Snurrigt

Jaha, J hävdar att han inte hör Knuts skratt på den där filmen (eller vad man ska kalla den) men jag tycker att det är hur tydligt som helst. Men jaja. Det blir väl fler tillfällen.
Jag gungar honom, det tyckte han tydligen var hur kul som helst imorse.

Idag har jag varit hos farbror doktorn. Han som behandlar området, men inte sjukdomen.
Han skrev ut en medusin, en ny, som jag får testa trots att jag ammar.
Jag har ju en annan doktor, hon som behandlar sjukdomen men inte området... henne har jag inte så mycket hjälp av. Jag vet inte vem som jag tycker gör fel i den här kafkahistorien... jag är nog böjd åt den andra läkaren ändå. Man kan ju förstå att den första läkaren är expert på ett visst område, men om man som jag är superovanlig med en sjukdom som man vanligen inte har där så är det nog så att han inte har så mycket koll på den där sjukdomen.
Hon däremot, hon borde kunna behandla sjukdomen oavsett var den manifesterar sig. Det tycker jag bestämt.
Men det skiter hon i. Hon satt där på sin runda pall och sa det om och om igen, att det där är inte hennes område, nej nej nej.
Sen gick hon på en konferens och ringde upp mig helt oförhappandes och sa att hon hade varit på en konferens och tänkt att jag kanske skulle till en tredje sorts läkare, bara som ett tips.
Det var ju helt fantastiskt, det må man ju säga. Helt oombedd tänkte hon på mig, inte ens i anslutning till någon tid hos henne eller nåt...
Så båda är säkert jättesnälla och bra och så... men jag önskar mig en dr House som kunde allt om alla områden och alla sjukdomar. Men det är nog för mycket begärt ja.

Ja, jag vet inte jag.
Vi får väl se vad den nya medusinen säger.
Det är lustigt det här vad man får och inte får ta.
När jag var gravid vågade jag inte ta min medicin som jag har fått utskrivet av den andra läkaren. Jag behövde verkligen men vågade inte. Så hade jag en läkartid på mvc och den läkaren sa att fan heller, den får du inte ta.
Nähe.
Sen hade jag en telefontid med den här kvinnliga läkaren och bara apropå ingenting nämnde jag att "den fick jag ju inte ta". Hon var helt oförstående. Det var väl klart att jag fick, i så små mängder som jag tog var det inga som helst problem.
Jaha. Vem skulle jag tro på då, undrade jag.
Hon beklagade att läkare inte var ense, men hon kunde bara understryka att hon jobbade med denna medicin varje dag.
"Han jobbar ju med gravida?" frågade jag, och hon kontrade med att det gjorde hon också, ibland.
Så jaha.
Vidare har jag ju fått veta att jag inte får ta samma medicin när jag ammar, från typ alla jag pratade med på BB. Nu nämnde jag också det i förbifarten, att den får jag ju inte ta.
Jo, fan, klart jag får ta den. Återigen.

Jamen jaha jaha.

Kan vi inte bara komma överens om att vi skriver det som gäller i bipackssedeln och sen är alla läkare överens om att det är dess restriktioner man ska följa?
Jaså inte det nej.
Nej.

Verkligheten

Vi har varit på bvc nu. Knut har vuxit EN enda cm. Men han följer sin kurva, han ska tydligen inte växa mer, och dessutom hade han lite att ta av från förra gången i fråga om utveckling så det är lugnt. Han börjar närma sig fem och ett halvt kilo, vilket är precis på medelkurvan. Han är lång och smal med ett stort huvud, en oliv på en tandpetare helt enkelt.
Sen hade vi ett mammasamtal, och jag och bvc-sköterskan. Jag fick fylla i ett papper och stryka under hur hålögd jag var och så. Inte så särskilt, men det är klart, ibland bryter jag ihop och får för mig att jag är den allra värsta mamman på denna jord.
Men jag fick några svar:
Anledningen till att J kan lugna Knut bättre än jag är att jag luktar mjölk. Jag ger alltid upp och tar fram bröstet, och det fungerar alltid. Hon sa att det vore konstigt om det inte var så. Knut glömmer mat om han kommer till J, förutsatt att han inte är hungrig.
Jag är inte världens sämsta mamma och det är inte ovanligt att mammor hovrar över papporna och att papporna inte ens tror om sig själv att klara byta blöja, klä på eller ens hålla. Inte så konstigt om mammorna hovrar... vilka mammor gör så? Vilka mammor kan inte lita på att deras partner kan ta hand om det gemensamma barnet?
Jag skickade iväg J och Knut inför samtalet och de gick ut lite på stan. BVC-sköterskan sa att det inte var så vanligt att mammor gjorde så...
Oj.
Jag ska nog bara hålla käft om allting hädanefter, för jag har inte ens fattat att "jag har det ovanligt bra" med en partner som jag litar på...
Kära nån.
Jag är helt väck.

63

Morgonamningen innehöll ett blogginlägg som jag författat så fint. Men si det försvann från den här "världens bästa appen". Den är det fortfarande, men det var en irriterande bug som gjorde att man blev av med det skrivna om man försökte fota och lägga in en bild mitt i författandet. Men nåja. Det var inget "Röda rummet" jag hade författat, så jag ska nog hämta mig.
Kontentan var att det funkar bra för Knut att sova i egen säng, han somnar snällt där efter en tids nappkorrigering. Sen sover han där, en stund, och vaknar när han vill ha nattamat. Det har han de två senaste nätterna velat ha tjugo över fyra. Märkligt att han är sådär på klockslaget. Han är som moren hans, hon gillar också rutiner. Men han ändrar dem säkert... det blir säkert skit och skrik och kolik och han kommer säkert att nita mig också.
Eller inte. Eller så blir det så. Det är skitsamma nu. Just nu somnade han snällt i sin säng och sov en god del av natten.

