lägga sig överhuvudtaget. Hans sammanbrott med hyperventilering och annat var ett totalt faktum. Mitt sammanbrott med extremt höga smällar i dörrar, inlåsning på toaletten och allvarliga sökningar efter något att slå sönder var ett lika stort faktum.
Och igen: ALDRIG HAR MAN VÄL HÖRT TALAS OM NÅGON SOM MISSLYCKATS MED ATT LÄGGA SITT BARN.
Man ska ju bara ta dem i handen och leda dem tillbaka till sängen och säga natti natti och sen gå. Det kan jag meddela, fungerar inte med Knut. Om jag andas så mycket som "na" så börjar han att störttjuta med snor, slem och elände.
Ett tag så stod jag vid sängen och la honom i den varje gång han klättrade ur. Klättra ur, lägga i, klättra ur, lägga i, klättra ur, lägga i... ni kan ju tänka er sammanbrottet hos Knut efter ett par dussin sådana övningar.
J är borta. Han buteljerar öl i Klippan därför att det tycker han är roligt. Vore han här skulle han säkert hantera detta mycket bättre än jag.
Jag tycker att vi ska sluta lägga Knut på dagen, men J håller inte med. Han har säkert också något magiskt trollspö som får Knut att lugnt och stilla ligga kvar i sängen. Jag har inte det. Jag har bara ett jävla humör och vad det känns som en sträckt axel av att ha smällt i toadörren så hårt att torktumlaren rubbades ur sitt läge.
Jag klarade alltså inte detta heller, det att lägga honom i sängen.
Kan ni förstå vilken total sopa jag är.
Jag borde tas av daga på jävla riktigt.

Tillägg. Nu sover Knut. I soffan. Vad ska jag göra med den situationen nu då? Jag går fan upp i atomer snart.

Gnället

Jag är på exceptionellt dåligt humör just nu. Jag har inga ställen att surfa till.
Jag har varit på en utbildning hela dagen idag och det har känts som om jag inte kunnat kolla tidningar och bloggar och grejer alls som jag brukar. Så kommer jag hem, läser några tidningar och bloggar och inser följande:
1. Folk är ju fan dumma i huvudet.

Kan det sluta vara tema banta, tema vara duktig, tema träna, tema vara miljömedveten, tema POLITISK JÄVLA KORREKTHET.

Jag orkar inte. Jag hinner inte.
Hur fan HINNER folk?
Varför bryr sig inte folk om att deras barn kan störa andra?

Alla ba "jag har varit där och där, inga problem, sonen/dottern var visserligen odräglig, men jag kunde hantera det" yadayadayada.

JAG, i en sådan situation, skulle få hjärnblödning och dö på fläcken om Knut drällde omkring och rev sönder saker, störde folk eller bara var allmänt högljudd. Jag förstår att man vill göra ditten och datten även när man får barn, men ibland kanske man måste tänka att det inte är lämpligt, med tanke på att man förstör upplevelsen för sina medmänniskor.
Nästan alla förstår att en bebis är jobbig och svår att få ordning på, men man MÅSTE inte acceptera att föräldrarna släpat med dem överallt därför att de vill leka twenty-something till varje pris trots att det inte på något sätt är någon nyhet att barnet har anlänt.

ELLER så är problemet mitt alldeles egna. Det är jag som är överkänslig och dör en smula varje gång jag får en åthutning för Knuts räkning. Det har inte hänt så ofta, men det har hänt och jag glömmer det inte. En gång var det på affären och en annan gång i väntrummet på vårdcentralen. I väntrummet sprattlade Knut med benen och prassliga regnbyxor vilket i det tysta väntrummet hördes väldigt mycket. En kvinna bad mig att se till så att han inte väsnades så mycket. Fast först hade hon förstås blängt på oss riktigt länge med en blick som i princip sa att vi var idioter som inte fattade att det störde att han prasslade med benen.

Jag tycker att sådana situationer är skitjobbiga och det har jag gjort från början. Därför hade jag väldigt svårt för amningsperioden, eftersom jag upplevde det som om jag var fånge i mitt hem.
Så läser jag om alla er flexibla mammor som bara klarar allt och löser allt och inte har några orosmoment överhuvudtaget och tänker att ni kan fan ta er i röven.

Eller så är det min neurotiska läggning som ska göra det.
Skit.