Idag ska jag till farbror doktorn. Ett av alla dessa postpartumbesök. Imorgon är det bvc för första gången på en månad typ, då ska det bli väldigt roligt att se om Knut har vuxit mer på längden. Han känns rätt lång för mig, men jag är ju bara en tvärhand själv.

Ja, alltså, jag ber om ursäkt för det ointressanta som jag skriver nu. Jag var mer inspirerad förut imorse.

Just ja, jag konstaterade också att Knut fyllde två månader igår och nio veckor idag. Konstigt, tänker ni, två månader är ju åtta veckor. Jo, men fyra veckor är 28 dagar och de kalendermånader han fyller fyller han på den 9:e varje månad. Egentligen är han 63 dagar gammal och således nio veckor. Jag gissar på att han är lika många cm lång som han är dagar gammal.

Sjukhusbesöket igår

Jamen jag och ingen annan var på sjukhuset igår. J och Knut gick omkring lite utanför under tiden jag blev undersökt på korsen och tvären. Under kejsarsnittet upptäckte någon en knöl i och på min ena äggstock och därför skulle den undersökas senare. Efter några veckor slog det mig att jag har ju en gynekolog, bättre att han tar han om det. Ja det här har ni ju hört. Jag ringde, fick veta att jag inte skulle kallas men om jag mot förmodan... jaja, då skulle jag avboka.
Så fick jag plötsligt en kallelse och tänkte att jaja, jag kan väl gå på det där och sen be dem ge mig papperna så kan gynekologen i Lund ta hand om det där. Men si det gick inte, det var lite allvarligare än han kan greja med.
Det hela är inte så farligt i och för sig, det är en godartad tumör som är 9 cm lång, 6+3, den är lite oregelbunden. Denna har förstört min ena äggstock och sitter där och kramar om den. Det är antagligen något som har suttit där ett tag, för man såg något när Knut var splitterny och jag frågade sjukhuset varför jag hade ett positivt graviditetstest.
Den här grejen ska opereras, om den börjar göra skitont eller växer explosionsartat. Om den gör skitont så gör den SKITONT fick jag förklarat för mig. Man kräks och grejer och opereras akut.
I mitt stilla sinne tänker jag att det är helt ok om de vill föregå ett sådant förlopp...
Men vad vet jag?
Läkaren babblade på om denna knöl och dess egenskaper och sa att jag skulle kontrolleras en gång var tredje månad resten av livet och för att få göra det så skulle jag skriva på ett papper. Det var mörkt i rummet (ultraljudmörkt) och hon verkade uppenbart stressad, så jag ögnade "jag godkänner att lala var tredje månad, lala..." och skrev under, namnförtydligade och skrev ort och datum (fel datum kom jag på sen, men vad väntar man sig av en mammaledig?). Sen fick jag ett papper med information om tumören, sa hon. När jag kom hem och tittade på papperet så var det istället information om studien jag kommer att delta i...
Så jag och mina data kommer tydligen att delta i en studie. Kanske därför de inte bara vill ta bort den?

Det gör inte så mycket, men OM det är därför de inte bara vill ta bort den blir jag pissed. Jag ska be om ett andra utlåtande hos gynekologen om några veckor.

Missförstå mig inte bara, det är inte som om jag vill opereras igen, någonsin... fy fan vad less jag är på det här med att vara skadad nu. Min plan framöver är att på något magiskt sätt hitta tiden till att bli sjukt stark igen. Var, när och hur vetifan.

Kära hjärtanens vad det blixtrar. Fint.

Så var det måndag

Nu är klockan halv sju och jag sitter uppe och bloggar på datorn. Mitt högra bröst håller på att explodera känns det som och det finns en förklaring till det. Min lilla Knut vaknar bara en gång per natt. När han gör det så får han äta från vänsterbröstet, eftersom jag ligger på höger sida av sängen och då bara kan vända mig till sidan så han får smaska samtidigt som jag sover. Fint och bra.
Högerbröstet får han när han har vaknat på morgonen... vilket brukar vara nu. Så därför är det maximalt spänt nu.
Så, varför är jag då uppe oammad? Därför att Knuten inte vill vakna än. Eftersom vi ska vara på sjukhuset kl 8.45 så tänkte jag försöka att dra ut på det hela så länge som möjligt så att han är lugn och glad på sjukhuset inför allt elände som ska hända där. Jag gick således upp för att duscha och väntade mig pip från sovrummet när som helst. Ingenting. Jag fortsatte med mina bestyr med ansiktstvätt, tandborstning och till och med sminkning... ingenting. Vidare borstade jag håret... fortfarande ingenting. Så jag hällde upp en skål yoghurt till mig, slurpade i mig den men ändå ingenting.
Nu har jag då börjat skriva på detta blogginlägg och får väl fortsätta med det till Knuten kallar.

Jag inser ju självklart att min blogg är fullt med grejs som kanske kan ses som ointressant för vissa... allt det här om Knut. Men det är ingenting att göra åt. Jag skriver inte för massorna, jag skriver för en liten utvald skara och jag vet att alla dessa är sådana som är kapabla att fatta beslutet att inte läsa mina skrivelser om de tycker att det är ointressant.
Det mesta handlar om Knut i mitt huvud. Knut och... ja... nämen Knut. Och J. Knut och J och kissarna. Inte så mycket annat. Lite kanske mitt jobb. Det är inte så konstigt. Mitt jobb upptog precis allting av min hjärna innan Knut kom och det vore ju märkligt om det bara försvann. Men det har gått ner från 98% till kanske 3%, och det är nog bara hälsosamt tänker jag.

Apropå jobb måste jag söka ett. Jag har mitt jobb och jag har min tjänst inom Malmö kommun men skolan jag jobbar på upphör och går in i en ny skapelse. Alla måste söka om sina tjänster så det ska ju också jag göra. Jag får min information från olika ställen, så det går ingen nöd på mig.
Det ska bli spännande att söka jobb med denna hjärna som ju ja, som vi konstaterade, duger till Knut.
Mitt ansökningsbrev kommer att bli något i stil med:
"Behörig (legitimerad!) lärare, mor till Knut, sju veckor. Knut kom med kejsarsnitt, vilket visar att jag tål motgångar. Men han mådde bra hela tiden så jag är inte förstörd i huvudet på något sätt. Knut har tio fingrar och tio tår, vilket man ska ha, och hans namn är klassiskt nordiskt. Det för mig osökt till att jag själv är lärare i svenska språket. Dessutom historia och det är väl egentligen där mest kopplingen till namnet Knut kan knytas.
Ursäkta ordvitsen, den var faktiskt inte avsedd.
På kvällarna vid 18 ungefär brukar Knut börja sin kvällsgnällighet och då vill jag helst inte jobba. Andra barn är också snälla.
Fin."

Såatte... det kommer att bli bra det här.

Fan alltså, nu väcker jag snart ungen. Mitt bröst väller ut över alla breddar.

Nassinass.

Jamen god morgon. Läggdags lite över tio, äta mjölk lite över två, vakna igen lite över sex. Helt ok natt, som vanligt. Knut är så duktig på att sova. Det är helt sanslöst.

Fast jag är lite trött ändå... så jag har ingen större energi att blogga faktiskt. Det får bli sen. Då ska jag berätta om hur Kk på Sus (kvinnokliniken på Skånes universitetssjukhus) gjort en ny liten miss.
Bjäää.

Jag ringde

Jag ringde prenatal, och budskapet var detsamma. "Be barnmorskan ringa nästa gång du ska dit så kör vi en koll då". Nästa gång jag ska dit är visserligen nu på torsdag, så det är en vecka tidigare än hon sagt. Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Ska jag säga till barnmorskan att jag ringde på eget bevåg och att de sa att jag skulle be henne ringa en vecka tidigare än hennes bedömning eller vad? Då blir hon ju arg för att jag ringde på eget bevåg... guuud. Kunde de bara inte ha bokat in en tid när jag ringde igår?
Den här nya barnmorskan är så totalt övertygad om att det absolut inte finns någonting att oroa sig gällande mig och det är ju fint och bra och så, om det inte var för att alla andra har haft vissa skäl till oro och några saker att ta upp och vara vaksam på.
Det lite motsägelsefulla i detta är ju också att jag egentligen inte vill bli igångsatt, men jag vill heller inte föda för stort barn, speciellt inte om läkarna har satt gränser (det kan jag tänka mig att de inte gör lättvindigt). Därför är jag ganska stressad just nu, för jag vill ju att det ska komma igång av sig själv, men vad är det jag begär av min stackars kropp? Förstföderska som föder tidigt (om så bara en vecka), hur troligt är det? Det är ganska orimliga krav. Jag kanske bara måste ställa in mig på att det kommer bli igångsättning och det kommer att bli senare än jag vill. Alltså maximalt dåligt ur alla valmöjligheter.
Skulle det ändå bli sånt skit kunde det ha varit för en vecka sedan tänker jag.

Men ja.. jag får väl böna och be på torsdag att hon ringer tidigare än den 11:e. Varje dag, timme och sekund betyder något för mig nu och jag fattar inte att hon inte förstår det.
Jag saknar min vanliga barnmorska. Hon hade ringt idag.

Idag skulle jag kunna baka sockerkakor och frysa in, om det inte var för att HISSJÄVELN ÄR PAJ. Jag kanske ska spänna upp en linbana mellan sovrumsfönstret och affären. Det går i alla fall en väg och skulle gå sjukt snabbt.

(OM jag nu skulle få braiga hemmavärkar, fan vad jobbigt då att hissen är paj)

Om att inte riktigt veta hur man får göra

Jag sover mycket dåligt nu och det är i princip helt och hållet tack vare värmen. Jag var så glad häromdagen när jag kollade på prognosen och såg en massa regndroppar och max 20 grader och hej och hå. Det har alltså inte sett ut så och nattemperaturerna har varit väldigt kvava och höga. J har släpat upp fläkten till mig så att jag ska kunna sova lite och det har fungerat, på hans bekostnad. Stackars J.
Från v. 30 eller något sådant har jag krävt öppna fönster hela nätterna, vilket han har accepterat, och nu fläkten.
Dessutom har jag dragit upp honom för att sätta på mig strumpor när jag har varit tvungen att gå upp och gå till jobbet... Det är inte lätt att bli pappa.

I övrigt lurar vi här i hushållet på skillnaden mellan vad de olika vårdgivarna säger.
1. Min vanliga barnmorska kallar mig för en "tickande bomb" och kollar mitt blodtryck två gånger i veckan. Hon har skickat mig till sjukhuset flera gånger och där har läkarna sagt att blodtrycket ska kollas två gånger i veckan och att jag ska vila väldigt mycket. Dessutom har läkare 1 där sagt att jag bör sättas igång någon gång inom de två veckor som är närmast bf (38/39). Läkare 2 var mer specifik och menade att om jag inte kommer igång själv är 39+6 datumet att sikta på.
2. Min vanliga barnmorska är på semester och nu har jag hennes kollega. Hon har kollat mitt blodtryck och min urin två gånger men funnit att mitt blodtryck håller sig stadigt på 140/90 (eller 80) och att jag inte har någon äggvita i urinen. Inga tecken på begynnande preeklampsi således. Så har det varit hela tiden, men barnmorska 1 har tolkat det på ett sätt och denna nu tolkar på ett annat sätt. Hon deklarerade senast att hon tyckte att blodtryckskoll två gånger i veckan var onödig - eftersom hon var helt säker på att det bara var högt blodtryck helt enkelt. Hypertoni. Så hon bokade in en tid på torsdag, i torsdags. Sen frågade jag henne om det här med 39+6, borde man inte se till så att någon kolla på tillväxtultraljud mellan nu och då så att inte Plutten skjuter iväg och blir jättestor (det som de är rädda för), han verkar ju växa väldigt stötvis.
Barnmorskan kollar på journalen och säger då att nej, vi ringer på 40+0 och får en tid efter det. Då kanske de vill kolla. Hon menar att hon vet för hon har själv jobbat på prenatal...

Jag har svårt att få ordning på detta för jag inser ju att jag är färgad av att jag vill få slut på detta. Både jag och J minns väl vad läkaren sa, han sa att 39+6 är i så fall den dagen en igångsättning skulle ske. Inte då en ny koll skulle göras utan då igångsättningen skulle ske. Det var ju med detta i minnet som jag började undra över ifall det inte skulle vara någon koll mellan nu och då.

Sen att blodtrycket inte kollas så ofta som ordinerats, det är jag inte så orolig för för jag är väldigt lugn och håller stenkoll på huvudvärk och sådant (även om det är lite märkligt att overrida läkarens ordination), men har läkaren bedömt att 39+6 är Dagen... då vill jag att det ska vara så, eller i alla fall att en läkare gör bedömningen att ändra på det hela, inte en barnmorska som jag har träffat i totalt 20 minuter.

Så vad säger ni: borde jag ringa och därmed göra precis tvärtemot vad barnmorskan sagt?

Medical day and night

Vi var hos barnmorskan idag. Roligt. För högt blodtryck igen och minskade fosterrörelser. Barnmorskan ringde till sjukhuset och skulle dubbelkolla... eftersom vi skulle dit imåra tänkte jag inte så mycket på det. Men hon ringde upp och meddelade att såklart, såklart, skulle vi sätta oss i en taxi och åka till sjukhuset.
Då var vi på barnvagnsaffären och fick en av personerna där att ringa Emmaljunga för att höra vad problemet var. Problemet ligger tydligen hos Emmaljunga och inte hos denna affär... hm I say, hur sent har de beställt egentligen? Hon lovade att ringa imorgon och berätta om sakernas ordning.
Vi får se hur det blir.
I alla fall: väl på den prenatala avdelningen (där vi börjat bli tjenis med personalen) fick vi gå in i ett rum, jag fick kissa i mugg och sen lägga mig med ctg på magen i 40 minuter eller något sådant. Sen fick vi vänta på läkaren. Det är alltid det som tar tid. Oklart hur länge idag.. en timme kanske? Två? Jag vet inte, jag tappar tidsuppfattningen av att vara så uttråkad.
Jag fick träffa läkaren sen. Hon mätte fostervattnet och allt såg som vanligt bra ut. Allt utom blodtrycket. Det känns som om jag slänger bort mitt liv på det där himla sjukhuset trots att det aldrig är något som är fel. Men alternativet är såklart otänkbart... så jaja.
Imorgon bitti är det dit igen. Det visade sig när jag fick höra lite om vad journalen sa att läkaren i måndags hade svept hinnorna. Det är något helt annat än att bara känna lite på livmodertappen. Plötsligt förstår jag varför det kändes som om någon sprängde en bomb i dalen.
Jag hoppas att han inte tänker göra om den manövern imorgon... det gjorde ont som helvetes jävlar.
Klokare som vi blir tror jag vi ska packa ner tidningar och sånt imorgon. Vi hittade en ganska rolig lek i att kasta ett ihopknycklat kvitto mot en sopsäck en bit bort i rummet. Det var kul tills J träffade. Sen var det kuliga över.

Vi får se hur roligt det blir imorgon.

Dra dra

Whohooo... sovmorgon på en vardag.
Eller inte. Himlaplättars bajs, tydligen ska vi till ultraljud denna morgon tjugo i åtta. Vi ska alltså inte gå tjugo i åtta utan vår tid är 07.40. Varje gång har det behövts en särskild ul-kvinna eftersom jag är lite svårundersökt... jobbar hon vid den tiden undrar jag? Jobbar någon vid den tiden?
Jaja.. jag vet att det inte är SÅ tidigt, men det var himlars att den här efterlängtade sömnen inte kunde finnas till hands denna morgon heller. Men jag får sova sen på dagen, för gudarna ska veta att jag inte gör det på natten.
Eller jo, men jag hade några vaktimmar där kring 2-3. Mycket varmt tyckte jag att det var. Och sniffigt. Och kissnödigt.
Ni vet, de där vanliga grejerna.

Igår innan sömnen var det ett himla party i min livmoder. Mest själva livmodern skulle jag tro. Det drog och stretade nåt alldeles enormt längst ner och min lekmannamässiga bedömning är att Plutten satte sig med huvudet djupt ner i bäckenet. Det kändes dels på att jag blev seriöst kissnödig utan att behöva kissa och dels på att jag nu kan ta andetag som varar i någon sekund, till skillnad från förut då det fanns en väldigt grund botten, om ni förstår vad jag menar. Så för att reagera på det drog livmodern ihop sig massor och väldigt starkt. Jag har känt det där förut och det är helt vansinnigt. Den där kraften skulle kunna flytta en lastbil känns det som.

Nåväl, nu ska jag sjukanmäla mig mån-tor och sen kamma mig och gå till sjukan. Toodeloo.

Så var även denna dag över

Det var hejdå idag. Jag skriver inte så ofta om saker som folk gör på jobbet, mest bara rent allmänt, men idag ska jag göra ett litet undantag.
Min arbetslagsledare och jag slutade idag och hon bjöd på tårta. Som hennes närmaste medarbetare skulle jag lämna över ett paket och ett kort, vilket jag också gjorde efter lite klirr i glaset. Det blev såklart känslosamt eftersom jag är en enda stor hög av hormoner och jag kunde i princip inte säga mer än tack och "här får du" när jag lämnade över presenten och tackade för mig. Framför mig hade jag en kollega som hade kommit ut ur sitt arbetsrum precis, precis när klockan slog ett (och vi hade avtalat tårtbjudningen) och suttit sig på stolskanten, i väntan på att få gå igen som det verkade. När arbetslagsledaren i fråga tagit emot sin present av oss kollegor samt den obligatoriska av kommunen (från rektorns hand) vände kollegan sig till mig och frågade "får man gå och jobba nu eller?".

Så jag tappade min känslosamhet en smula, kramade de som var intresserade av att säga hejdå till mig och tog mitt pick och pack och gick.

Hela dagen hade jag haft ont i huvudet och det är ju inte bra. Barnmorskan har sagt åt mig att vid "minsta lilla" ska jag ringa kk i Malmö, vilket jag också gjorde när jag kom av bussen där hemma / alldeles vid sjukhuset.
Jag fick ju såklart order om att komma in direkt, så jag skickade J hem för att hämta journalen och sen klampade vi in på den prenatala avdelningen.
Där fick jag lägga mig i en säng och fick mitt blodtryck taget. Men inte förrän efter att jag fått konstaterat att jag var både kort och knubbig. Allt för att sänka blodtrycket såklart.
Sen satte sig sjuksköterskan på min säng och språkade lite med oss. Hon började med att säga att det fanns inga platser någonstans på några sjukhus och att det var superhög belastning.
Allt för att sänka blodtrycket såklart.
Sen fick hon veta att jag var gymnasielärare och då gick hon igång på att man gick rakt ut i arbetslöshet som ungdom nuförtiden. När J berättade att han var civilingenjör meddelade hon att där gick det minsann inte heller att få några jobb.
Allt för att sänka blodtrycket såklart.
Sen tog hon blodtrycket igen och då var det skyhögt. 178/103.
Inte bra alls nej, det kunde bero på att jag var för tjock för manchetten, så hon gick iväg för att hämta en annan.
Sen kom hon tillbaka och tog lite blodprover från handryggen, vilket inte var så särskilt skönt. Hon tappade i svängen bort en lapp som hade med urinprovet att göra som hon kom in och letade efter lite då och då efter det.
Vid ett tillfälle kom hon in med min journal i famnen, plus några andra papper, och frågade om jag hade någon pärm med mig.
"Näe, bara den där" sa jag och pekade på min journal. Hon hade tydligen letat sig fördärvad efter den, men gick omkring och bar på den hela tiden.
Blodtrycket var det ja.
Det gick en liten timme eller så, jag sov och J läste tidning, sen kom en läkare in och sa att allt var bra, ont i huvudet kunde man ha och hejdå.
Något om en liten infektion, men inget farligt.

Så vi gick hem, och nu har jag inget mer ont i huvudet, trots fotbollsEM.

Men nu gott folk, nu behöver jag inte jobba mer.
Tack gode gud för det.

Kan man äta ihjäl sig?

Jag har ätit ihjäl mig idag. Jag åt en sådan sagolikt god lunch att jag inte kunde hejda mig och nu sitter jag här och flämtar och minns forna tider då andetag var något självklart. Torsk med potatis. Inget konstigt med det, tycker kanske ni, men det var tillagat av en jävla gud av något slag. Sparris var det också i ekvationen, sådan himla god sparris. Samt någon typ av sås, antagligen baserad på smör, grädde eller båda, för den smakade helt gudomligt.
Så jag kommer inte att kunna äta igen och andas verkar inte vara aktuellt just idag något mer.
Förmiddagen har spenderats på föräldrautbildning. Där lärde vi oss saker som att man ska ha kudde till plutten, glasflaska som nappflaska och att det kan vara smidigare med en vagga bredvid sängen än att asa in spjälisen.
Nå, vi får se hur det blir med den saken.
I alla fall: bra det här med flaskan. Barnmorskan är inte så särskilt brydd och när J (hoppfullt?) frågade om riskerna med en kattlåda fick han bryskt veta att man kan inte ha det hur rent som helst hemma, så det så. Dock: trots hennes obryddhet tog hon upp att glas var bättre, för den där plastfällningen visste ingen riktigt hur dåligt det var eller hur mycket och det är väl ungefär samma princip som det mesta andra i dessa kategorier: ingen vet för ingen kan testa på oss gravidosar eller småttingar så de utgår ifrån att det är farligt.
Sådan tur att ingen flaska har införskaffats i detta hem.
Nu ska jag lägga mig försiktigt ner på sidan, med katten i knävecken och hoppas på bättre tider. Det kan bli så att det blir jag som dör av plötslig spädbarnsdöd.

Sådär bra dag.

Jag läste någon idiotisk tråd på Familjeliv där någon blivande mor berättade om hur hennes barnmorska hade sagt att hon "var så fin i kroppen" och inte hade svullnat eller något. Det är inte första gången jag hör det, om hur barnmorskor säger att folk är så fina hit och dit för att de inte har svullnat någonting, eller för att de är smala i övrigt. Vi är alla olika, skulle jag vilja inflika, och vi verkar ha olika benägenhet att vara smala, svullna eller något annat och ytterst lite beror det på vad vi gör.
Varför är de bara de som inte svullnar som är "fina"?
Har jag gjort något för att bli ett svullet monster?
Nej. Inte ett skit. Men jag är inte fin, nej nej, inte som de andra som inte svullnar. Man säger aldrig till någon som inte är pollenallergiker att de är så fina för att de inte är röda runt näsan. Något som de lika lite kan styra.
Vissa barnmorskor verkar vara idioter.
Jag har inte en särskilt bra dag idag.

Attack av energi

Denna dag är den galnaste någon någonsin har skådat. Speciellt jämfört med alla andra dagar jag har spenderat då jag inte har jobbat. Idag har jag alltså tvättat tre maskiner, tagit reda på all tvätt som legat och skräpat i flera veckor (ren alltså), handlat ingredienser och bakat bröd (pågår nu) klippt klor på katt (vilket börjar bli riktigt riktigt svårt eftersom det ska genomföras i knät och det finns snart inte mycket knä kvar), bytt kattsand, sjungit för plutten, konstaterat att det lätt är årets varmaste dag, kört diskmaskinen, plockat ur densamma, laddat i en ny diskmaskin, handdiskat några grejer, ordnat med garderober, handdiskat lite mer grejor... och ja, jag tror det var allt hittills. Hunnit med att sura över att jag inte kunnat göra något med det här fantastiska vädret, för vad ska jag göra? Gå ner på stan? Ta bussen ner till stranden? Hur? Med full stödstrumpemundering och diverse andra kläden som man inte kan kompromissa med om man inte vill bli arresterad för förargelseväckande beteende.
Barnmorskan ringde också, idag alltså, på en söndag. Hon ville boka om den tiden jag har imorgon. Jag hade tyckt att den tiden var ypperlig för den låg sådär klädsamt sent på eftermiddagen att jag inte behövde bemöda mig med att åka tillbaka till Västra hamnen. Men så behövde hon ändra den till lunch, vilket såklart är bättre eftersom det är bättre att göra sina ärenden på lunch. Men där försvann min vardagslyx - en arbetsdag som tar slut lite tidigare än vanligt.
Istället blir måndagen en ovanligt lång arbetsdag eftersom jag måste börja tidigare än andra pga att mina elever är hos mig innan deras ordinarie skoldag börjar, och sen brukar jag kunna kvitta det mot en timme på eftermiddagen men inte på mådag ty då har vi arbetsplatsträff.
Det hade varit nice med en privatchaufför...

Men jaja. Vad är en bal på slottet? På tisdag är det ultraljud tidigt på morgonen. Ett rutinultraljud, det sista. Men sen har jag ett till i juni som inte är rutin. Men det är en av grejerna som fixades av läkaren i måndags.

Slut på rapport.

Att få en dag gjord

Narkosläkaren ringde mig idag. Han som ska kolla så att jag kan andas ifall jag kommer att behöva narkos. Han frågade vad jag vägde och hur lång jag var. Så jag sa vad jag visste. Jag kan inte ange på kilot eftersom jag helst inte vill veta, men jag har fått veta den senaste siffran i alla fall.
Så säger han "Jaha, det var ju inte så imponerande för mig".
Det kan nog vara första gången någonsin som inte vårdpersonal har baxnat kring allting som har med min konstitution att göra.
Made my day.

Agenda

Det är den 15e maj idag. Det betyder att det är en (1) månad kvar till jag slutar jobba. Jag slutar nämligen den 15 juni - om nu någon har missat det.
Festligt blir det då.

En ny grej provades imorse. Jag badade och duschade igårkväll och således inte imorse. I och med det kunde jag (eller nåja, jag och jag...) ta på mig stödisarna innan jag gick upp. Jag slapp således morgonsvullna fötter och stickningarna som alltid kommer när man först går upp. Väldigt trevligt må jag säga.
Jag kanske får köra på den strategin framöver.

Igår fick jag vara på sjukhuset mest hela dagen. De passade på att kolla allt möjligt när jag ändå var där, så nu vet jag att moderkake-, navelsträng och egna kärls flöden är finfina, blodvärden är ok (utom protein), blodtrycket var när jag kom in 130/90 men efter att jag legat och vilat med CTG på magen x2 120/90. Syreupptagningsförmåga på mig är något lite lägre än kanske det allra mest vanliga, men det hade antagligen att göra med de upptryckta lungorna. Plutten verkar må bra, hjärtat slog och slog. Under tiden jag låg med CTG skulle jag trycka på en knapp varje gång jag kände honom röra sig. Klockan var vid det här laget ungefär halv tolv och då brukar han alltid sova, så jag hade inga större förväntningar på det. Men det kom några pet då och då, vända-sig-i-sömnen-pet antagligen. Sen vaknade han. Det rådde inget tvivel om det. Pet, vänd, snurr, bök och hans kurva steg upp i himlen.
Han hade många saker att göra då, var tydligen budskapet.

Följden av denna dag på sjukan är att jag ska till bm varje vecka samt att ev överburenhetskontroll kommer att tidigareläggas en vecka. Dessutom ska en remiss skickas till narkosläkare för att kolla så att jag kan tåla narkos.
En annan följd var att jag missade ett möte jag själv skulle hålla i på jobbet. Efter lite roddande gick det väl finfint med det där mötet utan mig, problemet är bara att nu vet hela min arbetsplats om att jag var hos läkare och att jag inte fick gå utan blev kvarhållen, på självaste sjukhuset. Stor dramatik, låter ju det som.
Vilket det ju inte var.
Jag hoppas att det inte blev allt för mycket uppståndelse. De flesta på mitt jobb är så snälla och omtänksamma och varje gång jag har varit sjuk i förkylning eller så, sen jag blev gravid, har de hört sig för så att jag är ok.
Snällisar.

Igår drabbades jag av en väldigt stark känsla av att jag ville vara ifred. Det är mycket möjligt att sådana där känslor kommer oftare framöver och då kommer det kanske vara lite småsvårt att få tag i mig och jag lär inte blogga heller. Jag vet inte varför men jag tänker nu hädanefter följa de känslor jag har och leva därefter. Så bli inte oroliga om sådana tillstånd inträffar, skulle något viktigt hända så hör jag av mig.

Nu: jobb.

Domen

Nu ni, är det kokta fläsket stekt. Eller inte riktigt. Men jag fick pratat med barnmorskan och nu är vi kontanta igen. Hon var medveten om vad som hade hänt förra gången och ville förklara. Sen fick jag förklara. Sen blev det hela löst och nu är det friden och fröjden igen.
Bortsett från att jag måste till specialistmödravården eftersom allting är så giant. Dock ej bebben. Intressant men sant. Men jag har på tok för mycket fostervatten och har vuxit jättemycket framtill (alltså mage med allt dess innehåll och bröst). Så mycket att hon uppskattade hela det paketet väga ungefär 12 kg.
Resten av mig ville hon inte anklaga för några osedvanliga storheter, men jag är tung som satan och då måste de kolla hur mycket vatten det är exakt. Hon gissade på JÄTTEmycket.
Tur att jag har ett giant ass, det är en bra motvikt.
Det blir såhär när tarmarna under flera år vant sig vid att inte få jobba. De tar först vätskan och sen resten och vätskan hamnar på olika ställen i kroppen. Jag tänkte ju att det skulle ge sig lite efter de första månaderna, men tarmarna har fortfarande något typ av post-svält-party där inne.

Mina värden var hur jävla fina som helst kan jag också meddela. Hb finfint, jag ska inte ens ta mer järn, inget gränsvärde eller något, socker finfint och blodtryck inom det normala men något högt. Det vore konstigt annars när jag sportar motsvarigheten av ett knattelag i vikt ungefär.

Men det verkar ju som om jag är i relativt fin form trots allt, min kropp verkar bara tycka att jag behöver lite av en utmaning. He. He.

Packa smink

God morgon. Det verkar gå bättre än jag trodde den här fastan. Jag har svidiga och trötta ögon av okänd anledning, men jag lider inte döden av hunger. Det är ju bra.
Fast jag kanske inte har så mycket hjärna, inser jag nu när jag försöker hitta på något att skriva. Jag är rädd för det här bm-besöket. Jag är rädd att hon kommer att tjata på mig för att jag har ätit för mycket, för dåligt eller rört mig för lite eller för dåligt... hon har haft en tendens tidigare att, när man sagt att man ätit t.ex. en frukt, påpekat att det finns minsann nackdelar med sådana också.
Jag hoppas att hon kanske har läst lite i min journal till idag, eller så får jag packa med mig smink så jag kan gråta och sen rycka upp mig och ta mig till jobbet och vara skärpt igen.
Hon har varit bra... från början vara hon bra och ett besök som jag gjorde där där mitt besök varade i en timme och hon hade en bm under utbildning hos sig var väldigt bra, så därför är jag väldigt ovillig att byta eftersom det är så sanslöst meckigt.

Jag vet inte om jag ska säga till henne att när jag gick ifrån henne för en vecka sedan kände jag mig som en dålig och onormal människa som inte förtjänade annat än uppläxning. Jag har gått omkring den här veckan och tänkt på mig själv, inte som en gravid fin kvinna, utan som en gravid men onormal kvinna.
Om det var det hon ville uppnå lyckades hon bra. Var hon bara stressad är det ju trist... men jag vet inte i alla fall om jag ska säga något.
Hon är trots allt (som J sa) en otroligt liten del av mitt liv.

Galenskap

Om jag har räknat och kommer ihåg rätt så har jag 44 arbetsdagar kvar nu... och det är bra. Det är alltså nästan nio arbetsveckor. Förtiofyra tidiga mornar och förtiofyra dagar då man bara baxnar över hur jävla helgalen skolans värld är, allt från hysteriska föräldrar till helt apatiska skolledningar.

Göteborgsandan bor i Göteborg heter det ju... men ibland önskar man att den tredje stadsmakten kunde titta lite på andra stora städer i Sverige.

Nå.
Jag märker nästan varje dag att det finns en fascinerande grupp människor som tycker att sådana som jag är lite jobbiga, lite besvärliga och lite gnälliga. Med sådana som jag menas preggosar.
Det lär bli en smula problem sen när jag inte längre är preggo utan istället ammande. Jag vet redan nu hur dåligt samvete jag får när jag är borta från katterna för länge, en hel dag och kväll eller en dag och en natt. Jag har ju åtagit mig dessa små saker, mitt jobb är att se till att de har det bra och båda mår bra av att jag finns till hands. Nå. Hur ska det då bli sen? Jag kommer inte att kunna lämna knottet bara för att det finns önskemål på andra, "roligare" saker...
Det är lite tråkigt att det verkar som om jag förändras, men inte andra.

En sak som jag kan ta ut i nuväg är att min fog är mycket bättre. Jag försöker att akta den och inte göra dumma saker. Jag har tagit hissen några gånger på jobbet istället för trapporna och försöker att inte gå allt för mycket.

Imorgon ska jag till bm, då ska jag be snällt om att få ultraljud tidigare än 33:e veckan.

Skärtorsdagen

Barnmorskebesöket i torsdags var hemskt. Hon fick mig verkligen att känna mig som en dålig människa och en idiot. Jag vill inte skriva ut vad det handlar om här för då kanske någon kommer och säger åt mig att skärpa mig. Det går tyvärr inte. Jag upplever det jag upplever och det hjälper inte ifall någon säger åt mig att skärpa mig. Möjligen får jag bearbeta det på egen hand, men det måste få ta tid.
I alla fall. Hon pratade med mig som om jag vore en imbecill och ville gärna peka ut det fel jag hade gjort. När detta fel väl identifierats spelade det ingen roll att jag tog upp foglossning, ont i häl, ont i rygg... nu hade jag faktiskt begått ett fel och då kan man inte hoppas på någon lindring.
Dessutom finns det de som jag det värre, så känslan jag fick var i princip att jag skulle skärpa mig och inte prata så mycket om att jag inte hade det tiptop längre.
Men hon kunde i hasten konstatera att det nog var foglossning, att hälen mycket väl kunde vara hälsporre och att det kan göra ont det där med ryggen.
Jag ska tillbaka på fredag (och få mer skäll?). Mitt SF-mått var genom taket. Hon hade inte tid att förklara det mer än att det är så svårt att mäta på mig. Förlåt.
Jag är ju så kort. Det är svårt att avgöra var livmoder slutar och var andra organ börjar. Klart är att det är trångt. Och spänt.
(Och att jag är dumihuvet).

Nå.
När vi gick därifrån var jag jätteledsen och ville helst bara ta mig hem och sen lägga mig i sovrummet och stänga dörren och inte prata med någon någonsin igen. Men det gick inte, för vi skulle hämta bilen.
Så vi gick till busshållplatsen och väntade i en kvart. Vi hade varit oroliga för att vi inte skulle hinna, men eftersom bm var så stressad så gick det väldigt snabbt. När vi står där kommer en buss, sen vår buss efter den. Jag ser den på långt håll och säger "där är 172:an" till J. Vi går dit och ska precis gå fram till dörren när föraren stänger och börjar svänga ut. Jag börjar vinka, men han tittar överhuvudtaget inte in mot hållplatsen. Han ska ut, och det nu. Hade jag varit lite mer rörlig hade jag nog kunnat knacka på bussen, så nära var vi. Men nej. Han ville inte ha passagerare antar jag.
Jag funderar på att skriva till Skånetrafiken om den idioten.

Nå. Vi tog en annan buss till Värnhem och satte oss där för att vänta på nästa som skulle gå om en knapp timme. Bilhandlaren ville att vi skulle komma på förmiddagen eftersom det var skärtorsdag och han ville hem, men jag fick snällt smsa att vi inte var på bussen än men att vi skulle komma asap. När vi sitter där på Värnhem och väntar kommer en annan buss som vi provar. Utmärkt, den hade samma hållplats som dumbussen och vi får åka med. Snällt va?
Så vi sitter där i värmen på bussen och har det bra. Väl framme konstaterar vi att vi har god marginal till det att bilhandlaren kommer tillbaka efter sin lunch, så vi sätter oss på en bänk en stund. Sen börjar vi gå. Och gå och gå och gå. Det var mycket längre än jag trott och mina fötter, mina fogar och min mage protesterade där någonstans på den fjärde kilometern.

Väl framme är bilhandlaren glad för att hans pengar har kommit in. Efter bara lite pappersexcersis får vi finbilen och kan åka iväg. Vi åker på lite äventyr, bl.a. till Turning Torso-gallerian som numer bara har en Green Market, vilket iofs är fantastiskt.
Så vi handlar lite där och åker hem till garaget.

Garagepremiär.
Det är meckigt som fan att få in bilen på platsen. Den flankeras nämligen av betong på båda sidorna och man kan inte direkt köra rakt in eftersom det är trångt i alla riktningar. Duktiga J får till det. Jag kan nog inte köra bilen med tanke på att min mage är större än mina ben är långa, så jag når inte ner till pedalerna.
Men iaf. När vi har gått ut ur garaget och är på väg hem inser vi att vi har glömt att lägga p-beviset i rutan. Jag går ner och gör det och tänker mig att istället för att slippa klättra upp för den branta nerfarten borde jag kunna ta någon av dörrarna genom trapphuset.
Sagt och gjort. Ut genom en dörr, upp för en trapp, ut genom en annan dörr och sen en gallergrind. För att komma ut genom den krävs en nyckel. Den nyckeln har inte jag. För att komma in igen krävs en nyckel. Den nyckeln har inte jag. J står någonstans längre ner på vägen och väntar på mig. Jag ringer till honom och han kommer och tittar på mig genom grinden.
Väldigt lustigt.
Utanför grinden finns en porttelefon, J ringer på fem lägenheter och får ett svar. Den svarande informerar oss om att en av knapparna som vi trodde var en lysknapp egentligen är en låsöppnarknapp. Jag testar och det surrar.
Excellent, jag är fri.

Så det var den skärtorsdagen.
Igår återhämtade vi oss mest.